Kommentarer till Hej då, kulturnämnden!

Av: Jean

Jean — Sat, 18 Dec 2010 19:31:52 +0000

Mitt förra sista svar var inget löfte, bara en målsåttning ;). Jag måste svara bara ang erfarenheter av nomineringsarbete. Den är begränsad och inskränker sig till slutet av 60-talet och början av 70-talet då jag var medlem i SSU i Uppsala (samma klubb som Gunnar Hofring salig i åminnelse) och individuell medlem i SAP. Jag var bland annat med på ett nomineringsmöte när SSU och Kvinnoförbundet ville ha en viss Birgitta Dahl högre upp på riksdagslistan än vad seniorgubbarna ville gå med på. Om jag inte minns helt fel var Hans Ahlsén ordförande i arbetarekommunen.
Nu är det definitivt stopp för min del för inlägg på den här tråden.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 18 Dec 2010 16:11:26 +0000

Till Jean: Jag vet inte vad du har för erfarenheter av nomineringsprocesser, men min erfarenhet är att det finns en balanspunkt någonstans mellan den nominerande församlingens bedömning av tänkbara kandidaters lämplighet (sådant som kunskaper och värderingar) och deras eget intresse av att ta det aktuella uppdraget. I mitt parti, det socialdemokratiska, gör sedan arbetarekommunens (kommunorganisationens) valberedning ytterligare en sållning av balanskaraktär: principen är då att vartannat namn ska vara kvinna, vartannat man. Alltså blir slutresultatet att hälften av de valda är kvinnor.

I Uppsala har vi röd-grönt samarbete, och under den kommande valperioden blir en kvinnlig vänsterpartist, till yrket förskollärare, gruppledare och vice ordförande i kulturnämnden.

Fast lika intressant i det här sammanhanget är att socialdemokraterna till sin främsta representant (vice ordförande) i byggnadsnämnden har valt en kvinna.

Av: Jean

Jean — Sat, 18 Dec 2010 15:41:43 +0000

En sista kommentar från min sida för att diskussionen inte ska bli rättshaveristiskt lång. Du skriver: Möjligen rör det sig till stor del om egna val. Och lite senare:: om han hade velat. Byt ut ”han” mot ”hon” och du har den vanligaste (tätt följd av påståendet om bristande kompetens) förklaringen till varför kvinnor brukar vara underrepresenterade inom många områden. Ingen ska naturligtvis tvingas ta uppdrag de inte vill ha, men lite aktivt arbete för att motivera underrepresenterade skulle inte skada.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 18 Dec 2010 09:05:01 +0000

Till Jean: Möjligen rör det sig till stor del om egna val – socialdemokratin har ju bland sina aktiva haft en mycket hög andel byggnads- och industriarbetare. Min kompis byggnadsarbetaren, som jag brukar träffa på konserter, är också mycket beläst och skulle, om han hade velat (han har bland annat varit ordförande i vår s-förening), säkert ha kunnat hamna i kulturnämnden, men han har varit verksam på andra politiska fält.

Men kulturnämnden är annars inte så socialt ensidigt sammansatt som du kanske tror. I den nämnd jag nu lämnar har jag som kolleger till exempel haft tre kvinnor, anställda inom barnomsorgen och representanter för tre olika partier.

Av: Jean

Jean — Fri, 17 Dec 2010 22:49:20 +0000

Nej Enn, jag blandade inte ihop olika kategorier. Din reaktion är nog en bra illustration till vad jag menade. Jag syftade på att det inte finns särskilt många byggjobbare bland landets kulturpolitiker (”vi som till exempel rör oss i kultursfären”). Så kallade vanliga medlemmar i industriförbunden är frånvarande i de sammanhangen och alla tycks se det som en självklarhet. Rätta mig gärna om jag har fel.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 17 Dec 2010 21:30:48 +0000

Till Göran Baecklund: Jag har inga som helst planer på att sluta blogga – skriva kommer jag att göra så länge det är möjligt.

Av: Göran Baecklund

Göran Baecklund — Fri, 17 Dec 2010 19:54:55 +0000

Tack, Enn, för alla dina år i politiken, du MÅSTE fortsätta med din blogg, med politik, kultur, musik!

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 17 Dec 2010 13:06:24 +0000

Till Jean: Fast nu blandar du ihop olika kategorier, kulturskaparna och deras publik. När jag regelbundet går på konserter med Uppsala kammarorkester, träffar jag regelbundet där ett par vänner från sosseföreningen, han byggjobbare, hon anställd på vårdcentralen. Publiken där, på teatern och på många andra ställen kunde förvisso vara ännu mer socialt blandad, men den är ändå hyggligt bred.

Att kulturskaparna och vi som är kulturpolitiker – i kulturnämden finns, vill jag påpeka, också männskor som jobbar till exempel på dagis – kommer i kontakt med varandra är väl ganska naturligt. Hur skulle vi som är kulturpolitiker för överigt kunna bedöma vad som är värt kommunalt stöd, om vi inte själva regelbundet tog del av olika sorters kulturskapande och då också kom i kontakt med dem som har skapat denna kultur?

Av: Jean

Jean — Fri, 17 Dec 2010 11:45:52 +0000

Du skriver: ”Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann.”. Byt ut Uppsala mot Stockholm, Göteborg eller Malmö och ”fjärde” mot största, andra respektive tredje och du har en sanning även om de tre större städerna. Även här/där sker kulturetablisemangets kindpussande i en ganska snäv krets. Inte t ex en kulturintresserad byggjobbare så långt ögat, med eller utan kikare, når