Kommentarer till Viggo och Klara hos mormor och morfar

Av: Ann Christin

Ann Christin — Sat, 27 Oct 2007 10:39:46 +0000

Din förmåga att beskriva vardagens små ljuvlighter och även stora sorgligheter, är min absoluta favoritläsning här på bloggen.

När det gäller Anders Thunbergs inlägg om klassernas förmåga/vilja att hantera sina barn så tycker jag att arbetarklass/bondeklass knappast hade något val annat än att ta hand om ungarna. Och det gjordes väl på ytterst varierande vis.

Själv från arbetar/torparursprung kan jag säga att man skulle synas men inte höras, jobba och inte ställa till besvär, och sina problem fick man lösa själv. Ganska hårt och kallt, och samarbetet mellan generationerna var tvingande, inte ett val. Männens spritproblem var stora och kvinnornas underordning liksaså.

Jag kunde inte komma därifrån fort nog, och under min utbildning till förskollärare i Stockholm på slutet av 70-talet insåg jag allt det som barn behöver och har rätt till. Min egen familj har jag försökt bygga efter dessa kunskaper, för det handlar om kunskaper.

Det visar sig också (för att byta ämne delvis) efter att jag skrivit förtjust och uppskattande om familjen Kokk-Dahl på min blogg, att min kollega Kajsa har varit Kerstin Kokks textillärare under de tidiga skolåren, och att Birgitta Dahl ibland kom dit med sin stickning. Uppenbarligen har Birgitta (och Enn) ett gott rykte var ni än dyker upp.

Personligen tyckte jag att Birgitta Dahls storartade sätt att hantera den ganska grymma karikatyr som förekom i ett nöjesprogram på TV under 80-talet sa allt jag behövde veta om hennes kaliber.

Det här låter väl smörigt, och det är menat som beröm och uppskattning. Det är synd att dagens aktiva socialdemokrater inte lyckas hålla samma integritet och resning, i alla fal inte i det som syns.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 27 Oct 2007 10:36:40 +0000

Till Kristina Strömberg: Kerstin ringde en gång, och då fick Viggo och Klara prata med henne på riktigt. Men inte heller det rubbade deras trygghet. Det var gott att se.

Ischiasen ger tyvärr inte med sig. I går var jag hos en sjukgymnast på vårdcentralen och fick anvisningar om rörelser att utföra. Få se om det hjälper. Jag ska tillbaka till henne på måndag.

Birgitta hälsar tillbaka. Hälsa Olle också!

Av: Kristina Strömberg

Kristina Strömberg — Sat, 27 Oct 2007 10:10:31 +0000

Det var roligt att läsa om Viggo och Klaras dagar hos er. I somras, när Bo och barnen var hos oss medan Kerstin arbetade med kongressen, så var jag lite orolig hur Klara skulle hantera att vara från mamma så länge. Det gick ju jättebra och båda kunde hantera sin naturliga längtan efter sin mamma mycket bra. Klara tog leksakstelefonen och hade ”långa enskilda samtal” med mamma då och då när hon ville berätta något särskilt för sin mamma (förutom riktiga telefonsamtal förståss). Det är trygga fina barnbarn vi har!
Hoppas din ischias ger sig snart. Hälsa till Birgitta också.

Av: anders thunberg

anders thunberg — Fri, 26 Oct 2007 15:55:46 +0000

Man kan bli pessimistisk och tycka att många saker i världen går åt fel håll. Men i fråga förståelse för barnens behov så verkar utvecklingen trots allt åt rätt håll. Jag tänker på det när jag läser Enns finstämda skildring av Viggos och Klaras övernattning. För inte så länge sen var mycket annorlunda. Jag tänker på t ex hur Gunnar och Alva Myrdal kunde ge sig i väg till USA och lämna sina småbarn hemma. Visserligen under en hushållerskas uppsikt och med Alvas gnagande känsla att det kanske inte var riktigt handlat… Jag tänker på alla de barn i Viggo och Klaras ålder som under krigsåren skickades från Finland till Sverige med en namnlapp om halsen – samtidigt som vi i Sverige tyckte att vi gjorde en 100-procentig humanitär insats (i dag vet vi att många av de finska flyktingbarnen åsamkades traumatiska skador som blev livslånga). Till och med Sveriges idealpappa Skå Gustav Jonsson kunde negligera sin sons naturliga behov för att ägna sig åt den ”stora saken” (Staffan Lamm har gjort en skakande radiodukumentär om saken)…

Inte för att jag programmatiskt önskar förgylla de lägre klasserna, men jag har en känsla att det främst är hos överklassen och borgarklassen som man har begått de största övergreppen mot barn. Hos fattigt folk har det historiskt sätt alltid funnits en grundläggande känsla att barnen är det värdefullaste av allt ( ja det enda värdefulla man har haft, eftersom man saknat allt annat) Det medan egendomsägande klasser alltid har kunnat skjutsa i väg barnen till tidiga internat-skolor eller till ”nannies” och husfolk…Hos fattigt folk har det däremot funnits en självklar känsla av att hjälpas åt mellan generationerna…inte minst vad gäller omsorgen om barnen…jag skulle gärna vilja se att någon sociolog dök ner i de här frågorna i dag och klargöra hur det förhåller sig i dagens verklighet – utifrån ett etniskt- och ett klassperspektiv… kanske är det någon som läser det här som redan har närmat sig ämnet på ett mera strukturerat sätt…?

Av: eva gardhem

eva gardhem — Fri, 26 Oct 2007 05:44:06 +0000

Helt underbart!

Jag har det lite likadant…även om min Maya bara är dryga året! Men vi bor nära varandra och det är klart, man ställer upp när så behövs!

Vi- de dolda figurerna…som medverkar till *statens finanser* …utan en massa blanketter eller annat trams.
Mina förväntningar på mitt *farmorskap* var nog egentligen rätt låga…Men Åhhh vad härligt det är. Men jag erkänner också, att det är en lättnad ibland, när hon skickar iväg en slängkyss…på väg ut till bilen MED sin pappa!

Fö. Tack för den fina resumén från Er Semesterresa!.

Av: Margareta Löveryd-Andersson

Margareta Löveryd-Andersson — Thu, 25 Oct 2007 17:40:03 +0000

Hej.Det var underbart att läsa om Viggo o Klara + mormor o morfar.Som att läsa en barnbok, men istället så mycke bättre när jag anar att det är en sannsaga.Smärtlindring för ischiasonda ben tycks vara underbara barnbarn.
Tack också för härliga pressgrodor för några dagar sen.Skönt att få skratta åt livet självt. Margareta.