Jag vill dock slå ytterligare ett slag för Coulson-plattan som enbart innehåller tolkningar av Dylan, företrädesvis från ”Basement Tapes” (innan de gavs ut).

Att min platta är från 1967 har med följande att göra. Min första radiogrammofon var egentligen Birgittas, den hon köpte när vi i mitten av sextiotalet blev ett par. 1962, när Bob Dylan debuterade, ägde jag ännu ingen skivspelare. När jag äntligen fick tillgång till en, började jag köpa skivor, också sådana som hade getts ut tidigare.

Magnus påminner förresten om ett intressant faktum: Under den här perioden var det inte så vanligt som i dag, att amerikanska skivor direktimporterades. I stället utgavs särskilda europaupplagor, ibland i och för sig under ursprungsbolagets namn men ofta också licensierade europaupplagor under andra (europeiska) bolagsnamn. Sålunda är till exempel våra första LP med Joan Baez utgivna (på licens från amerikanska Vanguard) av det österrikiska bolaget Amadeo.

Stereo-LP-n med katalognumret COL 32001 är en nederländsk utgåva, och det är nog också från en nederländsk utgåva det uppgivna årtalet 1967 härrör, eftersom skivan visst gavs ut i Nederländerna först detta år. (Flera av de europeiska LP-utgåvorna av Dylans 60-talsskivor har missvisande copyrightår på konvoluten.)

Glädjande nog är den nya, ommastrade CD-utgåvan av den första LP-n hämtad från monomastern, och originalmonomixningarna av alla LP-skivorna fram till och med John Wesley Harding finns sedan något år också återutgivna (endast på vinyl) på skivbolaget Sundazed.

Wiehes tidigare dylantolkningar har jag naturligtvis också, och jag uppskattar många av dem. Likaså har jag en binge CD med dylanlåtar, inspelade med engelskspråkiga artister, dock inte just de två du rekommenderar; jag ska se om jag kan få tag på dem.

Kanske skulle man också någon gång skriva om alla de här tolkningarna. Men jag hinner inte just nu – det skulle fordra många timmars omlyssning av både de tolkningsplattorna och av Dylans egna original. Det får bli ett kommande projekt.

Mina två absoluta favorittolkningar av Dylanlåtar:

Rod Stewart – Mama, You’ve Been On My Mind
Finns på guldkornet ”Never A Dull Moment” som gjordes innan han började dricka champagne.

Samt naturligtvis Coulson, Dean, McGuiness, Flint – Lay Down Your Weary Tune från den sorgligt bortglömda CD:n ”Lo And Behold” (Raven – RVCD-62). Rekommenderas med ett mycket varmt hjärta!

De stora utropstecknen är onekligen ”Ni Som Tjänar På Krig” (som lånat mycket från Pearl Jams version), men framför allt ”Inte Natt Än”. Lyssnar på plattan i bilen (pendlar ca 3 tim per dag) och låt 13 går nog större delen av tiden.

Däremot tröttnar jag på vissa saker på plattan. Rent tekniskt är den bitvis under all kritik; röster som försvinner, felaktiga ackord (slutet på ”Längesen” är nästan outhärdligt), avslut som borde tonats ut i stället för att inte veta vart de skall ta vägen. Och så kan jag tycka att det är för lite Totta, vilket naturligtvis har sin förklaring. Kan komma på mig med att undra hur Angelina eller ”När Vårt Skepp Slår Till” hade låtit med honom som sångare.

Wiehe är i mina ögon (öron!) en stundtals formidabel Dylantolkare. Hans svenska version av ”Desolation Row” (De Ensligas Allé) är sorgligt underskattad, men jag vet att jag är ganska ensam om den åsikten.

Nåväl! Tack för mig – dags att natta lillgrabben! Tack för en fin blogg!