Kommentarer till Ingmar Bergman – The End, Fin, Fine, Slut

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Thu, 02 Aug 2007 10:03:00 +0000

Till Enn, jag glömde visst nämna att vi också visade tyska filmer på Rådhusgatan 35, vår filmstudio i elevrådsregi. Här minns jag säskilt Fritz Langs kriminalfilm från 1933, ”Doktor Mabuses testamente”, en film som nazisterna förbjöd. Själv blev Lang ett stort namn i Amerika och tog emot Bertolt Brecht i Hollywood 1941, sedan denne
via Sverige, Finland och den transibiriska järnvägen tagit sig till Vladivostok och med en svensk ångare kommit över till den amerikanska västkusten. Doktor Mabuses testamente visades heller inte i Sverige. De ”fega” svenska censurmyndigheterna (och distributörerna) släppte igenom filmen först några veckor före krigslutet 1945. Samma öde rönte också Chaplins ”Diktatorn”. Men det var ju en klar igenkännbar drift med den tyske ledaren. Medan ”Doktor Mabuses testamente” var ett exempel på den
konstnärliga expressionism som nazisterna stämplade som ”entarte” (degenerad). Men som sagt, vi såg ”Doktor Mabuses Testamente” i Sundsvall 1957.

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Wed, 01 Aug 2007 12:08:47 +0000

Som född -56 kom jag i kontakt med Bergman först med Höstsonaten, då främst för att jag gillade Liv Ullman och Ingrid Bergman. Senare såg jag Sommaren med Monika, som jag anser är en pärla, en liten juvel, som håller än. Jag hade inte läst boken heller, som ju faktiskt också är en juvel. Den beskriver en ung flickas vuxenväxande och vånda över moderskapet på ett sätt som är oöverträffat. Jag var ju runt tjugo själv då, och precis det där levde man med, längtan efter kärlek, frihet, vuxenliv, och rädslan för att bli med barn. Dessutom fångar den svensk sommar som ingen annan film jag sett. Den visas visst ikväll på SVT. Annars tycker jag mest att Bergman var en självupptagen farbror.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Wed, 01 Aug 2007 10:41:32 +0000

Till Enn: Jaja jag lät mig också imponeras av filmer som ”Som det sjunde inseglet”, men hur mycket betydde egentligen Sven Nyquists fantastiska foto – för upplevelsen? och Max von Sydows skådespelarkonst? Den religiösa problematiken berörde mig inte särskilt.
Beträffande reportoaren på vår filmstudio har jag inte sparat någon förteckning. (Om det nu funnits en sådan)
Men vill man ha en bild av vad vi visade så bör man gå till någon förteckning från Föreningsfilmo, vår främsta leverantör.. Det var eldsjälen Hans Haste (senare Pogo Produkter) som jag hade kontakt med. Sen fick vi låna mycket filmer från Franska Institutet, och väl också det italienska dito liksom från US Library.
Jag ska rådfråga min bror Torsten , som vanligtvis fungerade som biografmaskinist.
Jag kan dock på rak hand räkna upp en mängd filmer som vi visade… Där fanns svenska klassisker som Gösta Berlings saga och Körkarlen (Stiller), de tidigare nämnda filmerna av Bergman, ett par mycket starka Capra-filmer, en var ett angrepp på Hearst-koncernen (var för det möjligen Stop the presses? , den andra Utrikeskorrespondenten. Av franska filmer minns jag Jean Cocteaus En poets blod och Orphée, av de italienska en del neorealistiska mästerverk (som t ex Cykeltjuven, Öppen stad.) Sen bjöd vi på en rad dokumentärfilmer av vilka jag kan nämna dessa:

– Människor i stad (Sucksdorff)
– Ansikte i Skuggan (Weiss och ”Christer Christian” (dvs Christer Strömholm)
Vi visade också en kortare film som Weiss hade gjort om sprit och narkotika (visst på uppdrag av SSU?) + mängder av instruktions- och undervisningsfilmer (ofta som förspel). De senare fick vi låna gratis av US Library.

Det var en hel logistik kring de här filmvisningarna, men här gjorde min bror och hans kompisar (av vilka ett par inte ens gick i läroverket) en viktig insats.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Wed, 01 Aug 2007 08:52:13 +0000

Till Anders Thunberg: Filmstudiovisningarna i Sundsvall kommer jag väl ihåg, däremot inte så väl vilka filmer som visades. Har du kvar någon förteckning? Den här filmstudion – till att börja med elevrådets filmstudio – är ju för övrigt en viktig del av vår gemensamma personhistoria.

Uppslutningen kring Bergmans storhet tror jag nog kommer att bestå, även om naturligtvis också han har gjort filmer, som inte är mästerverk. För min egen del fascinerades jag, vilket jag har gett uttryck för i texten ovan, också av de filmer, som har religiösa frågeställningar som bärande inslag, detta alltså trots att jag redan på den tiden var en mycket övertygad ateist. Det om något pekar väl mot de konstnärliga kvalitéerna i filmerna.

I fråga om Antonioni kan jag inte annat än hålla med.

En rad stora konstnärer, som vi i vår ålder har starka band till, dör nu, den ene efter den andre. Jag återkommer snart till Lars Forssell, som jag håller på att skriva en längre text om.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Wed, 01 Aug 2007 06:34:18 +0000

Till Enn, bra att du påminner mig om visningen på Saga-biografen av ”Hets”. (filmen där Bergman svarat för manuset) Den visningen var på sätt och viss ett undantag, eftersom den var på en vanlig biograf och projicerad från 35 mm-film. Annars hade vi ju vår filmstudio på Rådhusgatan 35 (2 projektorer och 16 mm-film). Vi visade här två tidiga ”riktiga” Bergman-filmer, ”Skepp till Indialand” (från 1947) och ”Fängelse” (från 1949?). Jag vill påstå att de filmerna inte gjorde något större intryck på mig (och på vår samtida publik”) Det fanns hos Bergman på 40-talet och 50-talen något slags oförlöst djupsinné, som jag i alla fall hade svårt att ta till mig. Hans senare brottande med protestantismen och gudsproblematiken kändes heller inte så angelägen. Här tror jag mig tala för många i vår generation… För din del kom ju filmstudiogåendet med en väldig styrka, när du kom till Uppsala och fick möjlighet att gå på Studentfilmstudions visningar (ofta nattliga, sedan de ordinarie filmerna på reportoaren hade visats). Här kommer jag att ihåg att Antonionis filmer (Äventyret och Natten) gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. A:s filmer uttryckte verkligt något som fanns i tiden, upplevelsen att de matriella framstegen och efterkrigsrikedomen också hade andra sidor, att det fanns en ”alienation” som vi måste förhålla oss till. Märkligt nog har Antonionis samtidiga bortgång alldeles kommit bort i Bergman-publiciteten. Jag har ett personligt minne av A, från den tiden jag bodde i Italien. En mycket vital ”gubbe” som djupt beklagade att inga producenter inte längre ville satsa pengar på hans projekt. Men det här ska jag be att få återkomma till.När den stora publiciteten om Bergmans bortgång är över kan vi förhoppningsvis få en mer sansad diskussion om hans verk. Var allt egentligen han gjorde så bra?