Kommentarer till Kalkon till sjöss

Av: Johnny Hildingsson

Johnny Hildingsson — Wed, 15 Sep 2010 22:58:32 +0000

Min fru och jag har just genomlidit ”Musik ombord”. Till på köpet var det förmodligen något fel på vårt videoband, så det gick inte att dra upp ljudvolymen tillräckligt. Bruset däremot var fullt tillräckligt. Plus lite till. (Jo, vi ska skaffa oss en riktig dvd med hårddisk.)

Vi instämmer till fullo i din recension. Nog hade vi väntat oss åtminstone några riktiga Swe-Danes-nummer, men Svends och Ulriks medverkan gav snarare associationer till Helan & Halvan.

Också Alice lyckades för ovanlighetens skull ta sig igenom hela filmen utan att visa vad hon kunde. Fridolf däremot spelade sin roll med bravur. Man bara väntade att Selma skulle dyka upp med en brödkavel i högsta hugg.

För mig som växte upp på 50+60-talet var det intressant att se den tidens miljö, med en max fem år gammal Bull-Merca och en 30-årig(!) 20-talsbil. Och så femtio(?)-talsvillorna. Visst var det så det såg ut på den tiden?

Sammanfattningsvis kan vi väl konstatera att ”Musik ombord” är filmen som får Åsa-Nisse-konceptet att verka lika djupsinnig som Ingemar Bergmans alster. Visst?

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 24 Aug 2010 17:01:41 +0000

Till Anders Thunberg: Jag vet. Men barnstugorna byggdes ut i större utsträckning först på 1960- och 1970-talen.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Tue, 24 Aug 2010 16:22:36 +0000

Ja Alva var inte bara teoretiker på 30-talet. Hon var också praktiker, bl a i sin egenskap av rektor för det socialpedagogiska institutet, som låg på Kungsholmen, och som utbildade barnstugepersonal.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 24 Aug 2010 12:37:26 +0000

Till Anders Thunberg: Det intressanta med just Alva Myrdal var att hon kom att fungera som brygga mellan sin, mest teoretiska men mycket banbrytande trettiotalsgeneration och oss sextio- och sjuttiotalister som verkligen kom att förändra mycket i det svenska samhället i de här styckena. Vid decennieskiftet 1960-tal/1970-tal ledde Alva Socialdemokraternas och LOs gemensamma jämlikhetsgrupp, i vars sekretariat bland andra jag satt.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Tue, 24 Aug 2010 12:05:15 +0000

Hemmafrun? Visst reagerade många av oss mot denna företeelse på 50-talet, inte minst du Enn och Birgitta – fast det var väl mer 60-talet om man får tro förekomsten av debattböcker och artiklar. Men grunden för den moderna familjen med två yrkesarbetande föräldrar, kollektivhus, daghem, familjeplanering, rådgivningskliniker lades väl av 30-talets radikaler med Alva Myrdal m fl. Sen kom det en backlash med kriget men som samtidigt gav den arbetande kvinnan en möjlighet att komma in i produktionen, när männen låg inkallade. Det är dock förståeligt att varje radikal generation betraktar sig själv som de första radikala…

Av: Urban Sjölander

Urban Sjölander — Tue, 24 Aug 2010 08:45:42 +0000

Tage Severin han var omslagspojke på Bildjournalen någon gång på -50talet.
Missade ju aldrig den tidningen någongång eftersom mor hde tidningskiosk i Sollefteå, i Bolagsbacken närmare bestämt.
Hedlund i Rådom stannade ofta med sin bil och handlade lösgodis.
Skojar om Tage Severin med hustrun ibland -att man ser iallafall inte ut som Tage Severin……det du, eftersom hon inte vet hur han såg ut. Men han var nåt av en charmknutte enligt den tidens sätt att se.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 23 Aug 2010 15:37:30 +0000

Till Ann Christin Sandlund: Jag håller med om det mesta du skriver. Som du väl anar delar jag inte livssyn med Bergman, men från filmkonstnärliga utgångspunkter är många av hans filmer mycket bra – jag har skrivit om några av dem ovan under Kulturspegeln, Film.

Av: Ann Christin Sandlund

Ann Christin Sandlund — Mon, 23 Aug 2010 15:25:13 +0000

Jag har försökt hitta tid och ork för att se de filmer som visades under den franska filmvecka som avhölls i SVT2, men tyvärr blev det sporadiskt tittande. Jag gillar svartvitt, allt blir så mycket snyggare då, och särskilt fransk och italiensk film från efterkrigstiden och framåt håller än. Fellinis Amarcord (i färg från mitten på 70-talet) är en favorit. Svensk film är jag mera tveksam till, men Mai Zetterlings filmer tycker jag om. Flickorna från 1968 är suverän. Bergman kommer man ju inte förbi, men jag måste verkligen vara på rätt humör för hans filmer, lite som Noréns pjäser. Sommaren med Monica (känns som att jag sagt detta förut?) är helt underbar, dock. Och både Zetterling och Bergman sätter förstoringsglas på dåtidens samhällsanda, med eller utan intention att direkt vara politiska. Men allt är ju politik, egentligen.