Som det du nämner verkar det minst sagt oekonomiskt att splittra upp skolan på olika företag. Jag skulle kunna tro att bibliotek och en rad andra saker sköts effektivare om det samordnas av en huvudman.

Själv är jag kritisk till kommunaliseringen och tror nog att vårt land inte är större än att skolverksamhet kunde skötas av en nationell myndighet. Det behöver ju inte innebära att de som basar för skolan på lokal nivå eller enskilda skolor inte skulle kunna ha frihet att utforma verksamheten. Risken finns att de skulle ha förre basar i form av lokala politiker över sig. De borgerliga brukar förorda mindre inblandning av politiker, inom skolan verkar de ha varit för att det ökat i kubik.

Dessutom skulle jag nog också tro på en nationell myndighet som hade hand om sjukvården, men det lär nog vara avlägset det kulle ju i princip skrota landstingen. Jag tror inte på konstlad ”konkurrens” mellan landstingen där det köps av varandra och att ha prestige verksamheter som typ hjärtkirurgi till varje pris, sådant borde kunna samordnas bättre under en nationell myndighet. Som med blodgivningen där landstingen handlar blod av varandra, jag ser inge anledning till att detta inte skulle kunna var en gemensam resurs, centraliserat skulle man också kunna göra bättre reklam för att få blodgivare.

V & S var ju tidigare en del av ett samhällsmonopol med nykterhetspolitiska förtecken, men sen koncentrerade staten sina insatser på det området till Systembolaget, alltså till distributionsledet, varvid fortfarande statligt ägda V & S, om än stort på den svenska marknaden, blev ett levererande företag bland andra. Under den här perioden fick V & S sina stora framgångar, blev ett av världens ledande företag på alkoholtillverkningens område.

Jag hör inte till dem som ser några hinder för att staten äger framgångsrika företag även på områden som inte ingår i den kategori företag som du nämner i ditt stycke två. Motiven för ett sådant företagande kan variera – att skapa jobb i Sverige, att bidra till att upprätthålla konkurrens och så vidare – men även staten bör, enligt min mening, kunna driva företag.

Den sisttande alliansregeringen har ju den uppenbart falska föreställningen, att statligt ägda företag på grund av ägarskapet är dömda att gå sämre än privatägda, men det faktum att staten framgångsrikt har drivit och fortfarande driver vissa företag är ju bevis för att den borgerliga ståndpunkten på det här området är en idologiskt betingad villfarelse.

I sig ser jag inte att företag i allmänhet behöver vara offentligt ägda, inte typen vin % Sprit som inte är en ”allmän nyttighet” som är av slaget ”naturliga” monopol som. Tycker att man kan hålla sig till vad som verkar ha varit tidigare filosofi, allmänna nyttigheter som el, tele, och sådant som i stort betalas av det gemensamma. Och då med filosofin att man levererar till nettokostnad till kunderna som också är ägarna. Historiskt har det varit mycket framgångsrikt och gett svensken dessa allmänna nyttigheter till låg kostnad och varit en viktig del av vår internationella konkurrenskraft.

När man börjar prata om Vattenfall etc i kamerala termer som att de ger intäkter till staten slirar man betänkligt på logiken, det handlar då om vad man skulle kunna kalla en dold beskattning av medborgarna som både är ägare och kunder i Vattenfall.

Utförsäljningen av apoteket kommer att stå medborgaren dyrt i kostnaden för distributionen av de gemensamt betalda läkemedlen. Ytterst en försäljning framdrivet av EU. Man ser med oro på vad Alliansen kommer att göra med tunga saker som Vattenfall etc. Telia är fortfarande den stora aktören i Sverige inom tele om än bara knappt 40% numer ägs av staten, men just den här typen av grundläggande infrastruktur är det förstås viktigt att landet har kontroll över.