Kommentarer till Ny serie på Aftonbladets seriesida

Av: Rolf Liljeblad

Rolf Liljeblad — Thu, 06 Jan 2011 13:28:19 +0000

Ja, ordet är skånedialekt men förekommer också i ”Kal’s ordlista” från Göteborg. I min malmöbarndom ingick det i standardbannorna när sommarystra barn inte kunde somna i ljusa sommarnätter och levde rövare i sovrummet. T ex kunde vår sommarlovsmorfar i hemmanet på djupaste Söderslätt framåt midnatt förmana: ”sluta spela topp, ungar!” eller ”inga mer dickadarier nu!”
Om vi tänker amerikanskt, skulle ordbildningen ”dick-a-daries” vara fullständigt språknormal och förstås av envar. Men att detta märkliga skåneord bildats så sent som medio 30-tal utifrån serien Dickie Dare’s svenska uppenbarelse först 1935, känns lite väl tidskomprimerat,
oaktat överensstämmelsen har närapå millimeterpassning.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Thu, 06 Jan 2011 10:54:19 +0000

Till Rolf Liljeblad: För mig är det här ett hittills okänt ord. Googlar man på det, hittar man bland annat ”hitta på dumheter” som ordförklaring.

Mitt googlande fick mig att börja tro att det kanske är ett skånskt uttryck, så därför slog ja i Johnny Ambrius´”Skånsk ordbok”. Där hittade jag ordet dickadejor = ursäkter, påhitt, undanflykter.

Min gissning är nog att ordets ytliga likhet med Dickie Dare kan vara en tillfällighet. Men å andra sidan har jag inte fått någon etymologisk förklaring till var det kommer ifrån.

Av: Rolf Liljeblad

Rolf Liljeblad — Thu, 06 Jan 2011 09:56:52 +0000

Uppväxtens serier kan vara starka minnesreflektorer, där omläsning av de egna hjälteeposen framkallar både bitterljuva associationer och existentiella tårar.
Enns artikel reser även en dialektal undrar hos en skånsk husar: kan det vara så prosaiskt att ordet ”dickadarier” (=konster, spratt, trix, upptåg, överspel) har sin morfologiska etymologi i våghalsen och busgrabben Dickie Dare’s förehavanden i serierutorna?
Någon?

Av: Rolf Liljeblad

Rolf Liljeblad — Mon, 03 Jan 2011 09:43:58 +0000

Serielöst är oserieöst.
De är också en slags samhällsindikator; att inte antas kunna följa seriedramaturgi över tid, är ett förflackningstecken av det varaktiga, uthålliga och tankeupprätthållande.
Vår tids mantran heter Nytt, Vidare, Annat och Nog Bättre,
medan serievärldens trådar är ett friuniversitet för barn, ungdomar och ogärna vuxna.
Hur Tarzan i nästa dags Kvällsposten och mitt 50-tals Malmö skulle ta sig ur Edgar Rice Burroughs förfärliga predikament, vävde nattens drömmar och byggde barnets fantasi och empati.