Min invändning utgick dock från det faktum att det, med det det politiska liv vi hade i Sverige, knappast förefaller troligt att landet hade hamnat i koalition med Nazityskland. Och varför skulle, om vi nu tänker kontrafaktiskt, Sverige ha hamnat i krig med Sovjetunionen?

Din kontrafaktiska fråga tycker jag är en smula felkonstruerad, och då syftar jag inte på det relativt osannolika i den. Man kan nämligen inte bedöma Hella Wuolijoki enbart som fredsmäklare. Hade hon fungerat enbart som kontaktskapare och budförmedlare, hade hon knappast hamnat i fängelse och hotats med dödsstraff.

Jag har själv – precis som du är inne på – haft upprepad anledning att fundera över den frågeställningen. Så länge kommunistregimerna i Östeuropa bestod, uppvaktades flera av oss på den socialdemokratiska partiexpeditionen – partisekreteraren, internationelle sekreteraren, informationschefen, jag själv (i egenskap av chefredaktör och huvudsekreterare i partiets programkommission) ständigt av diplomater från Sovjetunionen, Rumänien, Ungern, DDR med flera länder, och vi träffade också då och då dessa diplomater (ofta helt uppenbart dessutom underrättelseagenter) på 68an, på någon lunchrestaurang eller på ambassaden. Jag resonerade regelmässigt med kolleger, framför allt de internationella sekreterarna, om vad som kunde tänkas komma upp och vad man då borde betona, rapporterade oftast också efteråt om vad som hade förevarit. Och det kan mycket väl vara så att vi alla i deras rapporter hem försågs med kodbeteckningar. Men skillnaden mellan oss och Wuolijoki var ju att vi företrädde nationella (svenska) och socialdemokratiska ståndpunkter. Just för att jag har en mycket långvarig erfarenhet av den här miljön tycker jag, att Wuolijoki gick mycket för långt.

PS Det är inte på grund av ointresse jag inte har läst Tuomiojas bok. Jag har just nu andra saker för mig, men så fort jag avslutar mitt nuvarande arbete ska jag kasta mig över ”Ett stänk av rött”.

Till slut en liten kommentar om Hella W:s uttalande om Stalins storhet och intelligens.
Om detta ska ses som uttryck för en ”politisk blindhet” år 1946 så får vi också inbegripa en stor del av dåtidens ledande statsmän, inklusive Churchill i den blindheten. Jag tror du som flykting från Estland missbedömer den prestige som Sovjet och Stalin hade här i Sverige vid krigsslutet. Också ditt husorgan Folket i Bild betraktade vid dessa år Stalin som en statsman utöver det vanliga.

Att Hella Wuolijoki lämnade rapporter till olika sovjetiska agenter är helt uppenbart, även om innehållet i dessa hittills till stor del är okänt; hennes kodnamn i rapporterna var ANNA respektive POET. Det är arten av de här rapporterna som diskuteras. Helt uppenbart är att hon i vart fall gav initierade rapporter om hur människor i politiska maktpositioner resonerade i aktuella frågor, vilket naturligtvis gav ryssarna bättre möjligheter att välja strategi – oavsett om nu Hertas egen drivkraft blott och bart var fredssträvan. Som den kylige analytiker Erkki Tuomioja är, återger han också – med reservationen ”om det är sant” – Seppo Isotalos uppgift (han har fått läsa dokumenten) att Hella skulle ha berättat inte bara var regeringsbyggnaderna låg i Helsingfors utan också vilka hus som var skyddade av luftvärnskanoner.

Min slutsats av vad jag har läst i Tuomiojas bok är att man åtminstone måste säga, att Hella Wuolijoki ofta balanserade på en knivsegg, när det gällde förhållandet till en främmande stormakt som det land hon var medborgare i var i krig med. Om detta främst hade att göra med naivitet eller politisk övertygelse kan diskuteras.

En kombination, politisk blindhet, präglade också hennes karaktäristik av Stalin: ”Herre Gud, han är världens största människa! Vilken humoristisk glimt i ögat och så denna fördömda intelligens!”(brev 1946).