Recension och reflektion om Joe Hill och Lukas Stark på Kafe-K.

Jag har själv under lång tid suttit i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, som representant för socialdemokratiska partiet, och känner många människor där.

Till det jag har funderat över hör vad det ska bli av min väldiga samling av politisk musik (skivor, sångböcker med mera) när jag dör. Jag har med barnen talat om att lämna över allt det här till just ARAB, vilket i så fall förutsätter att mitt material tillsammans med annat liknande material i arkivet sammanförs till ett ARABs sång- och musikarkiv.

Vad ARAB och eventuellt partiet planerar i fråga om Hjalmar Branting vet jag inte. Själv skulle jag gärna se återutgivning av den gamla Prisma-volymen med Branting-texter och gärna någon biografi.

Så till min fråga: kommer Hjalmar Brantings 150-årsdag att uppmärksammas. Den 23:e november är det precis 150 år sedan Hjalmar Branting föddes.

Ett stort tack för din insats då (Prisma-utgivningarna) och i dag med din blogg. Du har föregångare i Ture Nerman, Gunnar Gunnarsson och Hans Haste samt samtida i Pierre Ström och Finn Zetterholm.

Har jag glömt någon?

Den ros jag i bloggvinjetten använder som ”partibeteckning” är den så kallade erlanderrosen. Den ritades av konstnären Bengt Blomgren och användes, i den form den har här, som en tacknål till dem som bidrog till den insamling, som socialdemokratiska partiet drog i gång i samband med Tage Erlanders avgång som partiledare 1969. De insamlade pengarna användes till att bygga det hus vid kursgården Bommersvik, där Tage tillsammans med Aina fick bo, när han hade dragit sig tillbaka från den aktiva politiken.

Den här rosen har aldrig använts som partinål. Men när allt fler socialdemokratiska partier i Europa på 1970-talet började använda rosen som partisymbol (i olika varianter, ibland tillsammans med en knuten näve), antog även de svenska socialdemokraterna rosen som officiell partisymbol, fast i en mer stiliserad och lättare reproducerbar form än den ursprungliga erlanderrosens. I valrörelsen 1991 använde dock partiet i stället en avfotograferad levande ros som sin symbol.

Den nuvarande partirosen, den som liknar en krossad tomat, ritades, på uppdrag från det svenska partiet, av designern Javier Mariscal, han som också hade ritat Cobi, OS-mascoten från Barcelona 1992. När den först presenterades för partiexpeditionens ledningsgrupp av informationssekreteraren Bo Krogvig – Mona Sahlin var då partisekreterare – gjorde jag kraftiga invändningar: jag sa, att jag som rosenodlare hade svårt att över huvud taget se någon ros i den. Jag har sen undvikit att bära den. Värst tycker jag det är att se den i dödsannonser – jag ser då framför mig ett flinande apansikte grina inför den döde partikamratens minne.

I stället har jag lagt undan ett lager av den gamla erlanderrosen. Den står också otvetydigt för den socialdemokrati som jag en gång i världen anslöt mig till. Den bär jag med stolthet på min kavaj.

Fast egentligen har rosen använts mycket tidigare än 1969 av svensk socialdemokrati; i förra seklets början användes till exempel en röd tygros som förstamajmärke. Rosens röda färg har, allt sedan arbetarrörelsens barndom, stått för kampen mot den materiella fattigdomen, blomman för att kampen också gällde avskaffandet av den andliga nöden. Det här har fint fångats i parollen ”Bröd och rosor!”.

PS Mimi Fariña, Joan Baez’ syster, gjorde tillsammans med sin man ett antal fantastiskt fina grammofoninspelningar, som jag förstås har i min skivsamling.

http://en.wikipedia.org/wiki/Bread_and_Roses

”We want bread, but we want roses, too!”

En fråga: är det från denna händelse (strejk 1912) och poem som de svenska socialdemokraterna har rosen som kännetecken. En dikt av Dan Andersson från Ny Tid-tiden som journalist har som titel Den Röda Rosen. Om jag minns rätt från 1918 och en beställningsdikt.

http://musik.tebordet.net/Joe_Hill/

citat från min hemsida om Joe Hill (svar Anders Lotsson)

http://tebordet.com/joehill.html

”Men det fanns ett område där den babyloniska förbistringen icke rådde. Det var musikens. Det slog mig en gång då jag i ett fullastat spårvägståg åkte in till New York efter ett besök på Coney Island, det stora nöjesfältet. Vagnen var packad av enkla arbetare, män, kvinnor och barn. Av alla tänkbara nationaliteter. Någon började att vissla på en då populär schlager. Inom kort nynnade eller visslade hela vagnen melodin. Musiken var internationell. Gubben Noak visslades lika av turk och grek, av kines eller engelsman. Slagdängor och folkvisor, Sankeys sånger och frälsningshymner kunde alla melodierna till.

Där låg alltså fältet öppet för arbetarsångaren Joe Hill. Han hade anlagen sedan ungdomen. Joe Hill satte ord på de enklaste engelska till kända melodier. Många immigranter av olika raser och språk fick genom dessa sånger sin första lektion i sitt nya hemlands språk genom de första knaggliga försöken att sjunga sånger av Joe Hill.”