Kommentarer till När Folket i Bild såldes till fienden

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 04 Apr 2008 11:42:24 +0000

Till G: Jag citerar på den här punkten den dåvarande chefredaktören Ivar Öhman. Jag har ingen egen kunskap om tidningens kostnadsbild.

Av: G

Fri, 04 Apr 2008 11:37:48 +0000

”men den skulle ha behövt ligga på 185.000 exemplar för att utgivningen skulle löna sig.”

Hur kan en upplaga på 128.000 exemplar inte löna sig? Det låter osannolikt.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Thu, 27 Mar 2008 14:33:49 +0000

Ja utmärkt, Enn. Vårt parti får nog finna sig i och lära sig att man utmärkt kan samarbeta med folk som hör hemma på andra ställen. Men som omfattar principer man gemensamt kan jobba utifrån. Det här gäller också i vidare bemärkelse, inte bara för kulturfrågorna. Jag menar om man vill återta den politiska makten och vinna förtroende för en framtidspolitik krävs det ett samarbete med andra. Men då får man också inse att man kan förstöra många politiska fronter genom att bara vara med, när man på egen hand kan bestämma ”samarbetet”. I Norge trodde många att det var otänkbart att Arbeiderpartiet någonsin skulle kunna regera tillsammans med andra. Nu har det visat sig att partiet har insett att man inte länge kunde leva kvar i föreställningen att det var möjligt att återuppliva den gerhardsenska ”Arbeiderpartistaten”.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 27 Mar 2008 13:14:07 +0000

Till Anders Thunberg: Ordfront hörde ju, när det startades och långt framåt, till SKP-sfären – lägg märke till att även Ordfront har ”front” i sitt namn.

Nå, det där har ju ändrats; det kineskommunistiska SKP finns ju inte ens längre. Min bedömning är att Ordfront i dag hämtar sina aktivister främst från (s), (v) och (mp) samt från diverse NGOs.

Som du vet, har jag själv under senare år varit aktiv i Ordfront: suttit i den lokala styrelsen i Uppsala, lett centrala Ordfronts valberedning och så vidare. Min erfarenhet är att det, utifrån en gemensam plattform, går bra att komma överens om handlingslinjer – en förutsättning är då förstås, att ingen meningsriktning försöker dominera eller ta över helt.

Det här går bra nu, men jag tror också, att det var mycket knepigare på 1970-talet.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Thu, 27 Mar 2008 12:29:05 +0000

Ja förmodligen var det just den bedömningen man gjorde, Enn, och inte fråga om ett principiellt avståndstagande gentemot föreningens plattform.
Lite kortsiktigt (sekteristiskt) resonerande, det kan man ju så här i efterhand konstatera. Visserligen hade Fib/Kulturfront på 70-talet betydligt fler medlemmar och aktivister/ombud än t ex dagens SSU. Men nog kan man ända tycka att ett massparti som SAP och dess folkbildningsintresserade aktiva inte skulle ha behövt frukta att man skulle bli överflyglad av ett mindre antal SKP:are? Om inte, så har väl verkligheten bevisat att den farhågan var högst obefogad. SAP består och är nära en egen majoritet i opinionsmätningarna, medan 70-talets SKP blott är en bokstavskombination i arbetarrörelsens långa och brokiga historia. Jag undrar f öv om det finns SAP-medlemmar som i dag resonerar likadant vad gäller ett engagemang i ORDFRONT, i den organisationen finns ju också medlemmar som knyter an till Fib/Kulturfront-traditionen?

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 27 Mar 2008 12:13:50 +0000

Till Anders Thunberg: Allt beror ju på hur man tror sig kunna hävda sin integritet. Min gissning är att många socialdemokrater såg FiB/Kulturfront som så pass mycket dominerat av SKPare, att man inte ville följa med på ett tåg som man inte ansåg sig kunna vara med och styra.

Att Slas var kommunist i sin ungdom är helt uppenbart. Vad han exakt var senare vet jag inte, men jag har själv vid läsningen av hans böcker – se recensioner under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – noterat, att han i flera av sina böcker uttalade sig kärleksfullt om Folkhemmet och må hända till och med socialdemokratin.

Sen fanns det hos honom i perioder också en svartsyn som man kunde tolka åt det kulturkonservativa hållet.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Thu, 27 Mar 2008 11:14:21 +0000

Till Enn Kokk: Det finns ett ord – ”integritet”. Man ska nog inte se människor som enbart brickor i ett spel. Nyligen gick författaren Slas bort. Jag hörde honom läsa i radion ”Brev till en hembygdsgård”. Slas var kommunist, han misstrodde västmakternas argument i båda Ungern- och Tjeckoslovakien-konflikten. Slas var också en av de 250.000 ungdomar som byggde järnväg i Jugoslavien efter kriget. Säkert var många av de 250.000 i Jugoslavien kommunister av olika kulörer. Men inte alla, som t ex författaren Peter William Nisser, som hade varit frivillig på finska sidan i fortsättningskriget 1941-44. En del av ungdomarna i Jugoslavien marscherade under röda fanor och sjöng revolutionära sånger. ”Må så ha varit”, kan vi i dag säga med lite distans på saken. Det väsentliga var att man i Jugoslavien för att bygga järnväg, folkets järnväg. En för framtida generationer bestående järnväg. På samma sätt ser jag på folkbildning. Det är de bestående konkreta insatserna som är de väsentliga. Peter William Nisser kunde marschera med kamraterna i arbetsbrigaden i Bosnien. Hans integritet klarade det. Klarar vår integritet att vi samarbetar med andra människor om väsentliga saker? Men som inte tycker likadant som vi själva i alla frågor? T ex i Mellanöstern i dag?

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 27 Mar 2008 10:42:11 +0000

Till Anders Thunberg: Det här med SKPs missnöje med FiB/Kulturfront har jag också hört. Men, märk väl, i efterhand.

När det begav sig, var det kanske inte så konstigt, att många socialdemokrater intog den attityd som Mats Rosin ger uttryck för. Bland galjonsfigurerna i FiB/Kulturfront fanns Jan Myrdal. Och tidningen hade fått ett nytt led i sitt namn, Kulturfront. Frontorganisationer var ett av det dåtida SKPs, tidigare KFMLs, fämsta kännemärken.

Av: Mats Rosin

Mats Rosin — Thu, 27 Mar 2008 10:34:56 +0000

Till Enn: Ett FiB-ex nr 6/1941 ramlade fram vid en skåpstädning nyss. På omslaget kryper Per Albin ut ur ett skyddsrum, inuti skriver Ivar Ö om ”Varför Frankrike föll” plus följetong av Sally Salminen och noveller av bl a Ivar Lo och Arthur Omre. Samt en dikt av Emil Hagström som nog måste vara en av hans sämsta…
Vet inte alls hur numret kommit i min ägo. Men nog fyller det mig med en viss vördnad vid genombläddringen.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Thu, 27 Mar 2008 10:11:56 +0000

Till Mats R: Ja det hörde väl till dåtidens politiska kultur att man skulle vara försiktig och inte beblanda sig med sådana personer, liksom man skulle undvika pingstvänner, lestadianer och andra underliga typer… skämt åsido… talade nyss med en dåtida fibbare med insikter i det sekteristiska spelet; han berättade att det inom SKP fanns ett konstant missnöje över tidningens innehåll. Man tyckte att de fibbare som var med i partiet (SKP) inte var tillräckligt aktiva för att omvända vanliga fibbare till den egna läran…