Kommentarer till Ebbe – mannen som blev en affär

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Sat, 23 Jun 2007 11:09:31 +0000

Till Anders Thunberg: Tack för ett inlägg, fullt av träffsäkra iakttagelser, inte bara i fråga om Ebbe.

Du har alldeles rätt i att det hos Olof Palme fanns också ett anarkistiskt drag; han gillade den här sortens uppror mot reglerna.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Sat, 23 Jun 2007 10:32:36 +0000

Talade nyss med min bror Torsten, f n på ett EU-möte i Polen. Han berättar att han på resan läst Anders Isakssons bok om Ebbe. Torsten uppskattade högt ”genren”, alltså ett slags reportagebok som indirekt behandlar politikens utövande. Men liksom jag har han starka invändningar mot att Ebbe skulle ha varit den durkdrivna manipulator, som Anders Isaksson tydligen antyder att han var.

Torsten arbetade i socialdepartementet under den period som Ebbe var informationsekreterare för Lennart Geijer. Den allmänna uppfattningen bland tjänstemännen i kanslihuset var, säger Torsten, att Ebbe var en pajas som företog sig både det ena och det andra som definitivt låg utanför den tjänstemannaroll som han hade.

Till exempel lät han vid ett tillfälle rekvirera en av Rikspolisens tjänstebilar, när han skulle till Värmland på en privat fest. Historien blev allmänt bekant inom polisen, när bilen kvaddades nånstans uppe i Värmland och inte kunde köras tillbaka av Ebbe. Ebbe lät meddela Rikspolisstyrelsen att de hade en bil att hämta.

Så här kunde inte några andra tjänstemän och informationsekreterare agera. Ebbe måste ha haft ett beskydd uppifrån, annars kunde han inte ta sig sådana här friheter. En informationsekreterare på Socialdepartementet kommenterade ironiskt: ”Jag får väl rekvirera en ambulans nästa gång jag skall på fest.”

Det här understryker, tycker jag, Ebbes roll som hovnarr. Tjänstemän kände väl till hans bravader. Det betyder att politikerna också måste ha känt till det sätt som Ebbe som agerade. Men man valde att låta honom fortsätta. Jag tycker att man skall ställa frågan – varför? Jo han var den perfekte informationssekretaren som gav politikerna informationer som de behövde, samtidigt som han livade upp tillvaron i kanslihusmiljön. Vad gäller Palmes umgänge med Ebbe, får vi inte glömma att Palme också hade en anarkistisk sida i sin personlighet. Han tyckte att mycket av politiken präglades av stelhet och överdriven vördnad för maktens insignier. Jag minns vid ett tillfälle, när Palme skulle hålla ett tal på FAO i Rom. Han kom ner till staden med sitt sedvanliga följe av medhjälpare och talskrivare (Staffan Kellerborg m fl om jag nu minns rätt). Vid sidan av protokollet skulle han göra ett besök i Vatikanen, träffa påven Johannes Paulus II. Med i resesällskapet var också DN:s Magdalena Ribbing, uppskattad skribent i frågor om vett och etikett, då inrikespolitisk medarbete i DN. Magdalena hade hoppats på att få träffa påven och hade alltså klätt sig enligt etiketten. Titti Nylander och andra erfarna Vatikan-bevakare förklarade för Magdalena att det var ingen chans att hon skulle få träffa påven.
Hans audienser följde ett strikt mönster. Vi förklarade för Magdalena att hon inte skulle komma längre än till vaktlokalen i Vatikanstaten. Emellertid fick Magdalena möjlighet att åka med Palme i hans bil. Väl kommen till Vatikanen blev Magdalena till allas förvåning insläppt genom vakten. Förklaringen?

Ja vakterna uppfattade Magdalena, reglementsenligt klädd som hon var, inte som en journalist utan som Palmes fru. Magdalena fick t o m åka med Palme upp i hissen upp till påvens tjänstevåning, det är i den här hissen som kardinalerna brukar gå ned på knä för att visa sin vördnad för den högste. Uppe i sin representationsvåning hälsade påven på Palme och
Magdalena Ribbing (naturligtvis i tron att det var Palmes maka som beledsagade den svenske statsministern). Magdalena förärades, som seden är vid statsbesök på den här nivån, med ett radband i present av påven. Men längre kom inte DN:s utsända. När påven skulle ha sina överläggningar med Palme, tog han denne i enrum in till sitt bibliotek. Magdalena fick vänta i rummet intill.

Jag berättar den här historien för att illustrera det anarkistiska draget hos Palme. Han var naturligtvis fullt medveten om missförståndet, att Magdalena uppfattades som fru Palme. Men han lät spelet fortgå. Någon kan kanske invända att det var en eftergift till DN och Magdalena i hennes roll som representant för landets största tidning, ett organ vars välvilja Palme naturligtvis var beroende av. Men jag gör en annan tolkning: Den anarkistiske Palme tyckte att hela historien var festlig… På samma anarkistiska sätt tror jag Palme såg på Ebbe Carlsson. Javisst, Carlsson hade värdefulla informationer att ge om mediavärlden (han hade ett eget kartotek över journalister och deras politiska hemvist) men han var också en festlig person som muntrade upp dagarna i kanslihuset, han var helt enkelt hovnarren…

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Fri, 15 Jun 2007 22:02:28 +0000

Ebbe Carlsson-fenomenet… Jag tror man gör det lätt för sig om man skyller allt på Ebbes förmåga att manipulera sin omgivning. Jag hade en tid Ebbe som arbetskollega. Jag kan upplysa att jag inte kan erinra mig att någon lät sig manipuleras, varken chefer eller andra på golvet.
Ebbe var en udda figur, jag har sparat bordsalmacksblad från hans sejour på min arbetsplats, där någon anonym person har antecknat Ebbes olika s k bravader. Praktiskt varje dag gjorde han något som avvek från den gemensamma moralen, och som gjorde honom omöjlig på vår redaktion. Det var i politikermiljön som han klättrade.
Närmast till hands ligger det väl att jämföra Ebbes roll vid den roll som narrarna en gång hade vid furstehusen… En kollega berättade hur han fått tid för ett sammanträffande med Olof Palme i kanslihuset.. till sin förvåning finner han Ebbe Carlsson ligga utsträckt på en schäslong i statsministerns tjänsterum… Förklaringen? Ja jag tror att människor i höga positioner ofta har det förtvivlat tråkigt..det kan inte vara roligt att från morgon till kväll omges av smilfinkar och karriärister, som aldrig våga säga något som avviker från vad man kan förvänta sig… Här har hovnarren sin givna roll… Jag minns, det var när vi diskuterade en ny grundlag och kritiker tyckte att den demokratiska behandlingen gick lite väl fort, Ebbe Carlssons kommenterade: En grundlag vad är det… kattskit på ett papper.. Ebbe vågade säga det som många i partiet tyckte men aldrig skulle säga offentligt. Grundlagen var ett pappersdokument, det som betydde något var maktförhållandena i samhället och de krafter som bar upp de demokratiska fri-och rättigheterna.
Sanningen var nog att en del stressade och upptagna politiker som inte hade så stora möjligheter att skaffa sig informationer på egen hand behövde sådana som Ebbe. Ebbe erbjöd en genväg till värdefull information och gav enkla förklaringar till hur den omgivande mediamiljön fungerade som den gjorde. Han var helt enkelt den perfekte informationsekreteraren, som lugnade sina överordnade med s k insideinformation och lättköpta förklaringar till sådant som föreföll obegripligt och ofta hotfullt.
Ebbe började sin journalistiska bana som polisreporter i Göteborg. Som polisreporter får man dagligen tala med trygga kriminalare som har enkla, tillyxade förklaringar på tillvarons alla komplicerade problem…javisst Ebbe manipulerade, men han fyllde också ett behov, och de som utnyttjade hans tjänster kan inte helt och hållet skylla ifrån sig att de blev manipulerade…de var slipade politiker som han umgicks med..Ebbes journalistkollegor lät sig i varje fall inte manipuleras…

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Fri, 15 Jun 2007 21:06:28 +0000

Ja jag tror vi kan utgå ifrån att uttrycket ”SAPO” fanns redan 1969/70 under gruvkonflikten. Måhända hade begreppet där en lite bredare innebörd än den som du referar till.
Jag minns en demonstrationsaffisch som användes av de strejkande i Malmfälten. Affischen föreställde Picassos berömda tjur (flitigt förekommande symbol på en Picasso-utställning i Kiruna stadshus strax före strejken). Tjuren på demonstrationsplakatet var
genomborrad av tre spett. På varje spett fanns en en vimpel med symboler. Symbolerna var ”SAF”,
”LO och ”SAP”. På affischen stod: ”Vi orkar inte längre”. Det var alltså en protest mot samförståndet och den s k solidariska lönepolitiken, dvs att de anställda på de vinstrika exportföretagen (däribland LKAB), avstod från att ta ut de löner som det fanns utrymme för. Detta för att i stället motivera satsningar i mindre framgångsrika företag, som i princip skulle slås ut, om de inte klarade löneökningarna, så att arbetskraften i stället skulle slussas över till de framgångsrika, främst exportinriktade företagen. Med andra marknadskrafterna skulle inte tillåtas fungera, när det gällde lönebildningen. Från att ha varit lite av arbetarklassens ”adel” hade gruvarbetarna ständigt förlorat positioner gentemot andra grupper. Det samtidigt som ackordshets och arbetsmiljöproblem (dieselavgaser m m) gjort arbetet mer pressat och opersonligt.
Gruvarbetarna i Malmfälten (åtminstone en stor del av dem) såg alltså SAP, LO och SAF som sina motståndare och uttrycket ”SAPO” användes för att beteckna att det också fanns en politisk , övervakande kontroll så att gruvarbetare och andra på arbetsmarknaden inte avvek från den överifrån bestämda framgångslinjen…
Jag minns en gruvarbetare som sa till mig: ”SÄPO behövs väl inte, vi har ju SAPO…” ( alltså som kontrollerar oss)

Av: Sixten Andréasson

Sixten Andréasson — Fri, 15 Jun 2007 21:04:49 +0000

Har inte läst boken, men det förundrar mig att så många i s-toppen lät sig duperas av Ebbe Carlsson. OK – vi har alla lurats av charmiga skojare. Naturligtvis berodde mycket på chocken när Palme mördats. Att Hans Holmér fick sådana befogenheter som mordutredare berodde väl på det. Man kunde inte veta vad som låg bakom. Bäst att ta till sonen till den gode idrottsikonen Jösse Holmér.
Och tydligen kände sig personer i s-ledningen så isolerade att de inte vågade lita på ämbetsmanna-Sverige som ju har en i huvudsak oväldig historia bakom sig.
Följden blev att tro på vilda spekulationer som Hasse och Ebbe tillhandahöll.
En grund till detta är väl att man isolerat sig från basen – tror inte att arbetande människor som Kjell Nordin liksom du själv hade duperats av Ebbe.

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 15 Jun 2007 19:52:47 +0000

Till Rustan Rydman: Den här personlighetstypen dras till områden med makt och strålkastarljus. Människor av den här sorten blir särskilt farliga, om de också har personlig charm och förmåga att manipulera andra. Organisationer av folkrörelsekaraktär borde kunna fungera som filter mot infiltration av det här slaget – problemet är att de personer vi talar om undviker rörelsedelen och går direkt på toppen.

Av: Rustan Rydman

Rustan Rydman — Fri, 15 Jun 2007 19:43:41 +0000

BERUSAD AV MAKT?
Under senare år har man uppmärksammat inom näringslivet vikten av att göra en ”ordentlig” rekrytering av ledare (beslutsfattare) på högre nivåer. Förutom kompetens, engagemang, förmåga att samarbeta samt egen drivkraft som är viktiga faktorer i en ledarrollen. Gäller även mänskliga egenskaper såsom stor grad empati och inlevelse förmåga i andras människors situation.
Det finns rekryterare (head-hunter) som anser
att det finns ett antal ledare på högre nivåer i näringslivet som uppvisar inslag av psykopatiska drag (finns olika grader), charmiga på ytan samtidigt känslokalla. Förmåga att kunna dupera och manipulera sin omgivning. Förmodligen slängda i käften. Kan förmodligen ”snacka omkull en lyktstope” Personer som ofta dras till makt-postioner. Möjligheten att styra och ställa över andra personer? Gömma sig bakom en roll och en uppsättning begrepp? En person med en narcissistisk personlighet, har bl a höga tankar om sig själv, ett upplåst jag, tycker om att stå i rampljuset. Allt ljus på mig. Berusad av makt.
När strålkastaren släcks då ligger depressionen på lur. Den personlighet finns förmodligen på höga befattning i samhället och inom nöjeslivet. Varför är det så lite debatt inom det politiska livet när det gäller personer med olika störningar och avvikande beteende?

Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm

Av: Enn Kokk

Enn Kokk — Fri, 15 Jun 2007 18:30:17 +0000

Till Anders Thunberg: Den här versionen kommer från Göran Johansson själv i samband med att jag intervjuade honom för min ”Vitbok”. Eftersom jag inte har den här i Öregrund, kan jag inte göra någon närmare kontroll, men troligtvis måste uttrycket ha fällts i samband med sjukhusaffären.

Jag kan ju inte utesluta att det också kan ha använts, tidigare, av gruvarbetare i samband med LKAB-strejken. Men inom socialdemokratin hade uttrycket ingen hävd, vilket har hävdats, som namn på Socialdemokratiska ArbetsPlats Organisationen.

Min huvudpoäng är dock, att den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen varken ursprungligen skapades för att eller senare – om vi menar organisationen som sådan – hade till uppgift att registrera kommunister. Det senare gjordes, för IBs räkning, av noggrant handplockade personer. Organisationen som helhet fungerade som vilken valorganisation som helst. Om det hittar man omfattande vittnesbörd i min Vitbok.

Av: Anders Thunberg

Anders Thunberg — Fri, 15 Jun 2007 17:11:03 +0000

SAPO – ”en olycklig göteborgsvits”? Här en
liten fotnot, Enn, till din recension av Anders Isakssons Ebbe Carlsson-bok. Du tillskriver Göran Johansson som varande den som döpte den superhemliga socialdemokratiska/LO-fackliga arbetsplatsorganisationen till ”SAPO”, ”en olycklig göteborgsvits” av GJ. Det ska bli intressant att höra vilket år du menar att det här göran johanssonska dopet skulle ha skett. Saken har sin betydelse, eftersom jag vid strejken i Malmfälten 1969/70 ofta hörde uttrycket ”SAPO”. Det här var vi flera som förde vidare (bl a den rikskände Harry Isaksson i Malmberget). Kan det möjligen vara så att Göran Johansson hade hört uttrycket från Gruvfälten? LKAB-konflikten hade bland mycket annat också en språklig dimension(läs Ulf Oldbergs och Göran Sonnevis dikter) Många av gruvarbetare som jag mötte där uppe var språkligt osedvanligt innovativa, något som jag tror spelade en viss roll i kommunikationen med den svenska allmänheten under strejkdagarna. Ett nytt språk föddes. Och vad jag förstår kom avslöjandet om den s k sjukhusspionen på Sahlgrenska /Göteborgs sjukvårdsförvaltning ett par, tre år senare. Däremot fanns det ju en fackklubbsordförande ”Tengroth” vid Götaverken i Göteborg som väckte en del uppseende när han hoppade över till den andra sidan av förhandlingsbordet. Honom vitsade gruvararbetarna i Malmfälten 69-70 en hel del om…