Kreisky drog sig inte för att ta med både medlöpare och SS-officerare i sin regering och förvaltning. Han ansåg detta vara nödvändigt i krissituationen efter kriget. Man kan jämföra med situationen i dagens Irak där USA rensat ut alla baathister ur arme och förvaltning med kaos som följd. (Jag tar inte ställning till vad som är rätt och riktigt, bara konstaterar fakta).

Intressant är att för några veckor sedan inbjöds den f.d. tronpretendenten Otto von Habsburg att tala i parlamentet. Man kan tycka vad man vill om honom men han har alltid varit en glödande antinazist. I sitt tal utgjöt han sig över Österrikes offerroll på ett sådant sätt att f.d. förbundskanslern Schüssel blev tvungen att ta till orda och påminna om den skuld som trots allt vidlåder Österrike.

Utan några fakta kan jag bara konstatera att jag känner ett lätt obehag inför Scheins berättelse. Som historieberättare gjorde han sig bra, som historiker mindre.

++++”Naturligtvis nöjde jag mig inte med att hålla mitt starka politiska engagemang privat. På något sätt skulle det exponeras. Ett lämpligt tillfälle erbjöd sig i samband med Moskvaavtalet 1943, i vilket de allierade enades om sina krigsmål, däribland att befria Österrike.

Med mina erfarenheter – sedermera bekräftade av mera mogna samtidsvittnen och historiker – var det naturligt att jag tyckte att distinktionen mellan det nazistiska Tyskland och det ockuperade Österrike var väl artificiell. Dessutom råkade jag komma ihåg att de österrikiska socialdemokraterna under fredsförhandlingarna 1919 av segrarmakterna begärt att Österrike skulle anslutas till Tyskland. Man trodde inte att det lilla landet skulle klara sig självt, bedömde dessutom chanserna för en progressiv samhällsutveckling vara större i Tyskland än i det katolska och reaktionära Österrike.

Jag skrev en artikel, protesterade mot Moskvaavtalet och skickade den till en tidskrift som hette NU, ett försök av Åhlén & Åkerlund att skapa en motsvarighet till TIME och Newsweek.
Man accepterade min artikel. Antagligen var den skriven på en erbarmelig svenska och behövde tvättas av redaktionen.

Artikeln lyckades som bekant inte påverka de allierades vilja att befria Österrike. Däremot blev jag uppringd av en tjänsteman på KF. Han anklagade mig för att vara opatriotisk.
-Men är det inte sant, det jag skrev, svarade jag, en aning konfunderad.
-Visst är det sant, sa han. Men en österrikare skall inte skriva så här om sitt fosterland.
Mannen hette Bruno Kreisky. Jag älskar denna historia och berättar den varje gång jag träffar någon från Österrike. Den uppskattas aldrig efter förtjänst. En patriotisk jude – på flykt från sitt land och sina landsmän, angelägen om att tysta sanningen om de krafter som hotar hans eget liv.
Om det finns någon rättvisa här i världen bör en sådan bli regeringschef i sitt sålunda älskade fosterland. Kreisky blev mer än det. Han är landsfader. Symbiosen mellan honom och Österrike är pervers. Han vördas, älskas med en lidelse som endast kan bottna i dåligt sanvete.
Hegel tyckte att det var fel på verkligheten om den inte stämde överens med teorin. Han hade gillar Kreisky.” +++++

Men tillbaka till Wien och Kreisky. Borde man inte påminna om att influenserna Sverige-Österrike har varit ömsesdiga? Wien var ju den första större stad som fick en socialistisk majoritet. Wien var först i världen med att satsa på ett socialt bostadsbyggande i ett mänskligt format? Wien blev faktiskt också den kanske viktigaste inspirationskällan för radikala arkitekter och bostadskooperatörer (HSB m m) i Sverige. Det var alltså österrikarna som var först ute och svenskarna som tog efter… Skillnaden är väl bara att österrikarna hade en större respekt för tradition och boendekultur och byggde i en mänskligare skala… därför åker i dag studiegrupper till Wien för att studera 20-talets socialistiska byggande där, men knappast till Sverige för att ta del av det svenska miljonprogrammets resultat.

Det där med sopnedkasten återkommer i K:s memoarer.

Jag vet inte hur stort sanningsvittne Harry Schein var och har inte läst hans memoarer. Historien verkar litet okaraktäristisk, men vad vet jag. Din referens till opportunism och Qualtinger syftar väl på monologen ”Herr Karl” – en klassiker. Det tog mig åtskilliga år att förstå vad han sade.

Kreisky var f.ö. inte ambassadör i Stockholm som det står ovan. Åtminstone enligt memoarerna var det han som satte upp ambassaden efter kriget men han var sedan något slags legationssekreterare. Den förstae ambassadöreen var ”Baron Paul Winterstein”. Ganska roande är att K. skriver att han inte hade några pengar för ändamålet men dels använde den lön han fick från KF utan att – vid den tiden – arbeta så mycket där, dels fick han till slut en blankocheck från UD (!) för att täcka de nödvändiga utgifterna. Men allt blev, skriver K., ”auf Kronor und Öre zurückbezahlt.”

Med all tillbörlig respekt ställer jag mig litet tveksam till Anders Thunbergs uppfattning om Kreisky och Sverige. Naturligtvis förstod Kreisky att ”den svenska modellen” inte direkt kunde överföras till Österrrike med dess helt avvikande sociala och politiska struktur. Men som politiker och människa tog han stora intryck av Sverige och det svenska samhället. Jag vill nog påstå att K. kom till Sverige som en ganska dogmatisk socialist och återvände som pragmatisk socialdemokrat. Att han i hela sitt liv var en hängiven och egentligen okritisk Sverigevän är nog höjt utom allt tvivel.