Det var den här killen som tipsade mig om en samma år, 2006, utgiven skiva med ett för mig helt okänt band, Besh o droM. Jag förstod så mycket som att den här ungerska gruppen spelade folkmusik från Ungern och även andra länder men mixade influenser från olika nationella idiom och även jazz. Skivan heter på ungerska ”Ha megfogom az ördögöt”, på engelska ”Once I Catch the Devil” (BOD 0404), och den är verkligen hörvärd.

Skivtiteln är lika med namnet på en av låtarna, så jag antar att den parallella engelska titeln täcker innehållet i den ungerska titeln. Annars innehåller CD-häftet inga översättningar av låttitlarna, ej heller av de ungerska texterna som återges där. Estniskan, som är mitt barndosmspråk, är ju mycket avlägset släkt med ungerskan, men här har jag ingen hjälp av att kunna estniska. Så jag lyssnar på huvudvokalisten Ági Szalóki, på inhopparen i ett par nummer Mónika Miczura och Ádám Pettik, som sjunger på ett spår, och förstår ingenting. Det enda jag begriper är att ”ének” i skivhäftet måste betyda ”sång”.

Men musiken behöver ju inte översättas, och den är häftig!

Den nämnde Pettik spelar till exempel olika slags trummor (derbuka, kanna, dobok) av lite ovanligt slag. Stilblandning, som märks också i valet av instrument, utmärker till exempel Gergö Barcza, som trakterar dels alt- och sopransax, dels flöjter av olika slag: kaval, en ändblåst flöjt, ney, en flöjt man blåser i mungipan om jag har förstått saken rätt och så något slags herdepipa. László Békési spelar sax och klarinett, Péter Tóth trumpet och Vajdovich Árpád ståbas. Jószef Csurkulya hörs på cimbalom (dulcimer) och Attila Sidoo på gitarr. Vad tapan är, det som Csaba Talabos spelar, fick jag forska lite kring, men jag har nu förstått att det rör sig om en trätrumma klädd med get- eller fårskinn.

Den här redogörelsen för sättningen borde ge läsarna åtminstone en aning om hur ett band, bestående av både helt moderna instrument och ålderdomliga folkliga sådana, kan tänkas låta. Föreställ er folkmusik från sydöstra Europa med lite jazzklanger, men märk att det knappast i något fall rör sig om etniskt ren folkmusik utan om blandformer.

Titellåten, med en tempoväxling i riktning mot en mer jazzig form, har till exempel hämtat element ur rumänsk, ungersk och moldavisk folkmusik. Den kanske allra bästa låten på skivan, ”Bonchidai”, har moldaviska, ungerska och transsylvaniska rötter men innehåller också element av judisk klezmermusik. Till exempel den avslutande ”Cimbalmos” kommer från Rumänien, ”Egy ásdáz esoesek” från Makedonien – men har här fått jazziga inslag.

”Rumelaj” blandar zigenarmusik med traditionell bulgarisk musik. ”Bivaly”, åter en låt med inslag av jazzrytmer, är en tradionell zigensk melodi, medan ”Kamionos kút” har både grekiska och zigenska rötter. Det känns befriande att notera att ett band som måste sägas höra till sitt lands musikaliska avantgarde i så stor utsträckning spelar musik, skapad av romer, som ju är illa behandlade och förföljda i dagens Ungern.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

Värttinä har utvidgat sin från början karelskt betonade repertoar till att omfatta också sånger på andra besläktade men ändå olika östersjöfinska språk (ingermanländska, som en gång i tiden dominerade landbryggan mellan Finland och Estland där i dag bland annat Sankt Petersburg ligger, och setuspråk, som talas av en folkspillra i sydöstra Estland) och så samiskt material – samiskan skiljer sig avsevärt från både finskan och de övriga nämnda språken men är även den ett finskt-ugriskt språk. Delar av det nämnda Karelen ligger fortfarande i Finland, men stora delar av Karelen, inte minst dess kulturbärande delar, är i dag en del av Ryssland, och karelskan har där till stor del trängts undan av ryskan; i princip samma utveckling har man sett också i Ingermanland.

I alla de här gamla finsk-ugriska områdena finns hur som helst ett unikt sångligt och musikaliskt kulturarv, värt att bevara för eftervärlden. I de nämnda östersjöfinska områdena – samernas joik tillhör en annan sångkultur – finns ända sedan förkristen tid runosång. Innehållsligt är det fråga om episk, i Ingermanland mer lyrisk folkdikt, och den framförs och sjungs på runometer, ett ostrofiskt och orimmat men allitterande versmått, som vanligen består av fyra trokéer i varje rad. Runometern förekommer också i det av Elias Lönnrot under tidigt 1800-tal upptecknade finska nationaleposet ”Kalevala”.

Runosången framfördes ursprungligen utan ackompanjemang, av en eller flera personer, men man kan väl säga att Värttinä har brutit med dess lätt monotona drag genom att backa upp den med musik, ofta mycket häftig sådan. Det kan man studera på till exempel CDn ”6/12” (BMG Finland 74321 881802, 2001), döpt så efter datum för en konsert i Helsinki år 2000. Men märkligt nog har skivan tagit en omväg över USA för att nå den skivbutik där jag köpte den, så mitt exemplar heter ”Live In Helsinki” och är utgivet av ett amerikanskt skivbolag, Northside (NSD 6066, 2002).

Värttinä har bytt en del medlemmar genom åren, så det är bäst att berätta, vilka det är som sjunger och spelar på den här skivan. Det är kvinnorna i Värttinä som står för sången: Susan Aho (dessutom percussion), Mari Kaasinen, Kirsi Kähkönen och Riikka Timonen. De backas upp, och mer än så, av Janne Lappalainen, bouzouki och sopransax, Markku Lepistö, dragspel, Pekka Lahti, ståbas, Kari Rotman, fiol, Marko Timonen, trummor och percussion, och så Antto Varilo, gitarrer.

Värttinä betyder Slända på svenska, och ni ska då associera till spinnrock och inte till insekt. Jag är estländare och kan en smula finska, men jag ska genast bekänna att det på den här skivan finns åtskilligt som jag går bet på: dels för att man ofta rör sig med ålderdomliga sånger med ett ålderdomligt språk, dels för att det i alla de östersjöfinska språk som förekommer här finns ord som jag inte vet vad de betyder. Jag insåg mina tillkortakommanden redan när jag hörde den annars mycket hörvärda ”Äijö”: ”äijö” betyder ”sothöna” tror jag, men jag undrar om ordet inte har också någon annan betydelse.

Hur som helst är skivan rent musikaliskt och sångligt något att lyssna på, om och om igen.

Karelsk runosång kan man lyssna på i ”Viikon vaivane” – men ”Hoptsoi”, ursprungligen en ingermanländsk runosång, framförs här utan sång i en härlig instrumental version.

Från Karelen kommer också bröllopssången ”Kylä vuotti uuta kuuta” och från Ingermanland en sång om guden Ukko som ger snö, ”Ukko Lumi”. Från Ingermanland stammar de båda avslutande och mycket hörvärda låtarna ”Selinnikoi” och ”Vot i kaalina”. ”Laulutyttö” (sångflicka) bygger sitt riff på samisk joik. ”Pihi neito”, med sin häftiga tempoväxling, är en traditionell låt från setufolket i sydöstra Estland.

Och så vill jag nämna två låtar skrivna av gruppmedlemmar, ”Outona omilla mailla” (Främmande i eget land) och ”Mie tahon tanssia” (Jag vill dansa).

Både under den sist nämnda låten och flera andra är det faktiskt svårt att sitta stilla och bara lyssna.

Jag har förstås även tidigare lyssnat på Piirpauke, men när jag i december 2007 på IOGTs/NTOs julmarknad på Drabanten i Uppsala hittade en bunt CD efter min döde bror Matti, hittade jag den här som jag inte ägde eller hade lyssnat på:”Muutolinnot / Terra Nova” (Zen Master / Rocadillo Records ZENCD 2037, 1993).

Som jag redan har antytt, har sammansättningen i Piirpauke växlat kraftigt genom åren, men centralgestalt är alltid Sakari Kukko, i det här fallet på keyboards, saxofoner, flöjter, trummor, percussion och sång. I just det här fallet består Piirpauke främst av dels Cinta Hermo, sångerska från Andalusien men som också spelar akustisk gitarr, kastanjetter och flamencoskor, och så senegalesen Ismaila (på CDn kallad Ismael) Sane, percussion och sång. Dessutom medverkar på enskilda spår även andra musiker från Finland och andra länder. Den här CDn är inspelad på Teneriffa, vilket är ännu ett vittnesbörd både om Piirpaukes turneer i många av jordens länder och om att gruppen har hämtat sin musik, åtminstone grundmaterialet i den, från många olika håll.

Piirpauke rör sig också i tiden. CDn öppnar med ”Karavana”, ett stycke turkiskt influerad musik, som bygger på ett körparti i Wolfgang Amadeus Mozarts ”Enleveringen ur Seraljen”. Också i det avslutande spåret, ”Terra Nova”, säger sig Piirpauke ha hämtat inspiration från Mozart.

Någon hänvisning till ”Vårt land” finns inte, men för egen del uppskattar jag inte minst de låtar som har sina rötter i finsk musik. Då tänker jag inte främst på Cinta Hermos skildring av hur hon upplevde den finska vintern med både sol och snö, ”Secreto”, utan mer på det som går tillbaka på det purfinska: skildringen av det lustiga dragspelet i ”Hilpeä hanuri”, valsen (i icke dansant rytm) ”Savonmuan Hilima”, ”Hämäläinen kehtolaulu0″, en vaggsång från Tavastland, Viljo Vesterinens ”Maijan polkka” (Maijas polka) och ”Muutolinnot” (flyttfåglar) skriven under andra världskriget av Valto Tynnilä och Martti Jäppilä. Allra bäst av de här finskpräglade låtarna är ”Tuohinen sormus” (näverring), en traditionell jenka, men ”Marssi” (marsch – här dock framförd som gammal dansmusik), skriven av Teppo Repo från det under kriget förlorade Viipuri/Viborg, är inte så dum den heller.

Den nämnde Repo var ingermanlänning, alltså från det område mellan Finland och Estland som historiskt hyste en ganska stor befolkning med ett finsk-ugriskt språk. Han komponerade också ”Suru (Sorrow II)”, som ligger som nummer två på den här CDn. Men låten före, ”Tristesa (Sorrow II)”, komponerades av Kukko och Hermo när irakiska trupper attackerade kurderna. Det här ser ut som en politisk tanke.

Också zigenarna är ett förföljt folk, inte minst i Rumänien. Rumänsk zigenarmusik är inspirationskälla till ”Caracola” – men man ska kanske inte övertolka det här stycket till något annat än just världsmusik. Piirpauke verkar förtjusta i just rumänsk musik. Från Rumänien kommer också den traditionella ”Selestat”, där vi får höra Kukko spela sopransaxofon.

Ismaila Sane breddar ytterligare repertoaren på den här CDn med ”Wonto minima”, som bygger på en traditionell sång från Jola-stammen i hans forna hemtrakter i södra Senegal.

Men jag vill i samtliga fall betona, att låtarna oavsett sitt ursprung spelas på världsmusikvis med musikaliska influenser som blandas med varann. Ytterligare ett exempel på detta är ”Raga Shostelerias”, där element från en cellokonsert av Dimitri Sjostakovitj blandas med indisk musik och flamenco.

Min hustru, Birgitta Dahl, har lett partidistriktets jubileumskommitté, som bland annat, lagom till 100-årsdagen, har publicerat jubileumsskriften ”100 år för ett bättre samhälle”. Jag ska försöka återkomma till den här boken, där bland annat Birgitta skildrar samhällsutvecklingen 1910-2010 med utsiktspunkt i Uppsala län och självfallet i ett socialdemokratiskt perspektiv.

Själv hade Birgitta tidigare under jubileumsdagen bland annat deltagit i ett seminarium, ”De första hundra åren, men sen då?”.

Jubileumsfesten hölls på Uppsala stadsteater, inrymd i det som förr var Folkets hus. Stadsteaterns stora scen var smyckad med röda fanor, och stämningen var redan från allra första början, när Thomas Östros hälsade oss välkomna och manade oss att nu ge järnet fram till valdagen, på topp. Huvudtalaren, Ingvar Carlsson, rev ner applåder med sina angrepp på den sittande högerregeringen för dess nedmontering av bärande element i det som har varit den svenska modellen. Birgitta Dahl kallades upp på scenen, formellt för att avtackas för sin insats som ordförande i jubileumskommittén, men manades där av Thomas Östros att – helt oförberett – hålla ett anförande. Och agitatorstagen sitter i: efter hennes korta och hårtslående improviserade anförande ville applåderna inte ta slut förrän hon åter satte sig ner bredvid mig nere i salongen. Raden av anföranden avslutades sedan av SSU-ordföranden Jytte Guteland, vars budskap visade att det finns ständigt nya generationer som är beredda att föra socialdemokratins reformverk vidare.

Mellan och efter de här anförandena sjöng vi, sånger som sjöngs både när jag och Birgitta var unga och ännu tidigare. Ackompanjerade av Erik Lundberg sjöng vi i tur och ordning ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och sist, hand i hand, ”Internationalen”.

Det var som i forna dagar, och budskapen från scenen, med jämlikhet åter som nyckelord, förstärkte intrycket att socialdemokratin nog, trots en del borgerliga villfarelser under de senaste årtiondena, ändå inte har tappat bort sin gamla anda.

När Mikael Wiehe efter jubileumsmiddagen trädde in på Stadsteaterns stora scen, stannade han häpet till och konstaterade att han inte hade sett så många röda fanor sedan sin egen revolutonära ungdom.

Wiehe är själv vänsterpartist, men han har – för övrigt långt före dagens röd-gröna partisamarbete – brukat ställa upp på socialdemokratiska partiarrangemang. Sin senaste CD, ”Ta det tillbaka”, ägnar han åt att välta den sittande regeringen, och det hördes att stora delar av den här socialdemokratiska publiken redan kunde hans sånger: jag och många med mig sjöng med i refrängerna i ”Ta det tillbaka”, ”Hej då, trevligt att träffas” och den avslutande ”Det här är ditt land”. Sen ropades han förstås in igen och sjöng som avslutning ”Titanic”, som han tillägnade den sittande regeringen.

Efteråt sålde han skivor i Stadsteaterns foajé. Kön var lång, men vi lyckades till slut ta oss fram till skivorna. Jag har alla Mikael Wiehes skivor, men från scenen hade han gjort reklam för en udda skiva som jag inte har, ”Olympiska nätter”, en box med tre CD: konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, gjorda i Danmark, Sverige och Norge på 1980- och 1990-talen. Jag fick den signerad av Wiehe, och jag och Birgitta hälsade också på honom och hann växla några ord: Vi känner inte varann men Wiehe har säkert läst mina recensioner av hans skivor, och han har faktiskt en gång ringt hem till mig (här i Öregrund) eftersom han ville ha fler exemplar av den av mig producerade CDn med Olof Palme som han brukade sälja via sin hemsida.

En av frågorna hade också viss anknytning till Ludvika. Vi hörde ludvikasonen Charlie Norman och så hans son Lenny i en text som skojar lite med våra grannar finnarna men som har hämtat sin melodi, ”Säkkijärven polkka”, från Finland, där den gjorde stor succé redan 1939 – låten skrevs av Viljo Vesterinen och Reino Helismaa. För min del kom jag först i kontakt med den här låten 1944, när min familj under åtta månader var flyktingar i Finland. På hösten samma år fortsatte vi till Sverige, eftersom Finland inte längre var säkert för estniska flyktingar.

En annan dalkarl, dock från Vansbro, i dagens kryss var Björn Skifs, vars ”Michelangelo (men så svara då)” kom på femte plats i Melodifestivalen 1975. Låten låg elva veckor på Svensktoppen.

Ännu längre, i 15 veckor, låg Lena Ph på Svensktoppen 1994 med sin och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”.

Schlagerkungen själv, Bert Karlsson, har faktiskt även peronligen vågat sig på att sjunga in på skiva – ja, varför skulle han dra sig för just det? Det var nämligen honom vi hörde i ”Hoppa hulle”.

Mer buskis: Arne Qvick fick 1969 en hit med ”Rosen”. Själv hade jag då hört den redan tidigare. På fester bland studenter, bland annat i mitt Uppsala, spelades den som ett slags underhållning: folk skrattade så de grät när den spelades.

Lite buskisartad men mer bullrande är också ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som väl sjöngs av Östen Warnerbring. Huvudbonaden, tyrolerhatten, skulle här få oss att tänka på lederhosen.

I en helt annan genre och i mycket modernare tid – skivan, ”Två steg från Paradise”, är helt ny – finns Håkan Hellström med ”För en lång, lång tid”.

Därmed är vi på Västkusten. Där utspelas också ”Ålefeskarns vals”, hit 1975 med Kjell Krage men här i en version med Skövde dragspelsklubb. Hade vi hört texten hade det nämligen varit lite för lätt att komma på att det djur (Eldemans terminologi) man sjunger om är ål.

Till Västkusten förde oss också dagens kortaste fråga, med enbokstavssvar. Vi hörde ”Öckerövalsen”, skriven och framförd av Andrew Walter och Walter Eriksson. Hade vi hört den med sång av Harry Brandelius, hade det förstås blivit alldeles för lätt att komma på, att svaret skulle bli ö.

Jag märker att jag, faktiskt helt oavsiktligt, har sparat de engelskspråkiga bidragen till sist.

Verkligen inte för att jag har något emot dem. Beatles’ ”Yesterday” – här testade Eldeman våra engelskkunskaper genom att låta oss översätta titeln till ”Igår” – av Paul McCartney är en fin låt – den finns förstås i mina skivhyllor.

”Something Stupid” med Nicole Kidman och Robbie Williams från 2001 har jag inte på skiva men lyssnar gärna på när den spelas.

Charlie Chaplins ”Moderna tider”, en politiskt radikal och intressant film, finns däremot på DVD hemma hos oss. I den ingår hans egenkomponerade ”Smile”, som spelades i dag – Chaplin skrev hörvärd musik också.

Nu ska jag strax packa och ta bussen in till Uppsala, bland annat för att höra en annan politiskt engagerad artist. I kväll avslutas Socialdemokraternas valupptaktsdag med ett program på Uppsala stadsterater, där Thomas Östros, Ingvar Carlsson och Jytte Guteland talar och Mikael Wiehe sjunger.

Av det tjocka mapphäftet till den här boxen om tre CD framgår att kontakterna med USA vid den här tiden redan är avsevärda.

Dels åkte några svenska jazzmusiker som den alltför tidigt bortgångne klarinettisten Åke Hasselgård (i USA känd som Stan Hasselgard) och trumpetaren Rolf Ericson över och gjorde succé. Långt fler blev kända och uppskattade genom skivor och genom Leonard Feathers radioprogram, och många av dem hade kunnat göra karriär i USA, om inte det amerikanska Musikerförbundet hade satt käppar i hjulet för detta.

Ryktet om den fantastiska svenska jazzen spreds också genom de många och mycket kvalificerade amerikanska jazzmusiker som under den här spelade och turnerade i Sverige, sådana som Charlie Parker; några av dem, bland dem Parker, hade dessutom hört den svenska jazzeliten spela i Paris.

Det hände förstås också att gästande amerikanska jzzmusiker jammade med svenska musiker, också ibland spelade in skivor tillsammans med dem. Roy Eldridge spelade bland annat tillsammans med svenska musiker in ”The Heat’s On”, och James Moody gjorde samma sak med ”Out of Nowhere”. Ett lysande exempel är Stan Getz’ version tillsammans med Bengt Hallbergs trio av ”Fjäriln vinga syns på Haga”. Det blev under den här perioden rent av en sport att låta utländska artister spela in svenskt material på skiva, gärna på svenska. Ett exempel som finns med här är Delta Rythm Boys med ”Domaredansen”. Den här amerikanska sånggruppen hörde jag själv i min ungdom live vid en av de midsommarfester som årligen drog en jättepublik till Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär söder om Sundsvall.

Den här jazzhistorien på skiva väjer således inte för det lite udda som alltid fanns vid sidan om jazzens mainstream. Ett annat exempel är Brita Borg & Flickery Flies – också dem har jag hört live vid en av de nämnda midsommarfesterna – när de tillsammans med Seymors orkester gör en jazzig version av ”Vilhelmina”, närmast att betrakta som en schlager.

Också dragspelsjazzen levde kvar och hade en stor publik, inte minst i radio. Jularbo Jr – Eberhart Jularbo – spelade dragspel, men hans trio, här i ”Down the Hatch”, innehöll både elgitarr och vibrafon. Lill-Arne Söderbergs ”Be-Bop Accordeon” är ett annat exempel, ”Smiles” med Johan Adolfssons sextett ytterligare ett. ”Tiger Rag” med Erik Franks sextett måste absolut också nämnas.

Och i skolorna vann dixieland/New Orleans-jazz terräng bland skolungdomarna. Vi får höra Hep Cats (bland annat med Jack Lidström och Stubben Kallin) i ”Weary Blues”, Grav-Olles Storyville Band med Brita Lindahl i ”Call of the Freaks”, Buntas Jazz Band i ”Jackass Blues”, ”Dixie March” med Olle Jacobssons Dixielandband och även ”Of All the Wrong You’ve Done To Me” med Black Bottom Stompers.

Boogie Woogie lyssnade vi också gärna på i radio, vi som gick i skolorna på den här tiden. Charlie Norman var omåttligt populär. Jag har med stort nöje i den här boxen hittat ”Boogie Woogie On St Louis Blues” och Olson Brothers (det vill säga nämnde Norman plus Reinhold Svensson på dubbelpiano) i ”Tiger Boogie”.

Man kan också hitta udda nummer här som Gershwins ”The Man I Love” spelad av Arne Domnérus och stråkorkester – och det låter faktiskt bra.

Innehållet i boxen är stockholmscentrerat, men man ska då hålla i minnet att till exempel pianovirtuosen Bengt Hallberg kom från Göteborg och att Göteborg, med bland andra Malte Johnssons orkester på Liseberg, Sonya Hedenbratt och Kenneth Fagerlunds trio, hade sitt eget jazzliv. Med de båda senare finns här en utmärkt version av Cole Porters ”What Is This Thing Called Love”. Från Malmö kom Harry Arnold, senare känd som ledare för Radiobandet – här kan man få höra honom i originalmiljö i bland annat ”Tallahassee”. I Linköping verkade Gunnar Hoffstens orkester som vi får höra i ”Cupol Boogie” – han är förresten farsa till Louise.

Sångerskor är det inte så gott om på de här tre skivorna. Brita Borg och Brita Lindahl, som dock försvann till andra värv i USA, är redan nämnda. Bibi Johns, ursprungigen Bibbi Johnsson, kan vi höra på i en tempovarierad ”How High the Moon” tillsammans med Thore Swaneruds sextett – men sen försvann hon för schlagerkarriär i Tyskland. Alica Babs, tidens stora namn, kan vi höra med Estrads elitorkester i ”Undecided”.

Resten är jazzig swingmusik, ibland med dragning åt bop och cool jazz. Mycket av det här är anpassat för dansbruk – skivbolagen satsade på det dansanta – men det är klart att man ibland, som i Lasse Gullins ”Barit” med Arne Domnérus’ orkester hör en annan, mer konstnärlig strävan.

Men i stället för att kategorisera för hårt väljer jag i stället att helt enkelt lite osorterat nämna de band och de låtar jag själv har fastnat för.

Den redan nämnde Domnérus är njutbar också i ”Body and Soul”, här med sextett. I ”Out of Nowhere” hörs bland annat Rolf Ericson i i det här fallet Arne Domnérus kvintett.

Den nämnde Lars Gullin spelade också med Thore Ehrlings orkester, till exempel i ”Godchild”. Men Tore Ehrlings orkester är hörvärd även utan Gullin – med Rolf Blomquist får vi höra fina ”I Surrender Dear”.

Putte Wickmans sextett – Putte släpps för ävrigt loss i full frihet i en mycket lång intervju i skivmappen – gör till exempel fint ifrån sig i Irving Berlins ”Blue Skies”, i ”Cherokee” och i den andra versionen (av två) av ”All the Tings You Are”.

Simon Brehms sextett gör en fin version av Dizzy Gillespies ”Emanon”.

Anders Burmans kvintett hör jag gärna i George Gershwins ”I Got Rythm”.

Thore Jederbys sextett tolkar utmärkt Jerome Kerns ”All the Things You Are”.

Av numren med Gösta Theselius’ orkester väljer jag ”Reactions”.

En annan av tidens orkestrar, Gösta Törners, svänger det rejält om både i ”Sweet Sue” och ”Jazz Me Blues”.

Ytterligare en av tidens framgångsrika och hörvärda orkestrar var Seymor Österwalls. Lyssna gärna på ”Lonely Moments”.

Ett av tidens fenomen var att tidningarna och jazztidskrifterna årligen lät läsarna rösta fram sina favoritorkestrar.

Expressens elitorkester 1949, i vilken ingick större delen av tidens svenska jazzelit, spelade till exempel in Jerome Kerns ”All the Things You Are” på skiva, och här kan vi alltså åter få lyssna på den här inspelningen.

Den svenska jazzeliten förenades också i den så kallade Parisorkestern 1949, och med den får vi i den här samligen höra ett par fina nummer, dels ”Idaho”, dels ”Sugar” (med Alice Babs som vokalist).

Vi som under den här tiden och lite senare lyssnade på jazz gjorde det gärna via radio. Från USA rapporterade Claes Dahlgren. I Stockholm gjorde Olle Helander jazzprogram. I den här boxen finns bandade jamsessionprogram med honom från Karlaplansstudion, i vilket vi bland annat får höra ”Body and Soul” och ”Perdido”.

Det här handlade alltså om kunnig radiojournalistik. Många av oss äldre minns också Ingemar Glanzelius som omdömdesgill jazzskribent i Dagens Nyheter. Man bör då påminna om att han själv hade ett förflutet som jazzmusiker. I den här boxen kan vi höra honom som altsaxofonist i Kenneth Fagerlunds kvintett, i ”Attribution”.

Och när jag väl är inne på positionsbyten, vill jag avsluta den här artikeln – liksom den tredje och sista CDn i boxen avslutas – med Ulf Linde. För egen del har jag träffat honom personligen, i ett helt annat sammanhang: Min hustru och jag var vid ett tillfälle inbjudna till en eftersits med Svenska akademien, efter en tillställning med densamma, och hamnade då vid samma bord som Ulf Linde, akademiledamot och en mycket underhållande och mångsidigt begåvad man, kan jag försäkra. För mig och många andra är han också känd som bland annat konstskribent och som chef för Moderna museet 1973-1976. Men som många riktigt begåvade människor äger han en mångsidighet, till vilken man i hans fall ska räkna musikalitet. Ulf har varit jazzvibrafonist, till och med en mycket skicklig sådan, vilket man kan konstatera med hjälp av den här jazzantologin. Dels finns där Gösta Theselius’ ”Three Without a Key 1-3” med Ulf Lindes kvartett. Dels finns där, som avslutning på hela samlingen, ”Cream of the Crop” med Jazzkritikerorkestern 1951, där – guess who – spelar vibrafon.

Som man kan vänta sig, hittar man på den här CDn klassiska tryckare som ”Tenderly”, men trots att Topsy Lindblom höll hårt på nalenpublikens rätt att dansa, finns här också nummer där Dompans och de andra jazzmusikernas lust att variera slog igenom. Ett exempel på det senare är ”Out of Nowhere”, som här blir en hybrid mellan samba och jazz, ett annat Lars Gullins ”Barit”. Å andra sidan finns här också låtar där jag kan se framför mig hur nalenpubliken tog ut svängarna, som Gene Krupas ”Boogie Blues”.

Listan över mycket hörvärda låtar skulle kunna göras mycket lång, men jag nöjer mig med att här nämna ”Caravan”, George Gershwins ”The Man I Love”, Benny Carters ”The Favour of a Fool”, ”That Old Black Magic” och så ”Hallelujah”, så att ni kan göra er en bild av vad det var för musik som spelades på Nalen i början av 1950-talet.

Bland hans tidiga verk finns ”De nakna trädens sånger” från 1932, ursprungligen en diktsvit från 1906-1907 av Sigfrid Siwertz (1882-1972, han med ”Mälarpirater”). De här sångerna med melodier som speglar de olika trädens karaktär finns inspelade från 1978 med uppsalakören Orphei Drängar under ledning av Eric Ericson.

Redan 1957 spelade Eric Ericsons kammarkör in Lars-Erik Larssons ”Missa Brevis” från 1954.

Båda de här verken hittar man på CDn ”Förklädd gud” (Swedish Society / Discofil, SCD 1096, 1998), som alltså har fått sitt namn efter ett av Lars-Erik Larssons viktigaste verk. Här möter vi ett verk av Larsson, fullbordat ödesåret 1940, med ett textinnehåll hämtat från den grekiska mytologin och skrivet av Hjalmar Gullberg 1933, dock med ett intressant tillgägg, som jag ska återkomma till, gjort 1939.

Musikaliskt består ”Förklädd gud” omväxlande av kör-, solo- och recitationspartier. För recitationen står Lars Ekborg. För musiken står Stockholms radioorkester och för körpartierna Martin Lidstams vokalensemble; dirigent är Stig Westerberg. Sångsolister är Erik Saedén, baryton, och Elisabeth Söderström, sopran. Det här är mycket hörvärt i den inspelning från 1957 som finns på CDn, kan jag lova, men jag vill här främst fästa läsarnas uppmärksamhet på det faktum att ”Förklädd gud” med sina motiv och agerande, hämtade från de grekiska gudasagorna, inför uruppförandet i radio 1940 av Hjalmar Gullberg försågs med ett tillägg, som var en kommentar till det som då hände i Europa:

Ej för de starka i världen, men de svaga
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt
sin jordbit utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara den idyll- och kärleksskildrande poet en del vill reducera honom till. Den här klassiskt bildade författaren visade politiskt kurage många gånger under andra världskriget, när han var anställd på Sveriges radio. Den 9 april 1940 såg han till exempel till att Esaias Tegnérs ”Det eviga” lästes som Dagens dikt.

Skivan visade sig, när jag till slut äntligen lyssnade på den, vara högst hörvärd. Le Quatuor Laqué är en fransk vokalgrupp, som sjunger utan komp – ungefär så där som amerikanska Manhattan Transfer eller svenska The Real Group, vilket inte ska uppfattas som en direkt jämförelse, mer som en orientering.

Den här gruppen bildades, lite av en slump, 1999. Den består av två män och två kvinnor, Albert Nussbaumer, José Perritaz, Anne Andrey-Chassot och Kajsa Lemcke. Genom att leta på nätet har jag fått bekräftat att Kajsa Lemcke är svenska, sedan länge dock bosatt i Strasbourg. Av mapphäftet framgår att Le Quatuor Laqué också har framträtt i Stockholm.

Så jag blir föga förvånad över att bland sångerna på CDn hitta ”Och jungfrun hon går i ringen”, sjungen på god svenska.

Bra låter det också. Detsamma gäller Hoagy Carmichaels ”Georgia On My Mind” och till exempel ”Hello Dolly”, ”What a Wonderful World” och ”A Nightingale Sang In Berkley Square”. Materialet på CDn är befriande brett och opretentiöst: Goerges Brassens och Charles Trenet så väl som ”Djungelboken” och ”Askungen” (Disney-versionerna).