Också jag var kring den tidsperiod då jag samarbetade med Alva Myrdal fångad av kollektivhusidén. Den har också satt spår i min produktion: Jag satt till exempel i en boendeserviceutredning i Uppsala – den finns publicerad. Och jag skrev för en av Nordal Åkerman redigerad bok en uppsats om boendeservice, ”Miljön ska förena oss”. Nordal och jag skrev för övrigt tillsammans boendeavsnittet i Alva Myrdal-gruppens rapport ”Jämlikhet”.

Många av de här idéerna – om att till samhällssfären eller till något kooperativ lyfta över en del av de arbetsuppgifter, som traditionellt föll på familjen, håller än. Dit hör tanken att vård och omsorg – vård av barn under arbetstid, vård av äldre eller sjuka anhöriga och liknande – till sin tyngsta del inte ska utföras av familjemedlemmar (vilket inte hindrar att vi dessutom gör egna sådana insatser); den principen är en grundbult för den kvinnofrigörelse vi har upplevt under det senaste halvseklet. Det vore också bra om det funnes annan grundläggande samhällsservice som utgick från en organisation i bostadsområdet i stället från, som nu, en rent kommersiell och geografiskt mycket slumpmässigt utspridd struktur: inlämning och hämtning av kemtvätt, beställning och hämtning av cateringprodukter då och då eller varför inte beställning av någon enstaka fönsterputsning och annat liknande.

Men min egen livserfarenhet säger mig 1) att jag inte skulle vilja leva ett liv där jag helt kunde välja bort att själv utföra grundläggande vardagsuppgifter som städning, matlagning och gräsklippning och 2) att jag tvivlar på att någon annan i längden skulle må bra av det heller. Jag har under mina yrkesverksamma år i mycket stor utsträckning bott på hotell, till och med mycket bra hotell med bra frukost och annan service, men det är knappast ett liv som jag skulle vilja leva privat.

Livets brokiga mångfald – läsning, musiklyssnande, skrivande men också toalettstädning, tvätt, ogräsrensning – bidrar till att hindra att vi reduceras till enkelspåriga idioter, som alltså också högt utbildade människor med mycket kvalificerade yrken kan förvandlas till.

Birgitta hälsar tillbaka.

Sen har du helt uppenbart inte förstått mitt sätt att resonera. Jag hyser inget som helst förakt för någon yrkesgrupp, menar bara att vi alla – alldeles oavsett om det finns skickliga städare och så vidare; de behövs ju för att städa våra arbetsplatser – själva bör utföra huvuddelen av det arbete, som krävs för att hålla ett hem i stånd.

Men om man inte är direktör, riksdagsledamot eller något annat fräsigt så går det bra att anlita städhjälp? Om man exempelvis har et hushåll bestående av en bilmekaniker och en undersköterska (för att göra det verkligt LO-stereotypt) som inte har barn att försörja så ligger ju faktiskt några timmars städhjälp i veckan inom det ekonomiskt möjligas gräns.

Då borde du dessutom ha ett intresse av att stödja dessa LO-människor så att de får råd med några timmar till.

Själv är jag emellertid ganska negativ till den här typen av avdrag. Jag är över huvud taget inte speciellt förtjust i skatter och gillar inte tanken på att staten särbehandlar vissa yrken. Men jag har även svårt att förstå ditt (och arbetarrölsens) förakt för ett visst yrkeskunnande. Städare är ju faktiskt bättre än de flesta andra på att städa, på samma sätt som byggare är bättre än de flesta andra på att bygga.

Sedan är ju ett av det Ingarö nämnde, vård av äldre och sjuka i familjen, ett ämne för sig. I många kulturer skulle det vara otänkbart att man lämnade bort sina gamla till vårdhem. I Sverige däremot…