Det öviga du skriver är relaterat till en tidigare debatt. Men min beläsenhet om den tiden säger mig att vi aldrig var ens i närheten av att dras in i kriget på Finlands eller, ännu mindre, Nazitysklands, sida.

Så här löd replikskiftet:

1. Hur hade vi sett pa svenska landsmän som ägnat sig åt aktiva fredsansträngningar 1941/44 / om Sverige och inte Finland hade varit allierat med Nazi/Tyskland och försökt komma ur ett krig med Ryssland?
Kommentar av Anders Thunberg — 2008 04 13 16:50 #

”Din kontrafaktiska fråga tycker jag är en smula felkonstruerad, och då syftar jag inte på det relativt osannolika i den. Man kan nämligen inte bedöma Hella Wuolijoki enbart som fredsmäklare. Hade hon fungerat enbart som kontaktskapare och budförmedlare, hade hon knappast hamnat i fängelse och hotats med dödsstraff”.
Kommentar av Enn Kokk — 2008 04 13 17:06 #

2. Till Enn: Jag är inte säker på det. Det fanns gott om kommunister som under “de svarta åren” sattes i läger, trots att Sverige inte ens var i krig eller personerna i fråga inte hade haft några utrikespolitiskt känsliga kontakter. Säkerhetstjänsten var också nitisk när det gäller övervakning av s k englandsvänner. En del av dem fanns på listor över sådana skulle interneras i händelse av vissa krigsfall.
Kommentar av Anders Thunberg — 2008 04 13 17:21 #

3. Till Anders Thunberg: ”Men också nazister övervakades och registrerades.
Min invändning utgick dock från det faktum att det, med det det politiska liv vi hade i Sverige, knappast förefaller troligt att landet hade hamnat i koalition med Nazityskland. Och varför skulle, om vi nu tänker kontrafaktiskt, Sverige ha hamnat i krig med Sovjetunionen?”
Kommentar av Enn Kokk — 2008 04 14 10:06 #

Men Enn, några nazister sattes dock aldrig i läger i Sverige. Däremot ( i början av kriget) en del besökande englandsvänner förutom kommunister. Du säger, Enn, att det knappast var troligt att Sverige hade hamnat i koalition med Nazityskland och du frågar varför skulle Sverige ha hamnat i krig med Sovjetunionen? Ja så resonerade jag också – i långa tider – efter att tagit del av berättelserna om Per Albin Hansson och samlingsregeringens lyckade politik. Den här framgångssagan genomsyrar ju helt och hållet våra skolböckerna, vad jag förstår. Men i dag – efter att fördjupat mig i frågeställningarna – framstår situationen betydligt mer komplicerad för mig. Små stater förklarar inte stormakter krig. Krig kommer man in i snarare genom en serie av små olyckliga beslut och eftergifter. Och under inflytande av enskilda händelser som givits stor roll i propagandan. Per Albin Hanssons politiska ställning var inte den samma 1940 som 1944-45. Hyllad landsfader blev han så småningom. Tvärtom kunde de ha gått mycket illa i början av kriget. Den aktivistiska opinion som pläderade för att Sverige mer aktivt skulle ha gå in på den finska sidan i Vinterkriget var ingalunda svag vintern 1930-40. Hade man i Tyskland ( då i pakt med Sovjet) vid tillfället inte bedömt det som förenligt med sina geopolitiska intressen att Sverige höll sig utanför kriget, så hade vårt land mycket väl ha kunnat blivit starkt involverad i finsk politik. Vi kunde mycket väl ha sett ett annan händelseutveckling, där Per Albin Hansson hade avgått och andra s k mer ”opolitiska krafter” hade tagit över. Det saknades inte sådana diskussioner 1939-40 och de aktivistiska krafterna fanns också i samlingsregeringen och även i socialdemokratins vänsterflygel. ( Z Höglund m fl ) Hade så skett, ja då hade läget sommaren 1941 ha kunnat vara helt annorlunda. Då kunde vi också ha varit med på tåget ”österut”. Det talades om att Sverige missade sin ”historiska chans”.
Vad har det för relevans i dag? Ja i hög grad. Föreställ er inte att Sverige på egen hand kommer att gå in i några framtida krig. Nej sådana krigiska ambitioner har vi inte. Men däremot är risken stor för att vi genom olika bindningar och allianser och diplomatiska eftergifter ändå kommer att handla i framtida krig i olika delar av världen. Och i sådana fronter som vi utifrån våra värderingar skulle slippa att hamna i. Här har erfarenheterna från 1940-41 relevans.
Det det här scenariet som Hans O är inne på – om jag har förstått honom rätt. Och som det är så trist att det inte finns någon öppen utrikespolitiskt debatt om. Ja inte ens inom partiet, om jag förstått Enn rätt.

Själv hade jag förstås också tyckt att det hade varit betydligt roligare med mer gnistor; jag antydde ju detta med anmärkningen att debatten nog hade blivit annorlunda med den i salen närvarande Carl Tham i panelen – men han har ju aldrig varit utrikesminister.

Att jag inte var nöjd i sak med den försonliga tonen i debatten på utrikespolitiska föreningen framgår väl av vad jag skrev, men förvisso tycker jag att det också kan vara roande att lyssna, när folk skyler över motsättningarna eller helt enkelt är överens fast de inte borde vara det.

Men tråkigt var det faktiskt inte. För en gammal och hyggliigt insatt man var det ganska roande att sitta där och lyssna på hur de undvek allt partiskiljande.