Jag berättar att jag själv har en bakgrund som mångårigt FiB-ombud, fast på femtitalet, och att min egen syn på vad Folket i Bild är eller borde vara för evigt är präglad av det slaget av familjetidning, politiskt radikal men med läsning för hela familjen och framför allt en myckenhet skönlitterärt material, noveller och följetonger. Jag tillägger också att jag inser, att FiB Kulturfront med den ganska blygsamma upplaga tidningen i dag har knappast skulle orka med att bära kostnaderna för ett sådant kvalificerat litterärt material, illustrerat av de bästa tecknarna. Men en större bredd i innehållet skulle jag önska. Jag har ingenting mot tidningens vänsterpolitiska engagemang, men som journalistisk produkt känns den för ensidig – den känns inte som en familjetidning.

Det nummer av FiB Kulturfront, som såldes på Första maj, har nummer 4 2013. Passande nog för ett Första maj-nummer finns där en artikel om vår tids daglönare, del 1 i en ny serie artiklar om de tillfälligt anställda. Annat som ges utrymme är det växande antalet ensamkommande flyktingpojkar och Palestina.

Den kanske bästa artikeln i det här numret är Kerstin Ekströms långa rapport om den resa till Spanien barn till frivilliga i spanska inbördeskriget geomförde 75 år efteråt. På det här sättet får man del av ett svenskt och några amerikanska öden. Fast jag hoppas att det är en olycklig slump att samtliga, vars öde skildras, var kommunister – kommunisterna som slogs för den spanska republiken var många, men det fanns ju också andra som slogs mot den framvältrande spanska fascismen.

Ett par litterära smakprov bjuds vi också på i det här numret. Halvtidsförfattaren och förläggaren (Murbruk förlag) Kalle Holmqvist intervjuas, och i anslutning till det publiceras ett par korta utdrag ur två böcker som han själv har skrivit, ”Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet” och ”Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675”.

Majnumret av Vi (5 2013) är dubbelt så tjockt, och där finns som vanligt mycket av olika slag att välja på.

Mycket läsvärd är Karin Thunbergs intervju med Ann Petrén: Det här är inte veckotidningsflams utan ett intressant porträtt av skådespelerskan på scenen och människan utanför scenen.

Läsvärd är också Ingemar Unges intervju med den bokaktuelle Julian Better, som började sitt liv i Stalins Gulag.

Jag gillar också ett udda resereportage från Ísland.

Vi innehåller en hel del recensioner av skönlitteratur, men jag har tidigare efterlyst regelbundna skönlitterära bidrag. Nu under Vis pågående jubileumsår tillgodoser tidningen i viss mån detta önskemål, men de författare som har inbjudits att lämna bidrag har ålagts begränsningen att skriva på temat ”Hundraåringen”. I det här numret tillgodoser Anna-Karin Palm detta önkemål genom att leverera en text om sin farmor. Den är utan tvekan läsvärd, men frågan är om det är en novell.

Nummer 48 i Ellerströms Lilla serien liknar dock mer gamla Lyrikklubbens basutgivning, visserligen med stor bredd men oftast tillgänglig också för en relativt bred publik. Den heter ”Dagens dikt 75 år” (2012) och är redigerad av Göran Sommardal.

Dagens dikt är som bekant ett stående inslag i Sveriges Radio. Programmet började sändas 1937, men jag har av och till lyssnat på det allt sedan mina tonår på 1950-talet, ibland med intresse, ibland mer förstrött.

Dagens dikt-antologier har utgivits 1943, 1957, 1966, 1981 och 1987, och ur dessa har Göran Sommardal gjort sitt eget urval, tre-fyra dikter ur vardera av de fyra första, sju ur samligen från 1987. Sen har han helt på egen hand valt tio dikter som har förekommit under peridoen därefter. Av detta har det blivit en antologi som sträcker sig mellan Esaias Tegners ”Det eviga” (1810) till Helena Erikssons ”Blå; inte svart” (2008).

Över tid formar sig den här antologin till provkarta, godtycklig men sällan ointressant, över främst svenskspråkig poesi – Horatius finns dock också med. Många av de klassiker vi läste i mitt gamla latingymnasium finns med – Johan Henric Kjellgen, Erik Johan Stagnelius, Carl Jonas Love Almqvist, Anna Maria Lenngren, August Strindberg, Erik Axel Karlfeldt – och förstås också många av de poeter som stod högt i kurs under mina yngre år, Anders Österling, Karin Boye, Vilhelm Ekelund, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf. Samtliga nämnda finns mycket riktigt representerade, ibland komplett, i mina bokhyllor. I den här kategorin får väl en man i mina år också räkna in Erik Beckman och Lars Gustafsson, av vilka jag själv senare har hunnit recensera då nyutkomna böcker.

Bland poeterna från senare år hittar man till exempel Ann Jäderlund, Lars Mikael Raattamaa, Bruno K Öijer, Lars Norén, Birgitta Lillpers och Ida Börjel.

Som i alla antologier finns här både sådant som redan i mina yngre år grep mig och annat som inte heller nu rör vid någon sträng i mig. Roligt är det när jag genom det här urvalet upptäcker nya dikter, till exempel ”Här, just här” av Solveig von Schoultz och ”Till en almanack” av Ragna Kjellgren.

Men ska jag lyfta fram ett par dikter som just i läsögonblicket har känts mest angelägna, är det de här två, för övrigt publicerade på samma uppslag i boken:

Ragnar Thoursie

Vittne

Dagen står dukad,
sommar doftar brödet
och porslinsskyn klingar.
Svärmen av löv i det flitiga trädet
brummar som bin om fredens sötma.

Sedan pansarkommer ett moln,
det åskar i servisen
myggsirenerna börjar tjuta
och fjäriln står startklar med skälvande vingar.

*

Men evad hon bjuder dig smaka sin luftiga måltid
eller jagar oss iväg med en störtskur
av förebråelser, alltid skall du förvirrad
fråga vilken avsikt
som döljs bakom de dagsklara
skiftningarna i naturen.

Varför denna lek med känslor,
varför denna nyckfulla
önskan att behaga och bedraga?
Bär inte natten som nalkas
med kylslaget allvar,
som från symbolernas välde befriar
vår trädgård, säkrare vittne om vad som väntar?

Ur ”Nya sidor och dagsljus”, 1952

* * *

Tomas Transtömer

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugn tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Ur ”Det vilda torget”, 1983

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Jan Troells filmatisering av ”Utvandrarna” (1971) hade jag märkligt nog inte sett förrän jag nyligen såg den på DVD.

Det är en ambitiös och på många sätt intressant version av boken, men med dess intensitet kan filmen inte mäta sig. Egentligen är detta märkligt – Troell har ju till exempel gjort lysande film av Eyvind Johnsons självbiografiska romnsvit om Olof. Här har han, tycker jag, varit alltför högaktningsfullt bunden till romanförlagan – det är som om han ville ha med varje detalj i den, och därmed blev också filmen mycket lång, över tre timmar med paus i mitten.

Filmberättelsens styrka ligger i skildringen av det steniga Småland, där levnadsvillkoren – materiella så väl som andliga – driver människor att lämna fädrens trakter för en okänd kontinent: Karl-Oskar Nilsson (Max von Sydow) och hans hustru Kristina (Liv Ullman), som drabbas av missväxt och vilkas dotter äter sig till döds, driven av hunger, Karl-Oskars bror Robert (Eddie Axberg), som inte riktigt orkar med sitt hårda drängliv och straffas när han smiter, samt hans kompis drängen Arvid (Pierre Lindstredt), Danjel (Allan Edwall), Kristinas morbror men framför allt frikyrkopredikant som drabbas av kyrkans bannbulla, och så den skara som samlas kring honom, bland dem före detta sockenhoran Ulrika i Västergöhl (Monica Zetterlund). Alla de här spelar sina roller mycket väl, men på en punkt vill det sig inte: När norskan Liv Ullman och värmländskan Monica Zetterlund – bara för att ta ett par exempel – tvingas tala imiterad småländska, låter det konstgjort.

Jag har alltså invändningar mot den alltför rapsodiska – ibland för romanbundna – handlingen, men avsnitten från Småland och sedan överfarten över Atlanten med sjösjuka och kolera och begravning i havets djup fångar ändå ens intresse. När våra småländska utvandrare så småningom når det hägrande USA, tycker jag att regissören tappar greppet. Men Karl-Oskar finner ändå sina drömmars mål i Ki-Chi-Saga, även om mötet med Fina Kajsas son Anders Månsson blir en nyttig påminnelse om att många utvandrare i breven hem har förgyllt sitt nya liv over there. Naturscenerierna från den del av den nya och främmande kontinenten Karl-Oskar väljer till sin egen bit av det förlovade landet är dock storslagna och betagande.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Intervjun med Kjell Eriksson är även innehållsligt välgjord och intressant, Den är gjord av Kjersti Bosdotter, som dessutom bidrar med en artikel från och om Umeå, kulturhuvudstad 2014.

En av bokrecensionerna, signerad Tom Carlson, ges större utrymme och blir intressant inte bara på grund av detta – jag tycke den ger en bra bild av Ove Allansson, som jag själv uppskattande recenserade och publicerade flera noveller av under min tid som tidskritsredaktör,

Rätt så road blir jag också av Hans Isakssons mediakrönika, som hadnlar om Hasse & Tage, Falstaff Fakir och en del annat lundensiskt.

Också Peo Österholms irakartiklar är läsvärda, men det här materialet plus de av mig tidigare (med gillande) omnämnda artiklarna om Kirgizistan samt kortavdelningen Jorden Runt (om israelbojkott, drönare med mera) bidrar till att man inte upplever FiB Kulturfront som en ”veckotidning”, inte ens som en alternativ sådan, utan mer som en politisk tidskrift.

Den ringa upplagan – på Google hittar jag en okontrollerad uppgift om att upplagan i dag ligger på 2.500 exemplar – gör det dock inte särskilt troligt, att FiB Kulturfront med sitt upplysningsarbete på det nämnda området skulle nå ut till några andra än de redan kunniga och frälsta.

Att skriva om anständiga och intressanta turistmål vore kanske inte bara att bredda perspektivet utan också skaran av läsare?

Och fortfarande tycker jag att en tidskrift som är ett slags förvaltare av traditionerna från gamla Folket i Bild borde publicera kvalitativt bra noveller och lyrik.

Samtidigt förstår jag redaktionens dilemma. Med blott 2.500 exemplar i upplaga kan det ju inte finnas mycket till resurser till att betala det jag skulle vilja se i FiB Kulturfront.

I eller i närheten av lilla Juniskär, där jag växte upp under 1940- och 1950-talen, fanns det inget Konsum, och följaktligen dröjde det ett tag innan jag kom i kontakt med konsumentkooperationens Vi. Det skedde någon gång under läroverkstiden på 1950-talet – jag fick syn på tidningen i kiosken i busstationen i Sundsvall och köpte ett provexemplar. Under gymnasietiden köpte jag lösnummer av Vi regelbundet, och när jag i slutet av 1950-talet flyttade till Uppsala för studier, blev jag konsummedlem och fick hem Vi med posten.

Hade Vi inte övergått till att bli månadstidning, hade jag gärna skrivit att Vi är Sveriges bästa veckotidning.

Innehållsligt har det väl gått lite upp och ner genom åren, men när det gäller layout och bilder har tidningen i dag knappast någon konkurrent att tala om i sin genre. Fototraditionen har Vi för övrigt länge vårdat, under en period till och med i en bild-Vi- edition. Foton ur arkivet ger i det aktuella jubileumsnumret en bild av den reportagemässiga vidden och den konstnärliga kvalitén i det Vis fotografer genom åren har fångat i kameraögat.

På två punkter, båda belysta i jubileumsnumret, finns det dock anledning att påminna om att Vi, hur elegant den än är i dag, i vissa avseenden var bättre förr.

För det första har jag en känsla av att Vi, förr en frestare för oss som gillar mat, inte minst vällagad vardagsmat, var en oumbärlig källa för tips och recept. Riktigt så är det nog inte i dag.

För det andra – och det sörjer jag ännu mer – hittar man aldrig numera regelbundet några skönlitterära inslag i Vi.

De förnämliga skönlitterära inslagen – novellerna, lyriken, även följetonger för barn – var ju förr ett kännemärke för Vi, och det framgår också med all önskvärd tydlighet av den här jubileumskavalkaden. Då tänker jag ändå inte främst på det som är reportagebetonat, sådant som Lubbe Nordströms rapporter om Lort-Sverige eller Jan Fridegårds, Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons texter om statarna. Men i den här tidningen publicerades också noveller, lyrik och berättelser för barn och ungdomar av till exempel Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Lars Ahlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström, Harry Martinson…

Men för det skönlitterära finns i dag Vi läser, invänder någon kanske då.

Jaha, men var finns novellerna och dikterna i den?

Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.

Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.

Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos‘ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius‘ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.

Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.

Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.

Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.

Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.

Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.

Målet för detta är inte, som i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.

Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.

Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.

Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.

Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:

Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.

Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).

Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.