Kommentarer till Ungerntragedin i backspegeln

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 23 Nov 2007 14:43:16 +0000

Till Stefan K-berg: Om det sista kan vi naturligtvis inte veta något säkert.

Det du föreslår vore naturligtvis intressant att göra – men det är ju inte säkert att de av dig nämnda herrarna är intresserade av att medverka.

Av: Stefan K-berg

Stefan K-berg — Fri, 23 Nov 2007 14:37:02 +0000

Och just apropå det sistnämnda. Är det inte dags för socialdemokratin att nu, 25 år senare, göra upp med Carl Bildt, Emil Svensson, Bror Stefenson m.fl. om vad som egentligen hände i Hårsfjärden 1982? Händelsen som blev inledningen till 1980-talets ”ubåtspsykos”, och som i sin förlängning kom att underminera statsminister Palmes position, inklusive insinuationer från ledande militärers sida om, i det närmaste, landsförräderi (anklagelser som till sist troligen också kom att medverka till hans abrupta död).

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 12 Nov 2007 18:36:03 +0000

Något svar på sitt inlägg i Expressen om Hårsfjärden och ubåtsjakten där har Ola Tunander till dags datum (11.11.07) inte fått. Däremot har överstelöjtnant Sven Olof Kviman tagit till orda (Expressen 5.11.07) i frågan. Sven Olof Kviman var befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten på Hårsfjärden 1982. Han kommer i artikeln in på den bandinspelning av påstått sovjetiskt ubåtsljud som regeringen Bildt som ”bevis” lät spela upp för ryssarna i förhandlingar med dem, och som ryssarna avvisade som varande sovjetiskt ubåtsljud.
Överstelöjtnant Kviman föreslår nu att regeringen Reinfeldt (med Carl Bildt som utrikesminister) ”släpper sekvensen och låter än en gång våra bästa experter lyssna och analysera.” ”Detta skulle vara ett steg i klarläggandet av nationalitetsfrågan, som diskuterats på senare år,” skriver Kviman. Men från regeringen Reinfeldt har det varit dödstyst i frågan. Öppet alltså för fortsatta spekulationer.

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Sat, 03 Nov 2007 21:51:16 +0000

Till Sixten Andrèasson: 1956 gick jag inte i något ”studenternas fackeltåg” men väl tillsammans med mina arbetarkamrater inom SPIAF:s lokalavdelning i Dalsland. Vi hade ingen som helst splittring varken inför, under eller efter vår demonstration eller dess syfte. Av 450 medlemmar i facket ställde 370 upp, 50% fler än under 1:a majtågen, (jag har fortfarande kvar medlemmarnas upprop eftersom jag var sekreterare i facket), men vi var ca 600 som gick i protesttåget eftersom de flestas fruar också ställde upp. Varför var studenterna så splittrade? Jag kan tänka mig svaret: ni studenter var inte till fullo äkta socialdemokrater! Vi industriarbetare var! Hälften av er var äkta, rena kommunister!
Dock inte du tydligen. Men nu kommer kommer det otäcka kommunistiska ansiktet fram igen bland många äldre socialdemokratiska bloggare! Inga namn, inga namn.

Av: Bengt O.

Bengt O. — Sat, 03 Nov 2007 20:42:58 +0000

Till Hans O. : Är det verkligen riktigt att det fanns hemliga läger även i Ungern? Och ”missilförsvaret” (som väl just nu skrinlagts åtminstone tillfälligtvis?) skulle sätta upp sina sköldar i Tjeckien och Polen men, återigen, Ungern har jag aldrig hört i det sammanhanget.

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Sat, 03 Nov 2007 20:05:37 +0000

Jag och andra studenter gick hösten 1956 i fackeltåg i Lund som protest mot Sovjettruppernas ingripande mot revolten i Budapest. Det blev en splittring i Clartégruppen som jag nyss blivit medlem av. Hälften lämnade. En äldre medlem invände i diskussionerna att de som ville lämna inte förstod ”våldets roll i historien”. Det gjorde inte heller jag, men stannade kvar. En annan av clarteisterna som hade ungersk-judiska föräldrar antog erbjudandet av att bli tolk vid en av de ungerska flyktingförläggningarna. När han kom tillbaka var han chockad över de antisemitiska stämningarna han mött.
Läget var komlicerat också på ett annat sätt. Frankrike, Storbritannien och Israel angrep samtidigt Egypten, utan USAs kännedom. President Eisenhower blev urförbannad och tvingade dem genom FN att stoppa anfallskriget. Jan Myrdal har mer än en gång skrivit om att Washington genom hans mor Alva Myrdal framförde till Moskva att de borde återställa ordningen i Ungern.

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Sat, 03 Nov 2007 19:28:13 +0000

Till anders Thunberg: Ja, jag läser att du skriver så. Men det innebär inte att de ”gamla” vänsterorienterade sossarna (förutom du då) försöker ”omorientera sig” efter 1989. Over and out!

Av: anders thunberg

anders thunberg — Sat, 03 Nov 2007 01:13:33 +0000

Till Lars Rudström: Jag (s) har alltid varit mot Sovjet-systemet. Håll dig till en saklig diskussion, om du vill ha svar på inlägg.

Av: Lars Rudström

Lars Rudström — Fri, 02 Nov 2007 23:04:46 +0000

När de gamla sovjetsympatisörerna idag försöker försvara sina tidigare politiska virrgångar så heter det tydligen ”Detta är mycket komplicerat”. Så sa de flesta nazisistsymapatisörerna också efter Hitlers fall.

Av: anders thunberg

anders thunberg — Fri, 02 Nov 2007 16:49:43 +0000

Hans O: Saken är mycket komplicerad. Ingen behöver tveka att det var Stalin och Röda Armén som räddade de kvarvarande judarna i öst, det första utrotningslägret som befriades var Majdanek, sommaren 1944, men ansedda västliga tidningar vägrade att publicera bilder från befrielsen. Man misstänkte att bilderna av likhögarna och utmärglade överlevande var smart sovjetpropaganda. Samtidigt var Stalin – i likhet med åtskilliga i Sovjet – antisemit. Kampanjen mot de s k kosmopoliterna är ett exempel på det, det trots att judarna i dåvarande Sovjetunionen officiellt var erkända som en nationell minoritet. Stalin fruktade också att judiska läkare skulle ta hans liv. Det finns ingen anledning att betvivla att Clara Weiss upplevde sovjetarmén som befriare… lika litet som att överlevande baltiska judar också kände sig ”befriade” vid Röda Arméns ankomst.
Sovjetunionen var ju Hitlers huvudfiende. Under den kommunistiska eran i Polen besökte jag Auschwitz-Birkenau. En sak förvånade mig, när jag fick olika officiella texter översatta från polska – det talades inte om ”judar” utan hela tiden om ”antifascister”… Alltså en term som antyder att offren genomgående skulle ha stått på Sovjetunionens och kommunisternas sida. Så var det naturligtvis inte. Vad gäller t ex den judiska gruppen så rymde den alla möjliga politiska uppfattningar (precis som den gör det i dag). Det fanns också nazistiska grupperingar inom sionismen (Göran Rosenberg har fördjupat sig i det här). En historisk lärdom som vi kanske bör minnas, med tanke på den yrvakna upptäckten i dag hos vissa debattörer att judar i Israel kan hamna på ”fel sida” och begå skändligheter. En av dem som hälsade Röda arméns intåg i Polen och såg på Stalin med begeistring var bokförläggaren Bromberg, han som sedan gjorde karriär i det kommunistiska Polen, men när den polske inrikesministern Morcnar efter Suez-krisen lanserade en antisemitisk kampanj för att få bort judiska CK-medlemmar och olika toppfunktionärer – för att ersätta dem med egna män – blev Bromberg och hans familj måltavla för den antijudiska propagandan. Sedan – som flykting i Sverige – sa sig Bromberg vara chockerad över att det i det fria Sverige (under Vietnam-rörelsens era) fanns svenska vänstermänniskor som kritiserade den andra supermakten och ville ha en politisk öppning åt vänster… Måhända en förklarlig politisk reflex hos en person som fostrats i ett kommunistiskt system? Kurt Anderssons rapporter från Budapest hörde jag också i min radio, vi samlade ihop pengar på vår skola till Ungern-hjälpen… När Kurt Andersson några decennier senare tillfrågades om han ville medverka i ett minnesprogram svarade han nej. Han menade att han haft fel i det mesta i sin rapportering. Som så mycket annat i historien var nog också Ungern-revolten en komplicerad historia, där det säkert finns nya saker att upptäcka. Vi kan inte nöja oss med Folket i Bilds sanning från 1956, lika lite som någon annan dåtida sanning.
För alla som tycker att det är viktigt att granska historien på nytt rekommenderar jag en läsning av Ola Tunanders artikel på sid 4 i Expressen (2/11). Det handlar om ”Sanningen om vem som fanns i Hårsfjärden”. Ola Tunander har jag haft mycket stimulerande meningsutbyten med under årens lopp. Han är alltid öppen för ett meningsutbyte. Men jag undrar, varför kräver ingen politisk journalist att Carl Bildt deltar i ett offentligt meningsutbyte om Hårsfjärden-affären? CB ansåg sig ju sig också sitta inne med sanningen, när det begav sig. Och det vore intressant att också få en replik från Lennart Bodström, dåtidens utrikesminister (s) som Palme avsatte som utrikesminister efter ubåtskränkningarna.