Kommentarer till Fler dikter av Jaan Kaplinski

Av: HO

HO — Thu, 14 Apr 2011 11:35:05 +0000

Till Sandlund & Kokk: Eftersom jag vet att ni båda också gillar ådalsk poesi måste jag nämna en annan sak. Pelle Molin skrev inte så mycket poesi, oaktat den boktitel hans namn förknippas med. Men brev. Brev i massor. Nu har för första gången och änteligen hans brev samlats i bok, 346 sidor tjock. Alldeles färsk, den kom ut av trycket i fredags. Som brevskrivare är han verkligen som bäst: spontan, spirituell, bitsk och poetisk.

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Thu, 14 Apr 2011 09:53:50 +0000

Jag måste bara tillägga att jag älskar ”Våra skuggor…” som träffar rätt i mitt torparhjärta. Jag skulle kunna säga mycket om den dikten, och det ska jag göra i kväll på min blogg, men just nu ska jag återvända till lövkrattningen, den ljuvliga sysslan. Även här har våren kommit och midvintern släppt :)!

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Thu, 14 Apr 2011 09:48:13 +0000

Jag håller med herrarna. Martinson är stor i all sin suveräna enkelhet, jag kan inte uppleva juni riktigt utan att läsa hans dikt om juninatten. Tranströmer likaså. Han är ju inte utpräglad naturlyriker, men en strof som: ”Jag måste ut i grönskan som är fullsatt av minnen, och de följer mig med blicken” visar på den enkelhet som är stor lyriks kännetecken. Jag kan nog leva utan romaner, utan film och TV, men jag tror att när jag blir riktigt gammal och inte så intresserad av världens våndor och sprattel kommer jag att läsa lyrik – och lyssna på Mozart. Jag har ”Ett hus vid havet” (som du publicerade här, Enn) vid min arbetsplats. Den läser jag varje dag, flera gånger om dagen. Genom dig har jag hittat flera, för mig nya, diktare.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 14 Apr 2011 06:56:27 +0000

Till Hans O Alfredsson: Faktum är att också jag har tänkt på Martinson ibland, när jag har läst Kaplinski.

Av: HO

HO — Thu, 14 Apr 2011 06:46:49 +0000

Till Ann Christin Sandlund: Harry Martinson var inte så dålig i den genren heller. ”Där stod de höga granarna och bytte kråkor med varandra”, till exempel.

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Wed, 13 Apr 2011 17:53:38 +0000

Jag älskar naturlyrik. ”Skogen beträder stranden” är en så vacker metafor, som om skogen vore levande och vandrar. ”Höga granar faller ljudlöst i vattnet men vattnet slungar dem åter upp”, ännu en enkel bild av något vardagligt, som vi alla har sett och njutit av, skogens spegling i ett vatten. Nyss stod jag på min förstutrapp och lyssnade på två fåglar som i var sin trädtopp uppvaktade varandra. Det kan man göra stor dikt av.