Kommentarer till Poem, ballader och lite blues x 2

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 04 Dec 2007 09:30:14 +0000

Till Magnus Andersson: Så lärda och utförliga kommentarer har jag sällan fått. OBS! jag menar det verkligen som uppskattning.

Ditt allra sista stycke, det om städerna med stor arbetarbefolkning, tyckte jag var särskilt stimulernade att läsa.

Av: Magnus Andersson

Magnus Andersson — Mon, 03 Dec 2007 23:25:32 +0000

Nja, jag menade ju inte att de öppna ö- och ä-ljud som nu blir vanligare verkligen skulle ha spritt sig från Sundsvall respektive Östersund. Om ljuden kommer någonstans ifrån geografiskt sett, kommer de nog snarare söderifrån. (Det mycket öppna ä-et i stadsdialekten i Östersund har jag föreställt mig skulle vara påverkat av det ljud mellan ä och a som finns i den genuina jämtskan, och som brukar skrivas med æ eller kursivt ä i jämtska dialekttexter.) Det verkar inte finnas någon som vet vad förskjutningen av uttalet av de här ljuden kan bero på. Jag har läst diverse försök till förklaringar till uttalstendensen från både lekmän och fackmän, men inga som verkar troliga. En professor har föreslagit att det hela skulle bero på att några av de medverkande i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter skulle ha haft särskilt öppna ö- och ä-ljud (att språkexponering genom 30 minuter långa TV-program skulle kunna ha sådan inverkan tror jag inte en sekund på), någon annan att inverkan från främmande språks ljudsystem skulle ligga bakom (det verkar mindre otroligt; ibland låter t.ex. det ”nya”, breda ä-et som ett finskt ä). Men i Annika Norlins fall är det alltså inte fråga om något sentida ungdomsuttal, utom om oförfalskat stadsmål från Östersund. Beträffande lågstadielärarnas roll så har vi haft folkskola etc. sedan 1842. Det vore väl konstigt om småskole/lågstadielärarnas pedagogiska strävanden på detta område skulle ha fått genomslag just nu? (Det är nog inte riktigt rättvist att lågstadielärarna och de märkliga uppfattningar de antas förmedla till de oskyldiga barnen får klä skott för alla möjliga missförhållanden i samhället. Å andra sidan hade jag själv en lågstadielärare som först häpnade över mitt uttal av ordet rör och trodde det var felaktigt, eftersom hon inte kände till att de flesta svensktalande har ett öppnare uttal av ö före r — själv uttalade hon rör med samma ö-ljud som i sjö; senare trodde hon att jag inte kunde uttala sj-ljudet heller, eftersom hon inte kände till att det finns svensktalande som fortfarande använder främre sj-ljud i alla lägen. Hon var från Jämtland. En annan lågstadielärare kunde inte förstå varför jag ”uttalade ser med sj-ljud”, när jag läste meningen ”Tor ser en häst”. Och hon var inte ens från Sydsverige. Man kan inte begära att en småskollärare skall känna till begreppet sandhiförbindelse, men att bl.a. r+s, r+t och r+n i de flesta svensktalandes uttal assimileras till ett enda ljud måste hon känna till, särskilt när hon talar så själv. — Nå, den enda oförlåtliga synd den svenska lågstadielärarkåren kan beslås med är att lärarna på 1970-talet aldrig lyckades förstå att det var en utsökt renässansskrift från 1500-talets början de efter en väl genomtänkt SÖ-reform fick i uppdrag att lära de små eleverna, utan — fyllda av olust skapad av den felaktiga uppfattningen att det i stället vore en nykonstruerad, datoranpassad skrift, nykonstruerad genom sammanbindning av ”textade” bokstäver de tvingades lära ut — skändligen misslyckades med uppgiften, trots tillgång till utmärkta lärarhandledningar och goda pedagogiska hjälpmedel, utformade av landets förnämsta skriftexperter och kalligrafer. Grunden i den metod lärarna inte klarade av att förmedla.) Nej, skiftningen i uttalet av ö och ä är nog bara en helt normal, spontan förändring av uttalet, en sådan som hela tiden uppkommer i alla levande språk. Vetenskapsradions Språket tog upp frågan i sin sändning den 22 februari 2005. Och DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum diskuterar den också i en språkspalt den 2 september i år. För övrigt har jag en privat, sociolingvistisk idé om att vi gärna uppfattar stadsmål som fula, om de hör hemma i städer där det tidigt växte fram industrier och där det därmed tidigt fanns en omfattande, proletariserad arbetarbefolkning med ringa socialt kapital: Exempel: Norrköping, Gävle, Eskilstuna, Västerås, Sundsvall, Malmö. Jag har förstås inga belägg för denna tanke (fast nog vore det intressant att göra en undersökning av sambandet mellan uppfattningarna om olika stadsmåls prestige och städernas historiska sociala strukturer). Men om hovet — och så småningom regering, riksdag, radio och TV — hade fått fast säte i Norrköping i stället för i Stockholm skulle vi inte ha uppfattat norrköpingsbornas snörvlande läten som fåniga, utan tyckt att det vore det tjusigast (eller högfärdigast) möjliga sättet att uttrycka sig på.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 03 Dec 2007 09:34:47 +0000

Till Magnus Andersson: Intressant – jag visste inte ens att de här ä-na kommer från just Östersund.

Men jag har verkligen funderat över dem, särskilt för att de uppenbarligen så påfallande ofta används av unga människor. Jag har som en teori haft lågstadielärare som försöker lära barnen skillnaden mellan ä och e: ääääääääää, eeeeeeeee.

Av: Magnus Andersson

Magnus Andersson — Sun, 02 Dec 2007 23:24:01 +0000

Apropå Annika Norlins ä-n: Nej, östersundsbornas breda ä-n – som ibland nästan låter som tyska ah-n – är gravt oestetiska. Å andra sidan är de öppna ö-na i Östersunds arvfiendestad Sundsvall ännu mer frånstötande. Verkligt intressant är att just det här mycket öppna uttalet av både ö och ä på senare år har blivit det gängse i yngre personers svenska uttal i Stockholm och i kringliggande bygder. Snart kommer kanske vi som i vår uttalsvariant skiljer mellan e-ljud med tre olika öppenhetsgrader (bortsett från vokallängd: /e/ hel; /ɛ/ häl; /æ/ här) och mellan ö-ljud med två eller tre olika öppenhetsgrader (/ø/ röd; /œ/ rött; /œ̞ː/ rör) att betraktas som vandrande språkliga kvarlevor från förra seklet.

Av: Jonas Ryberg

Jonas Ryberg — Sun, 02 Dec 2007 16:20:17 +0000

Tack tack. Det finns säkerligen mer, men lär nog ta sin lilla tid att gräva fram och kika igenom de här du tipsade om.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sun, 02 Dec 2007 15:48:49 +0000

Till Jonas Ryberg: Det mesta som har skrivits i form av till exempel avhandlingar berör ideologi, politiska brytpunkter och strategier, inte organisation. Jag skulle i första hand faktiskt rekommendera en bok som inte har vetenskapliga anspråk utan är en debattbok: Jan Lindhagens och Macke Nilssons ”Hotet mot arbetarrörelsen” (Tiden, 1970.)

Själv har jag inte skrivit särskilt mycket om organisation, i vart fall inte i bokform. Jag vill dock påminna om att den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen beskrivs relativt utförligt i min ”VITBOK. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001), som ju annars har fokus på IB-frågan.

Genom åren har det utkommit en rad småskrifter – närmast skrivna för nya medlemmar och intresserade – som kan vara av intresse, om man vill ha socialdemokratins självbild av organisationen:
”Detta är socialdemokraterna” (Socialdemokraterna, 1971)
”Socialdemokraterna. En presentation av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti” (Socialdemokraterna, 1973)
”Välkommen i partiet!” (Socialdemokraterna, 1984)
”Socialdemokraterna” (ARE Idé 2 och Socialdemokraterna, 1988)
”En liten skrift om socialdemokratin i Sverige” (Socialdemokraterna, cirka 1990 – tryckår saknas)
”Socialdemokraterna” (Socialdemokraterna, 1995)
”Lite om Socialdemokraterna” (Socialdemokraterna, 2000)
Sannolikt finns det också senare skrifter av det här slaget, men de här är de som jag har i min bokhylla. Det man möjligen kan få ut av att läsa alla varianterna är, om socialdemokratins självbild möjligen har förändrats över tid.

Skrifterna finns med all sannolikhet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Den ansvarige där för SAPs srkiv, Stellan Andersson, kan säkert ge dig ännu fler bra tips.

Ett liknande perspektiv över tid kan du få genom att gå igenom studiematerial i organisationsfrågor för partimedlemmar, det som en gång i världen kallades A-skolan. Jag ger dig tre exempel hämtade ur min egen bokhylla:
”SAP Organisation” (Socialdemokraterna och Brevskolan, 1967)
”Partiskolan” (Socialdemokraterna-ABF-Brevskolan, 1980)
”Vår organisation. Medlemsutbildning” (Socialdemokraterna, 2001)

En mycket bra källa är partiets årliga (tryckta) verksamhetsberättelser. I dem hittar man bland annat avsnitt om partiets organisation och arbetssätt, också medlemssiffror år för år. Partiets verksamhetsberättelser innehåller också avsnitt om sidoorganisationernas verksamhet.

Slutligen vill jag hänvisa dig till kongresstrycket, de motioner och utlåtanden som sorteras in under rubriken ”Vårt parti”. Som man kan vänta, aktualiserar motionerna i organisatoriska frågor ofta de för tiden i fråga mest brännande frågorna.

Till flera av partikongresserna har det också lagts särskilda, tryckta rapporter i organisationsfrågor, till exempel
”Utveckling av organisation och verksamhet” (1975) – den här rapporten finns också utgiven med kongressens beslut infogade
”Hur ska vi stärka folkrörelserna?”, rapportförslag 1980 – diskussionsfrågor finns i särskilt häfte
”Facklig-politisk samverkan”, 1984
”Partiets inre arbete”, 1984
”Folk i rörelse”, 1991
”Ett parti i människors vardag”, 2000

Sannolikt finns det mer än det här som jag på relativt kort tid (efter besök i bokhyllorna) har lyckats få fram.

Av: Jonas Ryberg

Jonas Ryberg — Sun, 02 Dec 2007 14:37:44 +0000

Hej Enn

Jag försökte hitta en e-postadress till dig men eftersom jag gick bet på det så skriver jag här istället.

Jo, jag såg att du hade varit med och skrivit en del kring organisationen inom SAP och jag undrar ifall du har några rekommendationer på bra undersökningar och studier utav SAP ur organisatorisk synvinkel. Har precis läst en fältstudie utav SAP i Gävleborg men skulle gärna vilja läsa lite mera.

Så rekomendationer av böcker och häften mottages tacksamt.

Tack för en bra blogg i övrigt!