Jag har läst din blogg med stor behållning under senare tid. Jag tror det var min estniske väns bortgång som gjorde att jag drogs till din blogg. Han föddes 1937 i Estland och han och hans familj kom som flyktingar till Sverige 1946.

Jag tänkte kommentera ”Den ökända hästen från Troja”, som du skrivit om flera gånger, men jag märker att du inte känner hela bakgrunden. Ända sedan jag läste ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” har jag undrat varför Staffan Skott undanhåller läsaren bakgrunden till ”Glada grabbars marsch”. Möjligen känner han inte till den, men det håller jag som otänkbart, han är en rysslandskännare av rang.

Låt mig först nämna om hur jag själv kom i kontakt med Dunajevskijs medryckande låt. I mitten på 1970-talet köpte jag en skiva med Röda Arméns sångkör och hörde då för första gången låten, som jag trodde var en antfascistisk sång från kriget (jag kunde på den tiden inte läsa skivomslaget, som var på ryska). Några år senare lästa jag att Karl Gerhard ”lånat” musiken till den Ökända hästen från Sovjetunionen, och då var det lätt gjort att koppla ihop en av låtarna på skivan med Karl Gerhards musik. Någon gång på 1980-talet såg jag ett TV-program om Sovjetunionen, och i en kort snutt, kanske 3-4 sekunder, vandrade en lustig figur som påminde om Nils Poppe fram på en väg och sjöng vad jag dittills trott var en antifascistisk sång (jag tyckte mig höra Röda Armén sjunga något om fascism). Men jag fick inte ihop att en Nils Poppe-figur utstyrd i lustiga kläder skulle sjunga en antifascistisk sång från kriget.
Långt senare, kring 2003, hade vitryska vänner bjudit mig till en datja vid Dnepr utanför Gomel (f ö den region i Vitryssland som drabbades värst av Tjernobyl). Efter en stund drog någon igång en gammal vevgramofon, och se, där var låten igen. Jag frågade naturligtvis vad det var och fick till svar Vesiolyje Rebjata (Glada grabbarna). Jag förstod också att musiken kom från en film med samma namn. En av mina vänner i St Petersburg ordnade så att jag fick den på DVD. Filmen är fantastisk, och dess historia värd att berättas.
Det är alltså en musikal från 1934, regisserad av Grigori Aleksandrov, och med Dunajevskis Glada grabbars marsch som ledmotiv genom hela filmen. Det avgörande ögonblicket för filmen, som till att börja med inte fick så lysande recensioner, var när den visades för Stalin. Efter filmen sa han ”den var bra, det känns som jag varit på semester”. Dessa ord avgjorde filmens framtid. Den kom att älskas av generationer Sovjetmedborgare, och garanterat alla, alla, känner till den (jag brukar testa yngre männsikor, födda på 1980-talet, och givetvis känner de alla till Visiolye Rebjata). Vad är det då som gör att jag tycker att filmen är så bra. Handlingen? Knappast, handlingen är klockren svensk pilsner, som tagen från Pensionat paradiset. Skådespelarna? Nja, de ledande rollerna spelas av Leonid Utyosov och Lyubov Orlova, men de är väl ungefär som Nils Poppe och Sickan Karlsson. Dunajevskis ledmotiv gör filmen bra, men det är jazzmusiken som höjer den till mästarnivå. Här ser och hör man verkligen vilka fina jazzmusiker det fanns i Sovjetunionen och hur regissören effektivt utnyttjar detta. Jazzmusik av den kalibern hade varit helt otänkbar i en svenska film från samma tid. Jag lånade ”Swing it magistern” på biblioteket för att jämföra. Svenska filmjazz från tidigt 1940-talet är helt ointressant men ansågs väl djärv på sin tid. Den går inte att på något sätt jämföra med jazzen i Vesiolyje Rebjata.

Om du nu läser om Staffan Skotts text så kanske du förstår att jag blev mycket förbryllad att han inte med ett ord nämner en film som fick ett sådant genomslag och som innehåller den bästa jazzmusik jag hört på film från den tidsepoken.

Filmen är såvitt jag vet inte tillgänglig i Sverige och jag har ingen information om den någonsin visats i Sverige. I julas annonserade rysk TV att det skulle lanseras en färgsatt version av filmen. Den har jag dock inte sett. Men den svartvita duger bra, jag ser den ju för musiken.

Mvh,
Mats