Och Anders, om FN över huvud taget ska kunna genomföra några fredsbevarande eller rent av ingripande aktioner, måste ju medlemsländerna vara beredda att ställa trupp till förfogande. Hellre det än att ständigt ha amerikansk trupp som ”cops of the world”, som Phil Ochs sjöng en gång i världen!

Däremot finns det ju exempel på att det militärindustriella komplexet – privata företag med giriga aktieägare – lobbar för egen vinning.

För övrigt har jag på ledarsidan i dagens DN (9 september 2007) läst en söndagskrönika av chefredaktören Niklas Ekdal, som – fast den har motsatt tendens än min text – stärker mig i min uppfattning:

”Den romantiska idén om ett värnpliktigt folkförsvar är för länge sedan överspelad och har ställt till mycket skada. Alliansfriheten har kostat enorma belopp utan att tillföra något av värde.”

Men Ekdal är, utifrån sina utgångspunkter, hoppfull:

”Alliansfriheten är historia, vi samarbetar om det mesta och är integrerade i EU:s och Natos säkerhetsstruktur. Samma sak med den allmänna värnplikten – snart död och begraven.”

Värt att citera är också följande:

”Nästan inget av detta har skett genom öppen debatt och medvetna politiska beslut.”

En industri, oavsett om det rör sig om försvars- eller anfallsindustri som är direkt beroende av politiker och deras girighet, är förödande för alla människor, djur och andra värden på klotet.

Sen har jag alltså verkligen inga invändningar mot att Sverige bidrar med FN-trupp.

Jag tycker att Sverige ska föra en självständig utrikespolitik, vilket – för att få full trovärdighet – fordrar alliansfrihet och även ett förhållande starkt och oberoende svenskt försvar.

Den främsta poängen med ett folkförsvar – alltså att försvaret baseras på allmän värnplikt – är att det hos generation efter generation av unga människor inpräntar att det är en plikt att försvara sitt eget land och att varje meddelande om att motståndet ska upphöra – varifrån än hotet kommer – är falskt.

I boken ”Förändringens vind” 1962 (Laboremus omskrivna skrift) uttalades det tvivel gentemot FN, om Sverige skulle låta sig styras av denna av stormakter dominerande och allmänt tandlösa organisation. Det har runnit mycket vatten sen den skriften gavs ut, men frågeställningarna finns fortfarande kvar: När och under vilka omständigheter ska svenska soldater gå i strid…(eller i fredsbevarande uppdrag). Om Mikael Odenberg vet vi att han tidigare mer eller mindre ställde kabinettsfråga på om svenska JAS-plan skulle få den tilläggsutrustning , så att planen skulle kunna tankas i luften av brittiskt och amerikansk flyg – och också få stridserfarenhet från Afganistan.
Du skriver på ett sätt som kan få en att tro att du principiellt motsätter sig att Sverige överhuvudtaget åtar sig
internationella uppdrag, där vapen finns med. Du talar i stället om alternativet ”folkförsvar”. Folkförsvar låter ju mycket sympatiskt, men vad skulle ett sådant försvar ha för uppgifter? Det kan väl inte vara ”ryssen” som i dag hotar oss och som vi ska moblisera våra folksoldater mot? Möjligen kan man tänka sig en konflikt mellan Ryssland och en randstat, t ex en baltisk stat. Men avvärjandet av sådan konflikt kan väl inte ses som en exklusiv svensk angelägenhet, när såväl de baltiska länderna som vi själv är medlemmar i EU? Här har alltså ett traditionellt neutralitetsförsvar lite att bidra med. Bortsett ifrån att hålla Sverige utanför konflikten (förhindra överflygningar etc), för ett neutralitetsförsvar skall ju vara militärt neutralt (alliansfritt), dock icke ideologiskt. Det är alltså många intressanta och viktiga frågor som kan ställas med utgångspunkt från din randanmäkrning om Mikael Odenbergs avgång.