Kommentarer till I Jan Fridegårds sommartorp i Gungräna

Av: HO

HO — Sun, 05 Sep 2010 21:21:45 +0000

Till Anders T och Bengt R, i Erik Peurells doktorsavhandling ”En författares väg” (1998) står en del om antikvariatstiden, bland annat adressen: Linnégatan 42. Fridegård fick hjälp av Anders Aleby att öppna antikvariatet hösten 1930. Men affärerna gick uselt och efter en vattenskada på senhösten 1932 blev han vräkt från lokalen.

Av: Bengt Rur

Bengt Rur — Sun, 05 Sep 2010 19:48:53 +0000

Antikvariatet tror jag fanns på Linnégatan 42. Drevs under några få år, kanske endast under ett enda. Det är känt att Fridegård misstrivdes såväl med lokalen som med sin roll som bokhandlare. För sitt eget boende hyrde han vid denna tid ett möblerat rum i ett gårdshus på Bastugatan 40. Den något knasige värden och rummet har beskrivits i ”Jag, Lars Hård” (1935).

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Sun, 05 Sep 2010 16:14:48 +0000

Till Bengt Rur: Du har helt rätt. Cosmopolite låg i 5:an och Mona Lisa/Tavernan i 7an på Vasagatan. Mellan de båda träffpunkterna- tidsmässigt – fungerade Norma i hörnhuset Sveavägen-Kungsgatan
(mitt emot Konserhuset) som mötespunkt för bohemerna med Ferlin i spetsen. Mona Lisas saga blev dock ganska kort, öppnades i december 1939 och redan efter drygt ett år blev det strid om rättigheterna till stället och som nådde ända upp till rådhusrätten. Och då blev Norma (ofta kallad Gangster Norma) återigen en träffpunkt. Men väl i ännu högre grad de enklare matställena i Klara (med utskänkningsrättigheter).Har du adressen till ”Fridegårds antikvariat”? – jag bor i kvarteren. tel nu 0240 – 30000.

Av: Bengt Rur

Bengt Rur — Sat, 04 Sep 2010 18:57:09 +0000

Cafékonditori Cosmopolite låg på Vasagatan 5 [hörnhuset mot Mäster Samuelsgatan]. Ej med i 1936 års adresskalender och bör sålunda ha upphört redan före november 1935.

Efterföljaren ”Mona Lisa” [senare ”Den gamla tiden”] låg i huset bredvid, Vasagatan 7. Också denna servering blev ett kärt tillhåll för bohemerna.

Jan Fridegårds lilla antikvariat låg på Linnégatan, nära där gatan korsas av Artillerigatan. Formellt var väl antikvariatet Fridegårds eget, i praktiken dock endast en filial till Anders Alebys på Klarabergsgatan.

Av: Ann Christin

Ann Christin — Mon, 17 Sep 2007 16:17:41 +0000

Hans O; du får gärna berätta mer om Märsta för mig på min jobbmail:

AnnChristin.Sandlund.Fornby@folkbildning.net

Märsta ned omnejd (Odensala) var viktigt mellan 1962 och 1983, sedan har hela släkten i stort sett återvänt till Norrland.

Av: Hans O

Hans O — Mon, 17 Sep 2007 09:26:16 +0000

Det blev mycket om sidospåret Märsta. Trots att Anders föräldrar inte flyttade dit är bygden full av fornminnen av olika slag och från olika tidsåldrar. Fornborgar av obestämt datum, stensträngar från järnåldern, runstenar från den första kristna tiden, en del med ortodoxa kors på, vilket tyder på att det inte alls var något hedniskt land Ansgar kom till, vilket han och andra påstod. Däremot var det inte katolskt. Numera är tätorten ful, byggd under miljonprogrammets tid när kranarna gick på räls med sina byggelelement eller var jättestora och slängde upp elementen i halvcirkel som på den berömda Ulbrichtmuren, numera kallad Bananhuset, eftersom ingen vet vem Ulbricht var. Den kunde förr beskådas från E4, innan denna fick en annan dragning och blev motorväg. Om uppbyggnaden av det nya Märsta har Bertil Franzén skrivit en del intressanta böcker ifall någon som är intresserad. Husby-Ärlinghundra hembygdsförening har också producerat en del skrifter. Åldringar tas nog inte om hand sämre i Märsta än på andra håll och inte bättre heller. Den som vill veta vad det bästa med den yttre miljön i Märsta är får säga till så ska jag tala om det. Det är en hemlighet som vi bara i största förtroende delar med andra.

Av: anders thunberg

anders thunberg — Sun, 16 Sep 2007 21:44:37 +0000

Har en obehaglig association förknippad med Märsta. Mina föräldrar som rotat sig i stenstaden i Sundsvall, min mor född i stan och min far inflyttad i början av 30-talet, började nån gång på 60-talet på fullt allvar fundera på var de skulle bo som pensionärer. Skulle de stanna i Sundsvall?
Vid den här tiden hade stockholmspressen rosenskimrade beskrivningar om den nya framtidsstaden Märsta. Jag minns att min far på fullt allvar funderade på om det inte var en plats dit man skulle flytta. Nu blev inget av planerna. Mina föräldrar fick uppleva sin ålderdom på Thulegatan i Sundsvall med nära kontakt med ett Sundsvall som de väl kände och fyllt med personer som i sin tur hade haft kontakt med dem under deras yrkesverksamma liv. Jag kan föreställa mig
hur annorlunda deras liv skulle ha blivit om de lyssnat till de förföriska locktonerna från framtidssamhället Märsta…det är inget fel att flytta, till och med nyttigt att byta vistelseort då och då… jag talar av egen erfarenhet. Men gamla människor ska nog tänka sig för innan man tar steg och flyttar till en ny plats eller låter sig bli flyttade. Det är som att rycka upp väl fungerande fruktträd med deras rötter, och hoppas att de ska kunna växa i en helt annan miljö och jord. Det är svårt, ja närmast omöjligt om man är 60-70 år och skaffa sig nya fungerande nätverk och trygga kontakter… ändå talar så många äldre om att just flytta till sydligare breddgrader… det kan väl inte vara av skatteskäl? I det nya EU-landet Kroatien är löneskatten bara 10 procent – Ett framtidsland för svenska pensionärer när inte alternativet Märsta är så lockande längre.

Av: Hans O

Hans O — Sun, 16 Sep 2007 17:51:06 +0000

Till Ann Christin
På sextitalet var det många som byggde Arlanda och Märsta som till en början knappt fanns. Jag såg det hända när jag pendlade mellan Uppsala och Stockholm. Min hustru som växte upp i Märsta under den perioden har mängder av ljusa minnen och en stark bindning till Märsta, vilket är anledningen till att vi ännu inte har kommit längre därifrån än åtta kilometer från stationen. Dessutom är åtminstone en av våra söner djupt rotad här. Men inte jag som kom hit på sjuttitalet när festen i stort sett var över, när samhället framstod i hela sin fulhet och den enda vackra delen av det, Valsta, förvandlades till socialt problemområde.
Inte särskilt exotisk för mig alltså.

Av: Ann Christin

Ann Christin — Fri, 14 Sep 2007 16:02:10 +0000

Märsta var en exotisk plats för mig på 1960-talet – min far var med och byggde Arlanda och blev kvar. Jag minns den blanka, ångande asfalten efter ett sommarregn, på väg till Tingvallakiosken för att köpa glass. Mängder av rosor doftade och allt var så annorlunda mot det svala, skira, ljusa Ångermanland.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 14 Sep 2007 13:28:46 +0000

Till Hans O Sjöström: Problemet är väl att få av oss som kanske har saker att bevara också åt allmänheten själva har resurser att upprätta fristående arkiv efter oss. I mitt och Birgittas fall ligger onekligen Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (vars styrelse jag har tillhört) nära till hands, när det gäller att lämna över saker efter vår egen slutförvaring - vi fick förresten, som en påminnelse, var sin arkivbox av chefen där, Lars Ilshammar, vid vår 70-årsmottagning nyligen. Jag vet också att ARAB har lagt ner stora resurser på att ordna till exempel Alva Myrdals arkiv, så att det nu kan brukas av forskare, senast Yvonne Hirdman. Problemen kring nyutgivningen av Gunnar Myrdals "An American Dilemma" minns jag bara vagt. Hos vilken organisation ligger, formellt, rättigheterna? Och varför sa man nej till en utgivning? Fattade jag Åse Fridegård rätt här om kvällen, var det faderns, Jan Fridegårds, egen mening, att barnen (mamman i familjen var då redan död) skulle skänka vidare allt som kunde vara av intresse för publik användning. Just därför ser jag, som kulturpolitiker med ansvar för Gungräna, det som min plikt att försöka se till att det förblir så.