Mitt förnamn, Enn, är förvisso avvikande här i landet, men faktiskt tror jag det bidrog till att lärarna mycket snabbt lärde sig vad just jag hette.

Den som vet något om läromedelsproduktion vet att det inte är något politiskt parti som fastställer vad som står eller inte står i läroböcker. Jag försöker bara tecknar en, tror jag, ganska rimlig bild av bakgrunden till läroböckernas brist på information om till exempel de baltiska staterna under kriget och perioden av kommunistdiktatur.

Annars är jag känd för att vara en av socialdemokratins främsta representanter för det som ibland kallas ”kommunistdödare”. Jag har skrivit av mitt parti utgivna böcker och småskrifter, riktade mot gamla SKP, senare VPK, också det senare, kineskommunistiska SKP och det i Göteborg bildade KFMLr, senare KPMLr, och det jag har skrivit har spridits i många tiotusen exemplar. Jag har vidare hållit myriader av möten, även utbildningar av parti- och LO-aktivister, i de här frågorna. Du kan gärna också läsa min på mitt partis uppdrag skrivna ”Vitbok” om hur socialdemokrater, bland dem fackföreningsfolk, registrerade kommunister åt den militära säkerhetstjänsten IB.

För min del tycker jag det är en poäng att kunna någonting om det man skriver eller eljest har meningar om.

Andan mot oss var vänlig, och där jag växte upp och gick i skolan (Juniskär i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall) möttes vi med värme och omtanke. Redan när vi under en kort tid hösten 1944 bodde i ett flyktingläger, inhyst i Flickskolans aula i Härnösand), fick vi klädgåvor, och sen när vi hamnade i den lilla kustbyn Juniskär söder om Sundsvall – vi fick billigt hyra nedervåningen till ett hus ägt av en ung murare och socialdemokrat, Kjell Nordin – hände bland annat följande: En sen kväll strax före jul hörde vi ett ljud från farstun, och när vi sen kollade vad det var, fanns där en stor kasse med julgotter och julmat. Jag vet än i dag inte vem det var som agerade jultomte, men rimligen var det en medmänniska, en som inte ens ville spegla sig i vår tacksamhet. Senare blev jag och efter mig båda mina yngre bröder i tur och ordning anställda som springschasar i ortens största affär. Jag skulle kunna berätta mer, men inget belägger din i mina ögon märkliga teori, att svenskar hatar ester. Och en av mina lärare i folkskolan kom en dag hem till oss för att prata med mina föräldrar. Hans budskap var: Den här pojken måste ni låta gå vidare i läroverk. Och så blev det; med hjälp av bland annat naturastipendier och nedsatt terminsavgift tog jag sen studenten och började plugga i Uppsala.

Det historiska sambandet mellan Sverige och Estland var inte utplånat ur min tids skolböcker, men det är klart att också undervisningsmaterialet under krigsåren präglades av krigshotet, och sen utplånades ju de baltiska staterna som självständiga stater och blev i stället delar av det kommunistiska Sovjetunionen – under lång tid kunde ju varken estniska flyktingar eller svenska läroboksförfattare besöka Estland.

Men mot slutet av sovjeteran blev det åter möjligt att resa till Estland, och jag har på andra ställen i min blogg skildrat hur jag själv och min hustru, hon svensk minister, jag aställd centralt i det socialdemokratiska partiet, aktivt arbetade för Estlands nya självständighet.

Lena Endre var med i ’Vem tror du att du är?’ på SVT och där framkom det (om jag inte missminner mig) att båda föräldrarna var svenskar, men att hennes styvfar med efternamnet Endre var från Estland.

Du är dock i gott sällskap. Min estniske far hade också fått intrycket att Lena Endre var helt eller delvis av estniskt ursprung.