Men naturligtvis har du rätt i att omgivningens reaktioner också spelar en roll, till och med en viktig sådan. När de in emot 30 000 estländarna kom till Sverige som flyktingar, var de flesta svenskar positiva. De förstod varför vi hade flytt och ville gärna hjälpa oss. Den här positiva attityden gjorde det säkert lättare för såna som mig att snabbt integreras i det svenska samhället.

Omvänt måste man ju vara både döv och blind för att inte begripa, vilka mycket större påfrestningar dagens flyktingar från, säg, Irak och Somalia utsätts för, när de kommer till Sverige. Det kan säkert spela en negativ roll också i språkinlärningssituationen.

Men lika fullt: att behärska värdlandets språk och att behärska det väl är och förblir den kanske viktigaste vägen in i det nya samhället.

Och om det är vi nog helt ense.

Hamnade här av någon anledning och hittade intressanta saker att läsa.

Jag håller med till en stor del om det du skriver där ovan, men en sak började jag fundera över.
Du skrev: ”Men du är inte irakier eller somalier, hör jag någon invända. Det kan ha sin betydelse i sammanhanget – jag är blond och blåögd – men inte på det område vi nu diskuterar, språkkunnighet.”
Jag förstår vad du menar och håller egentligen med om det. Men jag tror att det ligger något i det där ändå.

Ibland hamnar jag i diskussioner om invandrare med infödda svenskar. De kan säga negativa saker om invandrare och invandring till Sverige och få mig att reagera: ”men glöm inte att jag också är en invandrare” (kommer från Finland). ”Ja men.. du är inte invandrare på samma sätt” kan jag få som svar.

Om invandrare möts med negativa attityder så är det väl inte så konstigt att motivationen för till exempel språkinlärning sänks? Och motivation är ju en stor fördel om man ska lära sig ett nytt språk som vissa forskare kommit fram till.

Eller? Vad tycker du?