Helga Henschen kom från ett borgerligt och icke-religiöst hem, och när jag lyssnade på vittnesbörden om hennes andliga sökande, slogs jag av parallellen mellan detta och när hon sökte sig till arbetarrörelsen; jag gjorde också ett inlägg om detta.

I Helgas självbiografiska bok ”Vägen till Rebella” finns ett kapitel, ”Hemkomst”, om hur hon fann sitt hemvist i arbetarrörelsen. (Kapitlet återges i min artikel för Parnass; det finns att läsa ovan under Kulturspegel.)

I mitt lilla inlägg vid mötet pekade jag på att Helga under hela sitt tidigare liv hade känt sig ifrågasatt och därför osäker, men att den där avgörande midsommarkonferensen på Bommersvik 1967 innebar, att hon för första gången upplevde, att hon blev tagen på allvar. Det som följer av en sådan upplevelse är att tilltro föder tilltro; vi talar om en process av ömsesidighet.

Ungefär samma sak tror jag hände med henne, när hon sökte en bekräftelse på den tro hon hade. Föga förvånande spelade samma person, Molly Åsbrink, en avgörande roll i båda fallen, både när Helga fann en politisk hemhörighet och när hon fann en religiös.

Man måste dock lägga till, att Helga aldrig någonsin omfattade någon lära – varken socialdemokratins politik eller någon kyrkas förkunnelse – till 100 procent. Hon var sin egen uttolkare och predikant.

På midsommarkonferensen 1967 myntade författarkollegan Bernt Rosengren uttrycket ”Helga Henschen-socialism” för det hon stod för.

Jag hittar inte någon bra motsvarande etikett för hennes tro. Men jag vet, att hon i sin religiositet gick långt utanför den ram svenska kyrkan erbjuder.

Må hennes Gud vara med henne!

Med det menar jag bara, att det var bra att hon var som hon var.