Av en händelse satt jag just och bläddrade igenom nummer 33 1945 (12 augusti). FiB var en tidning som jag vid den tidpunkten ännu inte hade kommit i kontakt med (och knappast, som åttaåring, för mindre än ett år sen anländ från Estland, heller hade kunnat läsa).

Nå, i det här numret finns en artikel om Ådalen av författaren Albert Viksten (som för övrigt har skrivit den läsvärda ådalsromanen ”Storm över niporna”). Artikeln handlar bland annat om tragedin i Lunde:

”Men över alla dessa krisuppträden står den fruktansvärda händelsen i mitten av maj 1931, när militären vid Lunde lät gevär och kulsprutor spela mot ett arbetarnas demonstrationståg. Fem arbetare dödades och fem sårades! 1931 var ett svårt krisår. Hela världsmarknaden gungade. Dir. Versteegh låg i konflikt med sina arbetare. Han fick myndigheternas tillstånd att förlägga strejkbrytare till Lunde. Förbittringen bland arbetarna steg. Först demonstration till Sandviken, där lastning pågick. Genom polisens bristfälliga bevakning gick demonstrationståget ända fram till ångaren Milos, där blockadbrytarna arbetade. Det blev räfst och uppträden och en del av dem tvingades med demonstrationståget till Kramfors. Dagen efter gick demonstrationen till Lunde, där militär blivit förlagd. En förskrämd landsfogde vågade inte möta demonstrationståget med en kungörelse från länsstyrelsen att strejkbrytarna skulle transporteras bort. Han lät demonstranterna överskrida det fridlysta området, där de möttes av den mördande salvan.

Nu är det 14 år sedan denna uppskakande händelse. Om man i dag samtalar med folk i Ådalen, de som var med i demonstrationen och de som stod utanför, finner man genast att tidsavståndet på ett naturligt sätt läkt de djupa sår som kulorna slog upp i rättsmedvetandet. Man ser sammanhanget mera nyktert och erkänner öppet att dramat fick sin utlösning under för båda parter olyckliga omständigheter. Hade vissa myndighetspersoner behärskat sitt ansvarsfulla kall, skulle en sammanstötning aldrig ha skett. Rent principiellt har man samma inställning till våldshandlingen, men man vill helst tala om något annat. Händelsen hör till det förgångna och man önskar inte riva i gamla sår. De efterlevande har sökt sig andra livsuppgifter och efter år av lidanden försökt att finna sig tillrätta däri.

Så är ådalingarna. Man bär aldrig länge på en bitterhet. Vad som ligger bakom är passerat. Därmed bortser man inte från det förgångnas lärdomar. En av de svårt sårade arbetarna mötte efter två års sjukhusvistelse den militär, som stått bakom den olycksbringande kulsprutan. De kom överens om att förstå varandra och är i dag de bästa vänner.”