Inte heller vet jag – av samma skäl – om den här frågan någonsin har diskuterats i VU och/eller partistyrelsen.

Tjugoårsregeln för protokollen vill jag dock aktivt försvara: Vem som helst som vet något om den här miljön kan räkna ut, att om protokollen tämligen omedelbart blev offentliga, skulle de antingen friseras eller så skulle det verkligt viktiga i stället sägas i slutna rum, där protokoll inte förs.

Nu är VUs och partistyrelsens protokoll ordagranna – bara språkligt lätt redigerade – diskussionsprotokoll och innehåller alltså allt från strategidiskussioner till lynnesutbrott. De är följaktligen veritabla guldgruvor för framtidens forskare, när de efter 20 år blir offentliga. Det håller också de forskare med om, som har kunnat jämföra de här protokollen med andra partiers tidigare tillgängliga men korta och summariska motsvarigheter.

Den som gav historien om Perssons herrgård ett ansikte var Anders Lindkvist, politisk reporter på Rapport. Det har jag fått samstämmiga vittnesmål.Vad jag har förstått gjorde man från ”68:an” avsevärda ansträngningar att få Rapport att släppa temat. En inte särskilt begåvad mediastrategi, då man vet att den här typen av påtryckningar snarare motverkar sina syften och att en genomhygglig omutlig person som Anders Lindqvist med sina djupa rötter i lågkyrklig västerbottnisk småbrukarmiljö inte är den som tycker att politik och personlig moral är en oviktig fråga. Så den här sidan har jag inga problem att greppa.

Men vad jag däremot inte känner till är vad som hände internt inom partihögkvarteret och i partistyrelsen att få partiordföranden ”att leva som man lär” – för att nu hämta ett uttryck från några som har yttrat sig i debatten… Hur såg t ex partisekreteraren på här det här
”politiska självmålet” som så behändigt serverades mitt i upptakten i valrörelsen? Och hur agerade hon internt? I andra politiska kulturer, t ex anglosaxiska, brukar man ha för vana att vädra ut luften i förlorarnas sammanträdesrum ganska omgående… Men i vårt land går väl t ex partistyrelseprotokollen till Arbetarrörelsens arkiv… för att först så där efter ett par decennier bli offentliga

Jag tror att din mormors dygder var mycket spridda i den tidens arbetarrörelse, den som också Kjell Nordin, som jag nyligen skrev om, representerade. Han hade inte mycket till övers för rörelseföreträdare som inte skötte sig eller som främsta mål syntes ha att berika sig själva.

Politiker befinner sig i ett intressant spänningsfält. Dels är de satta att representera dem som har valt dem, vilket de inte bör glömma bort. Dels vill väljarna helt uppenbart samtidigt kunna se dem som föredömen och som banerförare.

Detta måste gälla i ännu högre grad för politiker, som säger sig veta vilken väg en hel nation bör gå. Maktanspråket är oerhört, alltså vill åtminstone jag (född 1956) ha en ”hel, ren och hederlig” människa (som min mormor skulle ha sagt) vid rodret. (Därmed inte sagt att man behöver vara perfekt).

Fiffel med kort och pengar, en ganska tydlig girighet och förnedrande behandling av medmänniskor har ju tyvärr inte varit så ovanligt de senaste decennierna i vare sig socialdemokratin eller fackföreningsrörelsen.

Nu är vi med den här moralen på utdöende, det är ganska tydligt, som du själv visar med dina siffror, och som jag själv kan konstatera i mötet med unga människor. Det blir alltmer ok att tänka mest på sig själv. Jag hoppas trots allt uppleva en ny empatisk folkrörelsevåg innan jag dör, för pendeln slår alltid tillbaka. Under tiden lyssnar jag på bofinken. Ha det bra i din trädgård!

Lyckas du inte få kontakt med förlaget, återstår två möjligheter. Dels kan du via sökmotorer av typen Google kolla, om några antikvariat har Mafalda-album till salu. Dels kan du söka på auktionssiten Tradera, under Serier. Lycka till – Mafalda är värd att ha!