Kommentarer till Lill-Babs sjunger Lars Forssell

Av: Hans O

Hans O — Wed, 21 Nov 2007 07:59:21 +0000

Jag har också sett och hört Lill-Babs med Simon Brehms orkester. På Orrskogen, Malungs Folkets Park, någon gång under 50-talet. Slutet låter litet märkligt men det kanske stämmer. Hur som helst verkade hon på den tiden vara en lovande jazzsångerska. Big Simon var väl inte Sveriges bästa jazzbasist precis, men han betydde oerhört mycket för svenska jazzmusiker och för lovande sångerskor som Lill-Babs. När jag på sommaren 1959 jobbade på Dala-Demokraten i Falun fanns där en nöjesredaktör som sa att det aldrig skulle bli något av Lill-Babs. ”Hon är en stor naturbegåvning sa han, men hon är för lat. Han berättade om hur Lilly Berglund hade talat med Barbro Svensson om hur viktigt det var att ta sånglektioner. Då skulle hon kunna gå hur långt som helst. Men hon ville inte. Därför sa min arbetskamrat att det aldrig skulle bli nåt av henne. Det var väl i den vevan hon slog igenom med Klas-Göran och sedan har det varit på den vägen. Sedan blev det Monica Zetterlund och Sonja Hedenbratt som fick föra jazzsången vidare. Fast de gjorde ju också succé som breda underhållare. Och Monica gjorde stor konst av att inte hålla ton. Det har skrivits spaltkilometer om hennes kvartstoner. Men Lill-Babs står kvar och stampar där hon stod 1959, dock med livet i behåll. Men i henne har en stor sångerska gått förlorad. Dock har hon under årens lopp glatt otaliga svenskar och vecko- och kvällstidningsredaktörer, och det är väl inte det sämsta, även om jag personligen hade föredragit en stor jazzsångerska, den som man kunde hoppas på när hon stod i kulissen och andäktigt lyssnade på Ella Fitzgerald en gång i tidens begynnelse.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 19 Nov 2007 20:46:08 +0000

Jag har en ”fördom”? vad gäller Lill-Babs. Hon sjunger ibland lite orent. Särskilt när hon inte saknar stöd av en stor orkester. Inte så ofta, men ibland. Även den äldre Birgit Nilsson kunde ibland slira. Men på scenen bortser man ofta med sånt, eftersom det då finns så mycket annat som medverkar till totalupplevelsen. Orkesterljudet
kanske dominerar, dekoren och scenframträdandet betyder mycket för totalupplevelsen. Däremot på skiva är det mer obarmhärtigt… här märks det orena när det uppträder…och på ett brutalt sätt
För övrigt kan jag berömma mig om att ha närvarat vid
Lill-Babs /första framträdande/ med Simon Brehm.
Det var på Wiwex i Sundsvall i slutet på 50-talet. En ung ljusdalsfklicka i vit blus, om jag minns rätt, visade att hon var en blivande stjärna…

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 19 Nov 2007 19:27:25 +0000

Till Lasse: Så vitt jag förstår skrev Lars Forssell samtliga svenska texter till både showen och skivan, som ju är en ljudupptagning. På baksidan av skivmappen finns för övrigt en mycket vänlig adress från Lars Forssell till Lill-Babs.

Nej, jag har inte alls något horn i sidan till Lill-Babs, så det är inte där mitt problem sitter. Men jag har – i motsats till dig, förstår jag – en gammal kärlek till Ulla Sjöbloms sätt att framföra Lars Forssells svenska texter till franska visor.

Sen tror jag du har en poäng, när du skriver att Lill-Babs ju mer är en scenartist än en grammofonartist. Överföring av ljudet från showen till skiva ger helt enkelt inte samma magi: den personliga utstrålningen och scennärvaron går förlorad någonstans på vägen.

Av: lasse

lasse — Mon, 19 Nov 2007 17:13:01 +0000

Showen var fantastisk. Synd att Du inte såg den. Om nu det berodde på Din känsla för kombinationen Forssell och Lill-Babs eller andra fördomar om henne. Just visan ”Sjung” var en mäktig avslutning på första akten som jag tycker att Lill-Babs med sitt mänskliga engagemang var väldigt lämpad att framföra. Hon har väl inte stått på vänsterbarrikaderna på samma sätt som Ulla Sjöblom och Monica Z men det skall väl inte diskvalificera henne från möjligheten att sjunga bra och engagerade texter. Frågan är väl också om franska visor måste sjungas så teatraliskt som Ulla Sjöblom gjorde. Det var som att lyssna på gamla tiders radioteater. Slog man på radion mitt i en föreställning, så hörde man direkt att det var teater och inte ett vanligt radioinslag.

Men är det verkligen Lars Forssell som skrivit texten till All that jazz ur musicalen Chicago och är den verkligen med på Forssellskivan? Jag tror att den ingick i hennes repertoar senare. Du skulle ha sett Lill-Babs göra den på scen i mitten på 80-talet då hon spelade ut all sin sexighet i den 20-talsinspirerade låten. Lill-Babs är ju en scenartist och inte en grammofonartist. Det var väl därför Lars Forssell var så nöjd med vad hon presterade genom hans texter!