Fremskrittspartiet är ett högerpopulistiskt parti med främlingsfientliga drag. Under en period var det Norges ledande borgerliga parti, men sedan har det gått raskt utför för det här partiet. I den nu aktuella opinionsmätningen får FrP 11,9 procent (- 1,5), att jämföra med 22,9 procent i stortingsvalet 2009. Därmed är partiet nere på en nivå, jämförlig med partiets resultat i kommunvalet 2011, 11,4 procent.

Partiets tillbakagång syns också i dess medlemstal: Partiet, som i dag har 18.888 medlemmar, tappade över 3.000 medlemmar 2012, och dagens medlemssiffra kan jämföras med 22.876 för tre år sen.

Jag frågade en gång, på den tiden jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare, en centralt placerad norsk partivän om fenomenet FrP och dess röstmässiga framgångar och fick då det roliga och åtminstone delvis träffsära svaret, att FrP var kioskägarnas parti – men naturligtvis har partiet också tagit röster bland dem som i Norge traditionellt har röstat socialdemokratiskt.

Säkert är en del av de här människorna på drift nu igen. Høyre kniper i dag allt fler röster i områden, där Arbeiderpartiet har haft hegemoni.

Høyre gjorde ett uselt resultat i stortingsvalet 2009, 17,2, men återkom i kommunvalet 2011 med 28,0 procent. I den aktuella mätningen har partiet visserligen backat med 0,9 procent, men resultatet i den här mätningen, 34,7 procent, gör ändå Høyre till Norges största parti och, om resultatet står sig, regeringsbildare efter höstens stortingsval.

För ett regeringsskifte behöver Høyre stöd inte bara av Fremskrittspartiet utan också av två av mittenpartierna.

Av dessa får liberala Venstre 5,4 procent (- 0,2; 3,9 procent i stortingsvalet 2009, 5,3 procent i kommunvalet 2011).

Kristelig Folkeparti får i den här mätningen 5,9 (+ 0,4; 5,5; 5,6).

Ett borgerligt mittenparti, Senterpartiet, är en del av den sittande rödgröna koalitionsregeringen. Det får i den här mätningen 4,3 procent (+ 0,1; 6,2; 6,7).

Med i regeringen är också Sosialistisk Venstreparti, som i den här mätningen får 4,7 procent (+ 0,1; 6,2; 4,1).

Den ledande kraften i vänsterkoalitionen är Arbeiderpartiet, som i den här mätningen ökar med 2,2 procent till 29,7 procent (35,4 procent i stortingsvalet 2009; 31,7 procent i kommunvalet 2011).

Mandatfördelningen skulle om den här mätningen vore ett valresultatet bli:
Høyre 61 (30 i dagens storting)
AP 56 (64)
FrP 20 (41)
KrF 9 (10)
V 8 (2)
SV 7 (11)
SP 7 (11)

Dessutom skulle Rød Valgallianse trots ett lågt landsgenomsnitt, 1,4 procent (- 0,4; (1,3 procent 2009; 1,5 procent 2011)), kunna knipa ett mandat i Oslo, där parteit är starkare.

Miljøpartiet De Grønne ser, med 1,3 procent, ut att bli utan mandat.

I lördags var vi i Storvreta för att fira Bengt Kettners 80-årsdag. Bengt var i unga år gift med Birgitta, och de fick då dottern Anna, som sedan växelvis bodde hos sin mamma respektive hos sin pappa. Det här har lett till att Anna anser sig ha två pappor och två mammor – den andra mamman är Inger Grandell, som blev Bengts andra fru.

Birgitta och Bengt bodde, liksom Inger, då jag lärde känna dem, på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala. På Arken bodde på den tiden – tidigt sextiotal – många medlemmar i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, vars ordförande jag var, och flera av de här arkaborna blev också mina personliga vänner. Senare har både Anna och min och Birgittas dotter Kerstin bott på Arken, så jag har fortsatt haft kontakt med den här miljön genom åren.

Anna var förstås på sin pappas 80-årsdag, tillsammans med döttrarna Sara och Ella plus hunden Sudden – mellansyster Amanda, som är violinist, var upptagen av ett orkesterarrangemang. Kerstin var också där tillsammans med barnen Viggo och Klara, och från Stockholm kom vår son Matti med sambo Karin och dotter Ella. (Jo, det finns två Ellor i vår familj.)

Ganska många av gratulanterna hörde hemma i kretsen av gamla arkabor. Flera av dem – som Lennart Källströmer som skjutsade mig och Birgitta i sin bil – men inte alla fortfarande helnykterister, men det fanns både alkoholhaltiga och alkoholfria drycker på det här kalaset. Av de gamla arkaborna väljer jag att nämna några jag även senare har haft kontakt med, Käthe Elmgren samt Sigvard och Inger Lindqvist. Vid vårt bord ute i trädgården satte sig också Jimmy och Magareta Mattsson. Jimmy, som har byggfirma, har gjort renoveringsjobb åt Bengt i Storvreta och för övrigt också åt Anna i hennes sommarhus i Ekolsund. Jimmy och Mrgareta är dessuom med i samma sosseförening som både jag och Birgitta samt Bengt och Inger, och det kom förstås också andra partibekanta till det här kalaset, till exempel Anita Berger och Kjell Jernberg.

Bord och stolar hade ställts ut på gräsmattan, som lyste av blommande gullvivor. Bengt behandlar den stora gräsmattan som äng: låter vildblommorna fröa av sig och slår sen både dem och det nu höga gräset med lie.

Det var en härlig försommardag: trevligt att kunna sitta utomhus i solskenet och äta av den goda buffén, levererad av det företag, Trillers, där Kerstin arbetar som bagare. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat en rad bilder från det här kalaset: födelsedagsbarnet, hennes egna barn på tomten, huset och så vidare.

Solen sken så starkt att jag själv fick synproblem, och Birgitta fick, trots lånad solhatt, ansatser till solsting, så vi flyttade hela bordet in i skuggan av träd, och då blev det bättre.

Bland blommorna i gröngräset slog sig också Kerstin och hennes barn samt Matti och Karin och deras lilla Ella ner. Matti försökte placera Ella i mitt knä, men hon ville ner i det spännande gräset med alla blommorna. Ella har också lärt sig gå nu, så hon stultar omkring på egen hand – bara för att strax därefter åter ty sig till pappa eller mamma, som hon nu också kan kalla så.

O, ljuvliga barn i olika åldrar!

* * *

På söndag morgon var det dags att gå upp och sen per buss, tåg, T-bana och till fots ta sig hem till nästa födelsedagsbarn, Leif Karlsson. Leif bor i Enskede, där förr också hans och min gamle chef Sten Andersson bodde. Allt det där var för längesen nu. Sten är död, och Leif, som är något yngre än jag, fyllde 70. Före pensioneringen jobbade han passande nog på PRO.

När jag var ordförande i Laboremus och aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet, umgicks jag mest med vänsterfalangen i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm. Leif är ju lite yngre, så jag vet inte, hur mycket han berördes av falangstriderna i stockholmsklubben, men när jag mötte honom som assistent åt Sten Andersson, kom vi snart att finna varann: vi hamnade ofta på samma ståndpunkt och hade lätt att samarbeta med varann.

När jag och Birgitta uppvakatade honom i söndags, höll jag visserligen inget formellt tal, men jag påminde honom om gamla tider och strider, och stax föll vi nästan i varandras armar: Jag nämnde vårt gemensamma förakt för manövern att släppa fram folkpartiregeringen – Leif och jag gick inte till riksdagsgruppen vid det där tillfället när den pratades omkull; i stället gick vi till Föreningsfilmo och såg hela raddan av gamla socialdemokratiska valfilmer, några av dem nästan i spelfilmsformat, och valde ur dem avsnitt till en jubileusmkavalkad. Vi gjorde tillsammans också en dubbel-LP med röster och musik ur arbetarrörelsens historia, en skiva som det närmast är en skandal att vårt parti inte har fört över till CD.

Men dagens socialdemokrati verkar inte bry sig om sin historia och sitt kulturarv. Under buffén – mycket god även i det här fallet – satt jag tillsammans med bland andra Bosse Elmgren och hans fru Kerstin Ekberg – Bosse och jag var arbetskamrater, och Kerstin jobbade som redakör på Hotell- och Restaurangs tidning. Bosse drev envist att det skulle behövas en ny, reviderad upplaga av gamla Tidens sångbok.

För övrigt fanns det även andra gamla arbetskamrater från 68an bland födelsedaggratulanterna: Lars Hjalmarsson, sedan länge förläggare, hans fru Lena Josefsson, även hon gammal arbetskamrat från 68an, Lasses mångåriga assistent på förlaget, Maud Björklund, tidigare sekreterare åt Sten Andersson – och jo, Britta, Stens hustru, hade förstås också kommit. Liksom allas vår gamla kollega Inga-Lena Nau.

Bland gamla bekanta som var där vill jag också nämna Bengt Lindqvist, före detta statsråd, blind redan på den tiden, dock inte politiskt. Som alltid på såna här stora samlingar fanns där naturligtvis också människor som vi inte kände, men en av de yngre gästerna, Jytte Guteland, som bor i samma område och är med i samma sosseförening som Leif, kom och hälsade och pratade med oss.

Roligt var det också att få prata med Leifs musikaliska dotter Sofia Karlsson; hon satt en stund bredvid mig, och jag fick bland annat veta att hon åter har en ny skiva på gång.

Att Sofia är en musikalisk talang vet jag ju, men jag hade ingen aning om att hon också har brorsor som, utmärkt, trakterar gitarr respektivfe piano. Den här karlssonska syskonskaran uppvaktade musikaliskt sin pappa med sånger av Jules Sylvain, Evert Taube och Povel Ramel.

Leifs hustru och barnens mor heter Anne-Marie Wohlin. Jag har genom åren träffat även henne – bland annat har hon och Leif hälsat på oss i Öregrund, där vi som minne av det besöket fortfarande har en ölöppnare, formgiven på ett av de uppländska bruken. När hon pensionerades från sitt uppdrag som ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, skulle hon enligt seden där få sitt porträtt målat och valde då att porträtteras av Stig Claesson, Slas. Uppenbarligen fanns det tidigt skepsis mot det valet, men Leif deklarerade omedelbart, att om föreningen inte var nöjd med porträttet och det måste göras ett nytt, skulle han personligen köpa det claessonska verket, och det hänger nu i det rum på övervåningen där vi vistades under födelsedagsfesten.

Efter födelsedagsfesten blev det en ännu längre tur till vårt slutmål, Öregrund. I skymningen möttes vi av blommande körsbärsträd, narcisser och tulpaner i rabatterna och en nyklippt gräsmatta.

Henrik, som klipper åt oss, hade dock sparat tuvor med tusensköna och förgätmigej. Han är inte bara ett proffs på gräsklippning – han är son till en trädgårdsmästare.

Samtdidigt minskar Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) med 1 procentenhet och hamnar därmed också på 28 procent.

De båda oppositionspartierna i Riigikogu (Riksdagen) är därmed jämnstora i den här mätningen.

Deras övertag över de båda regeringspartierna består.

Det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) backar med 1 procentenhet till 24 procent.

Och dess koalitionspartner i regeringen, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fädernesladnet och Res Publika) tappar likaledes en procentenhet och hamnar på 15 procent.

Mätningen är gjord under perioden 24 april-15 maj. 883 röstberättigade har tillfrågats. Av dessa har 40 procent valt vet ej-altenativet.

I några norska opinionsmätningar har det sett ut som om det lilla yttervänterpartiet Rød valgallianse skulle kunna ta ett mandat i Oslo, och det är väl det som har lockat tidningen Klassekampen att beställa en egen opinionsmätning för Oslo. Klassekampen, som startades av den maoistiskt färgade 70-talsväntern, är för övrigt numera en intressant tidning och har också gradvis lyckats öka antalet prenumeranter; tidningen är i dag sexdagarstidning och har en upplaga om 15-16.000 exemplar.

I den här mätningen får RV 3,7 procent (- 0,3) och ser därmed inte ut att klara spärren för att få mandat i Stortinget.

Det ser inte heller så ljust ut för Miljøpartiet de Grønne, som visserligen går upp med 1,4 procent men hamnar på 2,o.

I Oslo backar Arbiderpartiet med hela 5,4 procent och hamnar på 29,5 procent, vilket skulle ge 6 mandat (+ – 0).

Sosialistisk Venstreparti skulle, med 6,9 procent (- 3,4) få 1 mandat och därmed förlora en av sina platser i huvudstaden.

Senterpartiet har aldrig varit starkt i Oslo, och skulle där nu bli ännu mindre (- 0,2) – dess 0,7 procent skulle förstås inte ge något mandat nu heller.

Raketen, också i huvudstaden, på den andra politiska kanten är Høyre. I den här Oslo-mätningen får partiet 35,0 procent, vilket är en uppgång med hela 13,3 procent. Det skulle ge partiet 7 mandat (+ 3).

Det högerpopulistiska Fremskrittspartiet skulle visserlign backa 4,1 procent, men de 13,5 procent partiet då skulle hamna på räcker ändå för att partiet skulle kunna behålla sina 3 osloplatser.

De båda mittenpartier som följer Høyre klarar sig hyggligt och försvarar de platser de har i Stortinget.

Kristelig Folkeparti minskar 0,2 procent och hamnar då på 2,5, vilket räcker för att partiet ska få behålla sitt enda oslomandat.

Liberala Venstre minskar med 0,4 men behåller med 6,0 procent sitt mandat i huvudstaden.

Största oppositionsparti blev Fremskrittspartiet med 22,9 procent (41 mandat). Fremskrittspartiet har främlingsfientliga drag, men det är också ett mycket mer brett populisiskt missnöjesparti än till exempel Sverigedemokraterna.

Det traditionellt ledande borgerliga partiet, Høyre, fick i det här valet bara 17,2 procent av rösterna och 30 mandat.

Kristelig Folkeparti fick 5,5 procent och 10 mandat.

Liberala Venstre fick 3,9 procent och 2 mandat.

Under den här mandatperioden har det gått si och så för den rödgröna koalitionsregeringen. Efter bombdådet i Oslo och massakern på Utøya såg det ett slag ut att gå bättre för Arbeiderpartiet, medan Fremskrittspartiet, som ju attentatsmannen tidigarfe hade varit medlem i, backade, men sedan har regeringspartierna åter hamnat i ett svårt motlut.

Det som har hänt på den motsatta sidan är att Høyre har återtagit sin traditionella roll som ledande oppositionsparti. I den senaste mätningen i Dagens Næringsliv är Høyre fortsatt största oppositionsparti, men det har backat med 3,8 procnt och får nu 28,7 procent.

Arbeiderpartiet är därmed åter största parti; det får i den här mätningen 30,2 procent (+ 0,6).

Fast vore det val i dag, skulle det inte räcka, även om också SV och SP går en smula framåt: Sosialistisk Venstreparti får i den här mätningen 4,6 procent (+ 0,1) och Senterpartiet 5,2 procent (+ 0,6). Dessutom har Rød Valgallianse chans att ta ett mandat i Oslo.

De borgerliga mittenpartierna går framåt: Kristelig Folkeparti får 6 procent (+ 1,1) och Venstre 5,2 procent (+ 0,8). Fremskrittspartiet backar lite (- 0,6) och får nu 15,1 procent.

Sammanlagt skulle de borgerliga oppositionspartierna, om den här mätningen var ett valresultat, få 98 av de 169 platserna i Stortinget.

Som synes finns något miljöpartiliknande inte i det norska Stortinget. I regeringskoalitionen har kanske främst SV försökt attrahera de gröna väljarna, och på den andra kanten har främst Venstre haft motsvarande ambitioner. Nu finns i alla fall ett norskt Miljøpartiet de Grønne, men hittills har det inte varit framgångsrikt. I den här mätningen får det 1,8 procent.

I princip har vi gjort så i år också, men nu lever vi ett varannanveckasliv: varannan vecka bor vi söndag kväll-fredag förmiddag i lägenheten i Uppsala, varannan vecka bor vi från fredag lunch till söndag eftermiddag i Öregrund. Skälet till det här är att Kerstins barn Viggo och Klara bor i vår lägenhet varannan vecka och Kerstin, som jobbar som bagare, behöver vår hjälp med barnen. Det har vi ingenting emot – jag bara förklarar. Tvärt om är det roligt att få en ännu tätare kontakt med barnbarnen.

Den här veckan har det varit öregrundsvecka, men den har hackats sönder av ett par utflykter till Uppsala.

I måndags åkte vi in till Uppsala för att höra på en föreläsning i universitetsaulan. Den vi skulle lyssna på var Finlands förra president Tarja Halonen, som vi båda har träffat i olika sammanhang, jag själv först under mitt värv som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Tarja Halonen träffade jag på den tiden bland annat vid valvakor. Jag gladdes uppriktigt, när hon blev vald till republikens president. När hon gjorde sitt första officiella besök i Sverige, blev Birgitta och jag inbjudna till den svenske kungens middag för det finländska statsöverhuvudet, och eftersom Birgitta då var talman i Sveriges riksdag, hamnade vi förstås först i kön av middagsgäster, som skulle hälsa på kungaparet och presidenten. När vi kom fram till Tarja Halonen, föll hon för ett ögonblick ur sin officiella roll och utbrast med glad röst: ”Nej men Enn!”.

Den här gången hade vi ingen officiell roll men lyckades ändå få platser hyggligt långt fram i universitetsaulan, där det i övrigt satt många företrädare för det akademiska Uppsala, personer som vi har lärt känna via till exempel landshövdingens hedersupplänningsmiddagar och ODs middagar.

Själva föreläsningen visade sig bli en riktig flopp. Tarja Halonen var svårt förkyld och därmed nästan omöjlig att uppfatta, inte bara för min hustru som numera är beroende av hörapparat. Dessutom är högtalarsystemet i universitetsaulan inte det bästa – det var ofta också svårt att uppfatta de frågor som efter föreläsningen ställdes av personer i publiken.

Expresidenten fördes in i och ut ur aulan i procession, så vi lyckades inte ens få ögonkontakt med henne.

Så jag sänder ut följande i cyberrymden; Hej, hej, Tarja!

Mot slutet av veckan var det dags för en ny utflykt in till Uppsala, för mig i alla fall.

Jag hade nämligen fått kallelse till blodprovstagning hos en diabetessköterska på Vårdcentrlen – något som i nästa vecka ska följas av läkarkontroll.

Jag hade kallats till provtagning klockan åtta på fredagsmorgonen, så jag fann för gott att åka in till Uppsala kvällen före för att sova över i lägenheten där.

Jag infann mig i tid, medförande också det urinprov man ville ha, och efter ett första misslyckat försök lyckades sköterskan på ovansidan av ena handen hitta en blodåder som gick att tappa. På vårdcentralen vet de sedan tidigare att jag på den här punkten är ett svårt objekt – i armvecken lönar det sig inte ens att försöka.

Nå, eftersom jag varje morgon själv mäter blodsockernivån, vet jag, att mina normalvärden ligger i intervallet 6-8. Vi får väl se vad läkaren säger.

Fredagsförmiddagen använde jag i övrigt till att läsa tidningarna – på grund av vårt ambulerande liv har vi inte ställt om våra tre morgontidningar till Öregrund – och uträtta några nödvändiga ärenden. Jag var in en sväng på Apoteket och provianterade, och så gick jag och klippte mig. Det var på tiden.

Nu har jag åter varit i Öregrund från fredag eftermiddg till nu. Senare i eftermiddag bär det åter av in till Uppsala, för ytterligare en skolvecka med Viggo och Klara.

* * *

Medan jag skrev, hade det anlänt ett mejl från Kerstin, som meddelar att hon är ledig på måndag – som kompensation för att hon jobbade i lördags – och därför själv kan ta hand om Viggo och Klara. Då stannar vi förstås i Öregrund ett dygn till och åker in till Uppsala först på måndag kväll.

Annars brukar jag ju ha problem med titlar på TV-serier, men så fort jag hörde temat ur ”Vi möts igen”, i original ”We’ll Meet Again”, kände jag igen den. Kanske har den förekommit tidigare i krysset, men eftersom jag också associerar till andra världskriget bör jag väl ha sett åtminstone något av den i TV.

Och på tal om TV: ”Viva España” associerar jag, som aldrig har sett ”Så mycket bättre”, inte med Olle Ljungström. Men med lite detektivarbete på nätet klarar man ju det mesta.

Och för att fortsätta på TV-linjen, innehöll även dagens kryss ett par frågor med melodifestivalanknytning, i båda fellen bidrag som jag i dag tyckte lät bättre än när jag ursprungligen hörde dem.

Wille Crafoord sjöng ”Missarna” i tävlingen 1993.

Och ”Salt And Pepper” med Marie Serneholt hörde vi så sent som 2012.

Kanske beror min ökade tolerans på att jag för egen del tycker att tävlingen med tiden har blivit Så mycket sämre.

Men dess gamla stjärnor står sig än. Agnetha Fältskogs röst, i dag i ”When You Really Love Someone”, står sig väl, trots att hon under så långa perioder har hållit sig borta från scenen.

Och för att fortsätta på ABBA-linjen: Benny Andersson är ju fortfarande ständigt aktiv, även om det nu var ett tag sen han skrev sin ”Födelsedagsvals till Mona”, den som vi i dag hörde med bland andra Orsa spelmän.

En annan dam skildrade Calle Jularbo i ”Drömmen om Elin”, som i dag också skulle ge oss ordet dröm – fast egentligen var väl Jularbos verk en bearbetning av ”Borgholmsvalsen”. Själv är jag dock mest glad över att vi i dag slapp höra den med Peter Himmelstrands sockersöta text.

Det där gulliga tycker jag mer hör hemma i barnvisornas värld, i dag representerad av Felix Körlings klassiker ”Har du sett min lilla katt?”.

I den mer vuxna musikvärlden tycker jag det alltid är kul med stilbrytningar. I dagens musikval kan ”Hambo om bakfoten” med Svend Asmussen och Eric Ericsons kammarkör tjäna som exempel. Inte minst Ericson, nyligen avliden – själv mötte jag honom i OD-sammanhang – var ett musikaliskt geni.

CajsaStina Åkerström har jag aldrig mött personligen, däremot hennes far, Fred Åkerström, som hade skrivit ”Oslo”, som hon sjöng i dag. Fred medverkade vid det jättelika lanseringskonserten för min sångbok ”Upp tiill kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Från sjuttiotalet, 1973, härstammar också ”No More Mr Nice Guy” med Alice Cooper, tidigare känd som Vincent Damon Fumier. Det lät fortfarande bra.

Sjuttiotalet var ingen dum tid.

Handlingen i det här avsnittet är ovanligt lång och krokig till och med för att vara en skapelse av Jan Lööf: Vi får följa Felix’ fortsatta jakt på den av honom till vår tid bringade vildmannen, en historia där han med hjälp av den i vissa avseenden mycket naive vildmannen hamnar i mycket kriminella kretsar, och när vildmannen efter en våldsam jakt utförd av polis och militär till slut undkommer genom att via den reparerade tidsmaskinen hamna i sin egen urtid, hamnar Felix tillsammans med gangsterkungen och dennes befriade kusin i ett helt nytt äventyr – Felix & co hamnar på det här sättet mitt i en karibisk revolution.

Den här gången spetsas den redan i sitt svart-vita original explosiva handlingen ytterligare genom att serien nu, för första gången, publiceras läckert färglagd.

Omslaget till den här utgåvan spetsas ytterligare av alla de vapen och alla de explosiva ämnen som där förekommer på bild – plus av att man ser Felix försjunken i en bok om revolutionär strategi, författad av Vladimir Lennon och Harpo Marx.

På sista tiden har man också uppmärksammat, att det i storstäderna – speciellt i deras förorter – finns en stor andel av dessa unga som varken studerar eller arbetar.

Att den borgerliga regeringen inte har något användbart recept mot den här omfattande ungdomsarbetslösheten är ju uppenbart – men jag är inte säker på att Socialdemokraterna heller har alla svar på det här växande samhällsproblemet.

Låt mig för ett ögonblick återvända till min egen ungdoms femtiotal.

Min lärare under det som senare kom att kallas mellanstadiet upptäckte att jag – en pojke från en flykting/arbetarfamilj där föräldrarna bara hade kort folkskoleutbildning – hade fallenhet för studier och övertalade mina föräldrar att, trots pappas låga inkomst, sätta mig i läroverk.

På den tiden fanns det andra av mina jämnåriga som också var duktiga i skolan som levde under ekonomiska och andra omsändigheter som gjorde det omöjligt för dem att gå vidae till realskolan i stan. Men på den tiden fanns det fullt med enkla jobb, som stod till buds för dem som saknade påbyggnadsutbildning, kanske inte ens hade klarat folkskolan med mer än nöd och näppe. Jag hade kompisar som startade sitt yrkesliv med att sopa i en fabrik eller göra småjobb i en bilfirma; Harry i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monica” och ”Medan staden sover” jobbade på ett lager. På den tiden jag var spingsjas i Berglunds handelsbod, hände det att jag per paketcykel levererade varor till sommargäster, ”fina” sundsvallsfamiljer som höll sig med barnflicka/hembiträde, på den tiden ett inte ovanligt jobb för tjejer utan ykesutbildning.

Till och med många av de mest inkapala fick ofta något slags arbete i femtiotalets svenska samhälle. I min lilla norrländska by fanns en lite äldre kille som arbetade som cykelbud åt en konkurrerande liten affär. Hans förstånd var inte stort – säskilt inte när det gällde spriten – men en uppgift, om än säkert inte särskilt väl avlönad, hade han.

På många sätt kan man välsigna att det samhälle jag skildrar, med underordning och nådegåvor eller utomordentligt låg lön, försvann.

Men vad gäller sysselsättningsnivån bland unga har den utbildningsexplosion och den öviga samhällsomvandling vi har varit med om inte lett till önskade resultat. Här talar ungdomsarbetslöshetssiffrorna sitt tydliga språk.

Mitt eget parti vill möta det här främst med mer utbildning. Och utbildning är aldrig bortkastat, särskilt om den leder in ungdomar på yrkesbanor, där det råder brist på arbetskraft.

Men man ska inte inbilla sig att ens en massiv satsning på utbildning löser alla problem. Många av förortsungdomarna kommer från länder, där de inte har fått den skolutbildning, som svenskfödda ungdomar i motsvarande ålder förutsätts ha. Segregeringen i ghettoliknande sociala miljöer tenderar att bestå – man märker den på till exempel språkförståelse och idiom – och förstärks ofta drastiskt av de friskolor inte bara de borgerliga utan också, dess värre, socialdemokrater och miljöpartister i de här områdena accepterar.

Men hur frmgångsrika vi än blir med att eliminera de här svårigheterna, kommer vi aldrig – och det är det svåraste för socialdemokraer att erkänna – att lösa alla problem genom utbildning, inte ens om vi ger dem vi definierar som skoltrötta en andra och en tredje, ja rent av en fjärde chans.

Det finns till slut kvar ett antal ungdomar, som saknar förutsättningar att utvecklas tillräckligt långt genom just mer studier.

För min del lägger jag inget nedvärderande i detta. Jag dömer dem heller inte till utanförskap – tvärt om måste också de få ett meningsfullt liv med arbete och lön, den senare subventionerad av sådana som likt mig har det lite bättre förspänt i livet.

Det bästa sättet att organisera och finansiera det här är via den skattefinansieade gemensamma sektorn. Den senare är i dag, på geund av borgerlig snålhushållning med skattemedel och krav på ständiga effektiviseringar, så utarmad, att den bidrar till den utbredda arbetslösheten bland de unga. Mycket av det som utförs av den gemensamma sektorn kräver kvalificerad arbetskraft, men dess utkant rymmer också mängder av enkla tjänster, som skulle göra äldres, sjukas och barns liv mänskligare och bättre.

Ett på det här sättet mer generöst samhälle skulle främja alla arbetarrörelsens klassiska värderingar: fihet, jämlikhet och solidaritet.

För somliga av oss skulle det här kännas mer i plånboken, men varför måste vi alltid styras mer av girighet än av rättfärdighet?

När Svend Auken var partiledare för Socialdemokratiet, stod partiet rimligt långt till vänster, men Auken avsattes ju av partiets högerflygel – jag var för övrigt närvarande vid den kongressen.

Partiets nuvarande ordförnde Helle Thorning Schmidt träffade jag några gånger under bland annat SAMAK-arrangemang, men hon föreföll mig redan då som en främmande fågel i mer traditionell nordisk arbetarrörelse. Sen blev hon så småningom partiledare, och det vänsterblock hon ledde, vilket också inkluderar ett vänsterliberalt parti, vann med relativt knapp marginal – 50,9 procent mot 49,7 procent – folketingsvalet 2011, vilket ändade i att Thorning Schmidt blev statsminister.

Sen dess har det gått utför, under den allra sista tiden katastrofalt mycket utför. I den opinionsmätning som publicerdes i Berlignske Tidende den 2 maj fick Socialdemokratiet (24,9 procent och 44 mandat i valet 2011) 16,4 procent, vilket är det sämsta resultatet för socialdemokraterna i Danmarkj på 115 år.

Och man kan knappast hoppas på en snar ljusning för de danska socialdemokraterna. Just nu är Helle Thorning Schmidt involverad i en strid om det danska så kallade dagpenningsystemet, om storleken på den ersättning som utgår vid arbetslöshet och även vid sjukfrånvaro och graviditet. En växande grupp av de (fortfarande kvarstående) s-anhängarna är mitt inne i en pågående strid med sin partiledare.

Dess värre går det heller inte så bra för koalitionspartnern Socialistisk Folkeparti. SF får i den här mätningen 3,8 procent (mot 9,2 procent i valet 2011, vilket gav 16 mandat).

Bäst av partierna som bär upp den sittande vänsterkoalitionen klarar sig Enhedslisten / De rødgrøne, en valkoalition av vänstersocialister, gröna och gamla kommunister, kanske för att partiet självt inte ingår i regeringen. Det här partiet får fortfarande 7,7 prfocent (mot 9,5 procent och 12 mandat 2011).

Med i vänsterkoalitionen är nu, liksom flera gånger tidigare, det vänsterliberala Radikale Venstre. Partiet fick i folketingsvlet 2011 9,5 procent och 17 mandat men får i den här mätningen stöd av bara 3,9 procent.

Utmärkt går det för det ledande oppositionspartiet, det liberal-konservtiva Venstre, som nu är uppe i 32,2 procent (mot 26,7 procent och 47 mandat i valet 2011).

I 2011 års val gick det illa för dess ständiga regeringspartner Det konservartive folkeparti, som då var nere i 4,9 procent och 8 mandat. Nu är partiet på väg upp igen och får 13,6 procent.

Kristdemokraterna, som fortsatt envisas med att ställa upp i valen, fick i valet 2011 0,8 procent, och skulle med sina 07 procent i den här mätningen bli lika mandatlösa nu som då.

I 2011 års val fanns det dock en nykomling, som med 12,3 procent lyckades ta 22 mandat. Liberal Alliance, som partiet heter, propagerar för lägre skatt, högre tillväxt, en effektivare gemensam sektor och mer personlig frihet, och är som man kan ana av detta ett mer högerliberalt parti. Detta parti, lett av Anders Samuelsen, stöds nu av 5,2 procent.

Bland oppositionspartierna hittar vi också Dansk folkeparti, ett parti som i vissa avseenden liknar vårt Sverigedemokraterna, i andra norska Fremskrittspartiet.