För övrigt kan jag ju säga att jag lade ner en del arbete på att skriva vad jag såg saknades – och det saknades en del viktiga fakta i min syn – och kom med mer fakta, exempel och kritik. Jag höll mig till ämnet: sent ska syndarn vakna. Om Bernt inte menade att låta hånfull och fördomsfull, som i de tre exempel jag gav, kunde han ha förklarat. Om han medvetet gjorde det är det mycket tråkigt och kontraproduktivt.

Jag kunde ha kommit med mer fakta. Det finns tre punkter som Hamas ska rätta sig efter för att man ska kunna föra uppriktiga förhandlingar och kompromissa: stoppa våldet, acceptera tidigare fördrag och erkänna Israels rätt att existera. Det skadar inte att tänka lite på dessa och vilka krav man specifikt ska ställa på båda sidor. Att allmänt säga att man ska stoppa våldet på båda sidor låter inte som någon speciellt produktiv strategi. Det tycker väl alla? Vad ska man kräva?

Kommentarer till mitt inlägg handlade inte om vad jag hade skrivit om artikeln. Inte ett ord. Man gick ut efter en tangent som vanligt, och jag kommenterade tyvärr med den information jag har. Om någon är intresserad av debattmetoder så finns mycket intressant material här i bloggen, inte bara min stil som är för impulsiv och har andra fel, men kanske något som i Sverige blivit så vanligt i skolor och på arbetsplatser: mobbning.

Mina invändningr mot ditt sätt att debattera finns i punkterna 1-3.

Slutligen: Vad är det du är så rädd för? Jag har ofta haft utmanande åsikter i olika frågor men aldrig försökt dölja att det är jag som står för dem. Folk som har motsatta åsikter men uppträder under öppet visir är hjärtligt välkomna att göra inlägg här på bloggen.

Låt vara att Enn har rätt i att jag hoppat in på fel ställe. Tröttsamt var ordet. Jag är för impulsiv. Låt vara att någon som vill visa på en ohälsosam vinkling och ensidighet inom etablissmanget greppar efter halmstrån. Enn spelar med i misstankarna; ”om det skulle visa sig…”? Maken till antagande. Låt vara att jag är rädd för galna hatare och vill vara halv-anonym. jag har ingenting att duolja men folk som uppviglar bakom stängda dörrar kan ju ha problem med öppenhet.

Obehagligare offentlig uthängning på en respekterad sajt har jag knappast upplevt,(även om Kerstin Berminge var mycket duktig på att misstänkliggöra och spekulera om ”vilka som betalade dig” på sin blogg).

Att detta skulle komma när det till sist kom till en diskussion under en rubrik där detta ämne hör hemma hade jag inte väntat mig. Samhällsdebattör Bernt Jonsson kan inte diskutera eller besvara kritik men låter oss veta via ombud att han inte vill föra dialog. Jag hade inte missat huvudfrågan, att han vill ha dialog. Men jag uppmärksammade annat, en ful ton som ingen tog in och att han ser gruppen som en lekgrupp. Jag finner det ironiskt att han yrkar så starkt för dialog med en grupp som inte har för avsikt att lägga ner de vapen de riktar varje dag mot civila men inte kan nedlåta sig till dialog med en kritiker.

Det jag hittar är det förväntade; en balanserad, genomtänkt beskrivning av Enn Kokks förhållningssätt till den öppna debatten och de demokratiska spelregler som bör styr densamma på bloggen. Vackert och klokt skrivet.

Sedan A-K Roth, vars identitet är svårfångad: kanske en äldre kvinna i USA, men troligen inte. Kära A-K, jag står fast vid min åsikt, att du behöver hjälp. Däremot skulle jag aldrig vilja skicka någon, inte ens de som verkligen har åsamkat mig skada, (vilket du verkligen inte har gjort) till någon form av läger. Jag är demokrat och folkbildare, och som sådan väjer jag inte ens för tröttsam läsning. Jag väljer bort den när det har gått för långt, men min fråga till dig är: varför är du så arg? Egentligen? Den diskussionen kan vi ta på min blogg http://blogg.aftonbladet.se/15844 för här verkar de flesta ha fått nog.

Jag läser den här bloggen oftare än någon annan för att den är vacker, lärorik och demokratisk. Jag tycker om tonen, även om jag ibland inte delar åsikterna. Detta är ett av de bästa exemplen på det öppna, demokratiska samtalet, som den första tidens folkbildare skulle ha älskat. Jag ger mig inte så ofta in i debatten, eftersom jag har för lite tid, men A-K Roth, du har enligt mitt sätt att se missbrukat utrymmet. Men du är välkommen på min blogg, men bara om du tänker diskutera dina drivkrafter; sakfrågan är uttömd. När Enn Kokk hänvisar till Bernt Jonsson säger det allt: nämligen att alla parter måste sluta använda våld och i stället börja kommunicera.

Mina folkhögskolestuderande kommer naturligtvis att kommentera och ställa frågor till dig också. Jag vill kommunicera, men inte om konflikten, utan mera om dig själv. Vill du?

Och härmed avslutar jag mina kommentarer till och om A-K Roth på denna blogg. Tack Enn, för denna mötesplats!

Jag är, så radikal socialdemokrat jag är, en mycket liberal person när det gäller debatt och åsiktsfrihet – också i de fall där jag är djupt oense med någon debattdeltagare.

A-K Roth tycker jag är en milt talat ensidig israellobbyist. Men det som några gånger har gjort, att jag faktiskt har övervägt att stänga av henne, är i första hand inte hennes åsikter – ensidigheter måste man tåla. I stället har följande saker frestat gränsen för mitt tålamod:

1) Det finns ett fullständigt monomant drag i hennes sätt att argumentera: Samma saker om och om igen – fast jag och mina läsare för länge sedan vet vad hon tycker. Och alla dessa inlägg handlar om Israel-Palestina-konflikten – den här bloggen har ju, märk väl, ett mycket bredare innehåll än detta enda (och ganska sällan förekommande) ämne.

2) Hon griper efter halmstrån för att ta sig in i debatten och få chans att ännu en gång upprepa sina meningar. Som nu sist: Någon nämner namnet Erkki Tuomioja (i en helt annan fråga), och hon tar genast tillfället i akt att polemisera mot honom för hans förment felaktiga behandling av Israel.

3) Hon strör i sina inlägg länkar omkring sig, vilka oftast bara leder till någon annan som tycker som hon, inte nödvändigtvis leder till ny kunskap eller bevisar sanningen i hennes påståenden.

Det sista har fått några av mina läsare att (alltså i mejl till mig) börja misstänka, att A-K Roth är del av ett proisraeliskt nätverk, kanske styrt från Israel och med uppgift att bombardera bloggosfären med proisraeliska inlägg. Hennes ständiga närvaro i samma ämne på andra bloggar skulle kunna vara en indikation på detta.

Några av läsarna har rent av misstänkt, att hon inte existerar utan valfritt är ett slags han/hon/den/det. Jag ska villigt erkänna, att en sådan misstanke har legat nära till hands: A-K Roth har varit mycket förtegen om sig själv, detta trots att hon har fått frågor om sin person.

Själv lever jag i ett helt annat slags debattradition. Jag citerar på den punkten Åsa Linderborg: ”Hela det offentliga samtalet bygger på att man vet vem avsändaren är.” För mig har det alltid varit en självklarhet att framföra åsikter, hur kontroversiella de än är, i mitt eget namn, och jag väntar mig samma attityd av andra debattörer. (Läsarna minns säkert mitt meningsutbyte nyligen med en sverigedemokrat, som – trängd av mig och andra – till slut valde att försvinna från fortsatt meningsutbyte på min blogg.)

Eftersom jag tycker att det är ohederligt att uppträda under pseudonym eller anonymt – det är något sjukt över att inte stå för sina åsikter – har jag på allvar funderat över att kräva någon form av verifierbar personidentifikation av dem som skriver inlägg på min blogg.

Nu har A-K Roth själv till slut – per mejl – gett mig en rad uppgifter om sig själv, som förefaller att göra en personidentifikation möjlig.

Därför stänger jag inte av henne, åtminstone inte nu.

Men jag ber henne att beakta mina tre anmärkningar ovan. Och skulle det visa sig, att hon är del av en organiserad israellobby, kommer det att bli livstids avstängning.