”…Om 130.000 inte har utnyttjat vårdgarantin på grund av ovilja att lämna sitt hemlandsting, beror väl detta rimligen på dem själva och inte på landstingspolitikerna….”

Vad är det för system som menar att folk måste lämna sitt landsting/hemort eller tom sitt land (?) för att få vad som i andra länder är ganska vanlig vård? Glesbygd är en sak men landstingens sjukhus borde kunna ge bättre all-round service. Och tala inte om när man stänger sjukhusens BB under semestertid, vilket hänt i Västernorrlands län!

Folk vill väl kunna vara i hemorten, nära sin familj, när de har hälsoproblem eller ska få barn? Jämlikhet och solidaritet, anyone? Varje ort/storområde borde ha tillgång till diagnostiker, hjärtspecialister, ortopeder som gör ledbyten (knä, höft…). ¨

Nu hör jag från släkten att t.ex. Örnsköldsviks sjukhus inte har en patolog. Man får skicka prover till Umeå och vänta, vänta, vänta på diagnos som borde ta högst tre dagar, ibland en dag om man gör en s.k. frozen section. Sedan tillgång till tidsenlig behandling vid eventuell elakartad diagnos har man ju hört skräckhistorier om. Man läser (rubrik i tidning för nåt år sen) att en svensk patients chans att bli botad från prostatacancer beror på vilket postnummer han har!

Om landstingen inte har kunnat fixa det under decennier finns väl andra som kan? Eller har jag fel?

Jag håller inte med Röda grågossen Bengt. Man kan mycket väl driva vårdsystem BÅDE för vinning (rörelsens överlevnad) OCH för patientens överlevnad och välbefinnande! Den dag ett privat BB eller ett privat diagnos-labb ger lite konkurrens på platsen kanske landstingen skärper sig?

Allvarligt, jag har i grund stor respekt för svensk sjukvård, innovationer och läkekonst! Jag har ingenting mot idén om landsting, annat än att det ofta har skötts dåligt som alla vet.

När jag bytte ut min höft hade jag många läkare, sjukhus och kliniker att välja på men valde en specifik läkare på ett universitetssjukhus. F.o.m. den dag jag bestämde mig att jag inte kunde gå och halta en vinter till gick det tre månader tills operationen var gjord och man bad om ursäkt för väntetiden. Brosket var till 70% helt borta och resten var i (rags)trasor. Men jag kunde gå. Hade det varit i Sverige hade jag i V-län fått vänta ett par år till kanske. Jag tycker det är osolidariskt och ojämlikt att svenskar inte får samma tidsenliga bemötande som folk i andra länder.

Och för dem som inte vill lämna hemorten. Finns det alternativ i privata kliniker, slipper de ju!

Sjukvård (frisk-sjuka) lätt att planera och repetitiv skall konkurrentutsättas och flera aktörer skall kunna producera höftledsoperationer, grå starr mm.
Samma sak med vardags-sjuka den s k primärvård skall också konkurrentutsättas.

Universitetssjukhusen överförs i statlig ägo.

Våra i dag förvaltande sjukhus bolagiseras.

Allt skattefinansieras.

Hoppas sossarna inser fördelen med förslaget och tar tag i debatten innan de borgerliga hinner före.

Verkligen en fråga som skulle innebära valseger för de röde.

Men min personliga inställning till privat sjukvård är mycket snävare än också Ylva Johanssons.

”Arbetarklassen i ursprunglig mening har minskat i storlek. Nya yrkesgrupper växer fram i den privata tjänstesektorn, i de kunskapsintensiva företagen och inom den gemensamma sektorn. Dessa yrkesgrupper har i egenskap av löneanställda gemensamma intressen med industriarbetarna, men arbetsvillkoren och möjligheterna att påverka skiljer sig från yrkesgrupp till yrkesgrupp. Ny teknik och ny informationsteknologi skapar nya strukturer i näringslivet och medger nya former av decentralisering, vilket också påverkar både arbetsorganisationen och arbetsvillkoren för olika grupper av anställda. Klasstrukturen blir mindre enhetlig. Nya skillnader i kunskap och därmed möjligheter att påverka hotar ständigt att skapa nya typer av klassklyftor. Den politiska så väl som den fackliga arbetarrörelsen måste motverka en sådan utveckling och aktivt arbeta för utjämning. Samtidigt är det ett faktum, att den helt överväldigande delen av befolkningen består av löneanställda. Växande grupper, som inte tillhör arbetarklassen, saknar intressebindningar till de privata kapitalägarna och deras företag. Även dessa grupper är för sin välfärd beroende av samverkan och kollektiva insatser.”

De bildade ett parti för att, också politiskt, tillvarata arbetarnas intressen. Detta parti utgick, liksom fackföreningsrörelsen, från arbetarklassen: fack och parti var två parallella grenar på samma träd.

Och det finns en intressemotsättning mellan kapitalister och arbetare än i dag!

Klassintresse! Hur definierar du detta? Kapital mot arbetare? Aj-aj-aj! Där hugger du i sten! Vem är inte ”kapitalist” idag?

LO klarar sig väl utan ert politiska stöd, men ni klarar er inte utan LO:s stöd. Den svenske arbetaren är långt starkare än ni politiker. Där har ni er svaghet idag!

Din hårda hållning att det inte borde finnas antisocialistiska medlemmar i LO tyder nog tyvärr på att du inte insett att antalet LO-medlemmar som tröttnat såväl på SAP och V är många idag. Be LO att vid sin nästa kongress kartlägga via en slutet röstning var ombudens personliga politiska sympati ligger.