”Nu gick isfrun förbi badhuset. Kanske kastade hon en blick genom fönstret, för ett isande luftdrag for genom rummet och kom den röda järnkaminen att blekna. Sen var det över. De osynliga mössen skuttade generade ner ur Lilla Mys famn och allihop rusade fram till fönstret för att titta.

Isfrun stod inne i vasskanten med ryggen emot dem. Hon lutade sig ner över snön.

Det är ekorren, sa Too-ticki. Han har glömt bort att hålla sig inomhus.

Isfrun böjde sitt vackra ansikte över ekorren och krafsade honom förstrött bakom örat. Han stirrade förtrollad på henne, rakt i hennes kalla blå ögon. Isfrun smålog och gick vidare.

Men i hennes spår låg den dåraktiga ekorren styv och stel med alla sina små ben i vädret.”

Så undra på att jag minns Mårran och isfrun som identiska.

Han ser den frusna trädgården och all snön:

”Hans tittade på jasminbusken som var ett slarvigt trassel av nakna grenar och tänkte förfärad: Den är död. Hela världen har dött medan jag sov. Den här världen har dött medan jag sov. Den här världen tillhör nån annan som jag inte känner. Kanske Mårran. Den är inte gjord för mumintroll att leva i.”

Lite längre fram:

”Han hade sett Mårran en enda gång. Den där augstinatten för länge sen. Iskall och grå hukade hon i skuggan av syrenbuskarna och bara tittade på dem. Men så hon tittade. Och när hon smög sig bort hade marken frusit där hon satt.”

Fortsättning följer – nu serveras middagen.