Kommentarer till Jämlikhet är en förutsättning för frigörelse

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sun, 15 Jul 2007 08:31:58 +0000

Till Anders Thunberg: Det har jag tidigare skrivit om. Kvällstidningarna innehåller så mycket skit att man får motivera inköpen med att där fortfarande finns saker som är läsvärda, till exempel kultur och serier. I fallet Expressen bortföll det ena av dessa två, serierna. Expressen – med en lysande seriehistoria i ryggen: ”Knallhatten”, ”Snobben”, ”Kalle och Hobbe” (som numera går i Aftonbladet) med flera – spolade serierna. Då spolade jag Expressen.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Sat, 14 Jul 2007 20:47:49 +0000

Apropå ditt första påpekande Enn, att du inte (längre?) köper (läser?) Expressen – vad är orsaken till det?

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Tue, 10 Jul 2007 10:14:52 +0000

Till Bengt Nilsson: Jag erinar mig att samiska vänner i läkarprofessionen lär ha sökt sådana kontakter, alltså korrespondenterade med fackfolk i Oceanien m fl områden där kärnvapenprov hade förekommit. Vad som kom ut av det vet jag inte. Men strålningsoffer är man ju oavsett vilken som politisk hållning den som utfört proven har. Här delar jag helt och fullt din synpunkt.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Tue, 10 Jul 2007 09:31:11 +0000

Intressant det här med skilda minnesbilder. Jag var ju ytterst kort tid på Jumkilsgatan (och stan) och därför är mina minnen därifrån vädligt starka och pregnanta.
Men tillbaka till utgångspunkten: att vara hänvisad till monopol eller att ha möjlighet att välja alternativ. Jag är t ex vad gäller sjukvård för en landstingsdriven vård. Därför har jag alltid vänt mig till landstingsmottagningar (när inte den patientavgiftsfria och informella företagshälsovården varit aktuell). När jag höll på att flytta tillbaka till Sverige sista gången råkade jag tappa en flyttkartong på foten, ett antal ben i foten knäcktes. Tog mig under stort besvär till närmaste husläkarmottagning. Där visade det sig att ingen ville se på min fot, med motiveringen att jag ”inte tillhörde” just den mottagningen, det trots att jag höll på att flytta in i Sverige och på en adress där den aktuella mottagningen hade ett patientansvar. (Jag fick ta med mig med taxi till KI och fick gå flera månader gipsad. Sedan när det var aktuellt bli husläkarplacerad ville man till varje pris placera mig på denna mottagning, som alltså inte ansett det vara viktigt att titta på min brutna fot… Jag vägrade. Men det skulle visa sig att det inte var lätt att få tag i någon mottagning som drevs av landstinget och som var villig att ta emot fler patienter.

Skulle jag följa BN:s recept och be och få företräde hos ledningen i den styrelse i landstinget som hade ansvaret för den aktuella mottagningen och få dem att diskutera ”mentaliteten” hos personalen där, alltså de personer som en gång vägrade att behandla mig som akutpatient? Och sedan med förtroende vända mig till samma personal? Jag valde att teckna mig hos en annan husläkarmottagning som vänner till mig funnit ”just” och kundvänlig. Genom valfrihet och alternativ kan jag som patient försäkra mig om att inte råka ut för de värsta avvarterna.. Samma sak gäller matinköpen… Jag handlar inte på Lidl och dylika kedjor, jag försöker hålla mig till
Konsum, bl a för att jag sympatiserar med kooperativa idén och för att Konsum länge haft en föredömlig grön profil…men jag reagerar naturligtvis när det ibland visar sig att Konsum på några vanliga varor jag köper håller uppseendeväckande högre pris än vad när närliggande ICA har… jag förklarar då för Konsum-personalen att jag tyvärr nog blir tvungen att handla den varan på ICA om man inte på Konsum justerar marginalerna..(Konsum saknar ju vinstintressen och bör kunna hålla justa priser)… Men tyvärr för jag ofta svaret:”Det här bestämmer vi inte på butiksnivå, det görs högre upp i byråkratin…”

En kort tid på 60-talet bodde jag i Polen. Där fanns bara statliga butiker (alltså ett verkligt monopol). Jag tyckte inte att jag som kund och konsument hade så mycket att säga till om – och framförallt mina polska vänner verkade inte ha någon större framgång vad gäller önskan att påverka varutbudet… Mångfald och möjlighet att välja mellan olika former av utbudsformer har sina fördelar… Låt oss premiera goda exempel på offentlig verksamhet… oavsett vilka som står bakom… Skulle ICA ha mindre marginaler och ett bättre ekologiskt utbud än Konsum bör Konsum inte längre ha mitt förtroende.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Tue, 10 Jul 2007 07:32:49 +0000

Till Anders Thunberg: Under hela den period då jag bodde på Jumkilsgatan – längre än du – ägde jag aldrig någonsin någon radio. Jag led av ständig penningbrist och hade aldrig råd att köpa någon. Den radio som fanns i lägenheten fanns i familjen Berggrens vardagsrum, och där satt jag aldrig någonsin och arbetade.

Berggrens släkting från USA – hon hette Mrs Pobar – minns jag väl. Däremot har jag inget som helst minne av något samtal om de sovjetiska atombomssprängningarna. Vi talade ju också med henne var för sig – kan det vara så att det här kom upp i ett samtal mellan dig och henne? Själv minns jag bara en rad samtal om hennes privata levnadshistoria och personliga relationer.

Av: Bengt Nilsson

Bengt Nilsson — Tue, 10 Jul 2007 06:30:19 +0000

Oroade sig inte hennes amerikanska släkting över vilka framtida strålningsskador som de japanska befolkningen i Hiroshima och Nagasaki kunde få av de amerikanarnas kärnvapenexplosionerna över Japan 1945 eller över den oceanska befolkningens exponering av amerikanska kärnvapen-experiment i Stilla Havetunder 50-talet?
Man kan bli efter-efterklok!

Bengt Nilsson, röd gråsosse

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 09 Jul 2007 22:08:20 +0000

Måhända är det här
ytterst privat, Enn:
Jag minns att du (vilket var ovant för mig) hade för vana att arbeta med radion på i bakgrunden. Jag hade i varje fall
inte den vanan hemmifrån, därför noterade jag den.
Betänk Enn
, vi var otroligt intresserade av vad som hände i världen – Cuba-krisen och mycket
annat pågick ju – skulle vi inte lyssna på radio? Vem som ”ägde”
radioapparaten i fråga reflekterade jag aldrig över. Hur som helst minns jag att det var en intensiv
och väldigt stimulerande tid. Också minns jag
fru Berggrens ”strandade” släkting från USA som hade placerats i lägenheten – och som ororade sig mycket över de sovjetiska atombomssprärningarna i Nova Semlja. Jag minns att vi gemensamt försökte få henne att hålla tillbaka sin oro. Vi tyckte
väl att hon lite var ett offer för amerikansk propaganda?`Nu
har jag förstått – bl a genom vittnesmål och kontakter med norska samer som i vetenskapligt syfte blev hämtade från Nord-Norge till svenska forskningsinstitutioner för att genomgå noggranna analyser vad gäller strålning och strontium-påverkan att fru Berggrens amerikanska släkting hade all anledning att vara oroad över vad som skedde på Nova Semlja och de effekter som dessa provsprängningar hade för vår del av världen. Man kan bli efterklok.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 09 Jul 2007 20:50:55 +0000

Till Anders Thunberg: Talar du om familjen Berggrens radio i vardagsrummet? Jag själv ägde ingen radio. Gjorde du?

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Mon, 09 Jul 2007 20:48:26 +0000

Å andra sidan: Radio Nord (som sände på FM-bandet från ett fartyg på Ålandshav ) var det inte möjligt att få in i Sundsvall. Första gången jag lyssnade på Radio Nord var på Jumkilsgatan i Uppsala, men kanske var det hösten efter ditt sommarjobb på Ulleråker? Eller kanske året efter.
Och visst knastrade det från radion som ständigt stod på, och som också gladde oss med Lasse O Månsson och andra mer avantgardiska artister, som definitivt inte platsade i Radio Nords bredare reklamradio.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Mon, 09 Jul 2007 19:31:22 +0000

Till Anders Thunberg: Men jag är mer av en centralist, eftersom jag av arbetarrörelsens värdeord främst slåss för jämlikhet. Alltså gillade jag Kajsa Borgnäs’ artikel.

Jag är helt bombsäker på att jag hörde Radio Nord på Ulleråker. Själv ägde jag inte ens någon radio på den tiden.