I princip har vi gjort så i år också, men nu lever vi ett varannanveckasliv: varannan vecka bor vi söndag kväll-fredag förmiddag i lägenheten i Uppsala, varannan vecka bor vi från fredag lunch till söndag eftermiddag i Öregrund. Skälet till det här är att Kerstins barn Viggo och Klara bor i vår lägenhet varannan vecka och Kerstin, som jobbar som bagare, behöver vår hjälp med barnen. Det har vi ingenting emot – jag bara förklarar. Tvärt om är det roligt att få en ännu tätare kontakt med barnbarnen.

Den här veckan har det varit öregrundsvecka, men den har hackats sönder av ett par utflykter till Uppsala.

I måndags åkte vi in till Uppsala för att höra på en föreläsning i universitetsaulan. Den vi skulle lyssna på var Finlands förra president Tarja Halonen, som vi båda har träffat i olika sammanhang, jag själv först under mitt värv som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Tarja Halonen träffade jag på den tiden bland annat vid valvakor. Jag gladdes uppriktigt, när hon blev vald till republikens president. När hon gjorde sitt första officiella besök i Sverige, blev Birgitta och jag inbjudna till den svenske kungens middag för det finländska statsöverhuvudet, och eftersom Birgitta då var talman i Sveriges riksdag, hamnade vi förstås först i kön av middagsgäster, som skulle hälsa på kungaparet och presidenten. När vi kom fram till Tarja Halonen, föll hon för ett ögonblick ur sin officiella roll och utbrast med glad röst: ”Nej men Enn!”.

Den här gången hade vi ingen officiell roll men lyckades ändå få platser hyggligt långt fram i universitetsaulan, där det i övrigt satt många företrädare för det akademiska Uppsala, personer som vi har lärt känna via till exempel landshövdingens hedersupplänningsmiddagar och ODs middagar.

Själva föreläsningen visade sig bli en riktig flopp. Tarja Halonen var svårt förkyld och därmed nästan omöjlig att uppfatta, inte bara för min hustru som numera är beroende av hörapparat. Dessutom är högtalarsystemet i universitetsaulan inte det bästa – det var ofta också svårt att uppfatta de frågor som efter föreläsningen ställdes av personer i publiken.

Expresidenten fördes in i och ut ur aulan i procession, så vi lyckades inte ens få ögonkontakt med henne.

Så jag sänder ut följande i cyberrymden; Hej, hej, Tarja!

Mot slutet av veckan var det dags för en ny utflykt in till Uppsala, för mig i alla fall.

Jag hade nämligen fått kallelse till blodprovstagning hos en diabetessköterska på Vårdcentrlen – något som i nästa vecka ska följas av läkarkontroll.

Jag hade kallats till provtagning klockan åtta på fredagsmorgonen, så jag fann för gott att åka in till Uppsala kvällen före för att sova över i lägenheten där.

Jag infann mig i tid, medförande också det urinprov man ville ha, och efter ett första misslyckat försök lyckades sköterskan på ovansidan av ena handen hitta en blodåder som gick att tappa. På vårdcentralen vet de sedan tidigare att jag på den här punkten är ett svårt objekt – i armvecken lönar det sig inte ens att försöka.

Nå, eftersom jag varje morgon själv mäter blodsockernivån, vet jag, att mina normalvärden ligger i intervallet 6-8. Vi får väl se vad läkaren säger.

Fredagsförmiddagen använde jag i övrigt till att läsa tidningarna – på grund av vårt ambulerande liv har vi inte ställt om våra tre morgontidningar till Öregrund – och uträtta några nödvändiga ärenden. Jag var in en sväng på Apoteket och provianterade, och så gick jag och klippte mig. Det var på tiden.

Nu har jag åter varit i Öregrund från fredag eftermiddg till nu. Senare i eftermiddag bär det åter av in till Uppsala, för ytterligare en skolvecka med Viggo och Klara.

* * *

Medan jag skrev, hade det anlänt ett mejl från Kerstin, som meddelar att hon är ledig på måndag – som kompensation för att hon jobbade i lördags – och därför själv kan ta hand om Viggo och Klara. Då stannar vi förstås i Öregrund ett dygn till och åker in till Uppsala först på måndag kväll.

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.

Jag har ju deltagit i mängder av S-kongresser, men i ett avseende innebar årets kongress en omvälvande nyhet för mig: den var praktiskt taget papperslös. Den digra luntan av kongresshandlingar fanns inte i tryckt form, bara digitalt. Hustrun hade i och för sig skrivit ut handlingar tills färgen i skrivaren tog slut, men eftersom partistyrelsens utlåtanden över motioner och olika programtexter under kongressens lopp ideligen förändrades, skulle man ha behövt en handdator/läsplatta för att kunna följa med. Vi, som bara har våra större skrivbordsapparater hemma, fick därför förlita oss på hörsel och minne – de aktuella texterna, särskilt de som var föremål för debatt med ändringsförslag, lästes ju också upp från podiet. Den här datoriserade världen är, som ni förstår, inte främmande mark för mig, men jag undrar om den faktiskt inte fungerar lite exkluderande – jag är inte bekväm med tanken att det som sedan gammalt betecknar sig som Arbetarepartiet kanske tekniskt sett nu har blivit så modernt, att det exkluderar en hel del människor från att följa med, inte så få från de samhällsskikt vars intressen partiet en gång i världen bildades för att försvara. (Jo, ”Arbetets söner” och ”Internationalen” sjöngs forfarande av kongressen.)

Min status under kongressen var av någon anledning något oklar. När vi anlände till Svenska mässan, fick hustrun ett i förväg iordningställt gästkort, medan jag fick gå till en annan station, där jag fick åhörarkort. Nå, eftersom jag är en företagsam man, gav jag fullständigt fan i det här märkliga försöket att separera oss: satt alltid tillsammans med henne och lyckades till och med ta mig in i den lunchmatsal dit jag egentligen inte ägde tillträde – inte för att jag inte har råd att gå ut på stan och äta utan för att det är lättare att på det här sättet hinna med lunchen under det inte särskilt långa lunchuppehållet och för att jag givetvis vill äta lunch tillsammans med min hustru. Men vid andra tillfällen fungerade det annorlunda: Både hustrun och jag fick till exempel biljett till kongressfesten.

Ingen information hade getts om var vi skulle sitta under kongressfesten, men i slutet av samlingen med en drink blev vi haffade och meddelade, att vi skulle få sitta vid honnörsbordet, där bland andra partiordföranden, Stefan Löfven, och partisekreteraren, Carin Jämtin, satt.

Stämningen var hög, inte minst när kvällens huvudunderhållare Mia Skäringer skojade med Sefan Löfven. Från scenen spelade Augustifamiljen, känd bland annat från ”På spåret”, och en hel rad artister, bland dem Magnus Carlsson, sjöng. Själv gillade jag att få höra Titiyo, särskilt för att hon vände sig till oss i den här jättelika sossepubliken och berättade om sin farsas – Ahmadu Jarrs – heta socialdemokratiska engagemang. (Jo, jag har mött honom både på S-kongress i Stockholm förr i världen och vid en kväll med KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, i Uppsala.

Festlarmet blev till slut lite för högt för oss – folk dansade till musik för full volym, medan andra försökte samtala genom att skrika – så någon timme innan festen var slut, beslöt vi oss för att gå till vårt närbelägna hotell för att krypa till kojs. Vid det här laget var det mörkt, och även om vi hade gått den här vägen många gånger, fanns det moment som man inte kom ihåg att parera för. Så plötsligt, när jag hade glömt en nivåskillnad, föll jag fullständigt handlöst i gatan. Och det gjorde så fruktansvärt ont att jag hade svårt att resa mig upp. Men jag fick hjälp av hustrun plus ett kvinnligt kongressombud som var på väg hem till samma hotell. De tog mig under var sin arm, och linkande och med svåra smärtor lyckades jag ta mig upp på hotellrummet.

Jag hade fått ett par små blödande sår på vänster hand, och dem gjorde jag rent, men trots en värktablett ville den där förbannade värken i bröstet inte släppa. Så jag gick till sängs men sov inte mycket den natten.

Nästa morgon lyckades jag i alla fall klara morgonbestyren och klä på mig och sen, i långsam takt, gå till kongresshallen. När jag sen var på en utflykt till toaletten – jag måste dess värre ta urindrivande tabletter – träffade jag min gamla kompis och forna arbetskamrat Eva Marcusdotter, numera partiombudsman i Jämtland, och berättade vad som hade hänt, också att jag – om det inte blev bättre – skulle uppsöka läkare. Men Eva är en handlingskraftig kompis, så i ett huj hade hon hämtat en läkare och en sjuksköterska, som fanns bland kongressombuden. Sköterskan kollade pulsen och konstaterade, att det i varje fall inte föreföll vara hjärtfel, och läkaren, som kollade vad som hade hänt med revbenen, sa kallt, att om det nu fanns något brutet revben, så kunde man ändå ingenting göra, bara invänta läkning.

Så jag tackade dem och lyckades sen, med viss hjälp av Birgitta och inte minst en mycket hjälpsam taxichaffis, ta mig till tåget. I Stockholm valde vi sen ett tåg mot Uppsala som kom in på samma perrong, och sen blev det ny taxi hem till lägenheten.

Efter ett uppehåll där har jag sen med hjälp av taxi, buss och ytterligare en taxi tagit mig till sommarhuset i Öregrund. Chauffören bar upp väskan ända upp till huset.

Värken i bröstet? Jo, den har vid det här laget lagt sig hyggligt, men jag kan fortfarande inte ligga i en viss sovställning.

Återkommen till sommarhuset i Öregrund har jag nu, lite i efterskott men min vana trogen, löst melodikrysset – jag har lyssnat på webben.

Svårast för mig var frågan om ungdomsserien för TV från 1998, ”Xerxes”. Svår helt enkelt för att jag aldrig har sett den. Även om jag inte var i rätt ålder för den, hade jag kanske ändå tittat på den om jag hade haft tillfälle, detta för att jag har läst och med uppskattning recenserat en hel rad böcker av dess författare, Björn Runeborg.

Jules Sylvain dyker med jämna mellanrum upp i Melodikrysset, men nu hade Anders Eldeman hittat en extra klurig fråga att ställa. Den rumba som spelades kom ur en operett av Sylvain, ”Zorina” från 1943.

Jussi Björling är ju välkänd; däremot är väl inte Erik Odde, en psudonym Jussi använde när han spelade in populärmusik på skiva, lika känd i dag. Under detta namn gav han hur som helst ut en svensk version av tangon ”Warum”, ”Varför har du mig kysst?”.

Förvillande pseudonymer förekommer också i radioprogrammet Rally. Där sjöng en man som kallar sig Frank Robertson ”Billigt vin”, ursprungligen Michael Jackson-låten ”Billie Jean”. Men det är något mysiskt med den här Frank Robertson och hans göteborgska idiom. Den här Robertson lät, trots den göteborgska han har lånat av Frank Baude, mer som Alf Robertson.

På ganska lyckat lurendrejarhumnör var gruppen Ravaillacz i årets melodifestival med ”En riktig jävla schlager”. Claes Malmberg var med och gjorde den här låten till en av de mer uthärdliga i årets tävling.

Två filmmelodier fanns med i veckans kryss.

Orups och Anders Glenmarks ”Min arm omkring din hals” förekom i SFs jubileumsfilm ”1939″ från 1989 och sjöngs där av Zenya Hamilton. Birgitta och jag var inbjudna till premiärvisningen i Stockholm.

Jag har sett många Robin Hood-filmer i mitt liv, men inte just ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört Bryan Adams-låten i den, (”Everything I Do) I Do It For You”.

”Sweet Hello, Sad Goodbye” med Roxette hade dock inte kommit i närheten av mina öron förrän nu.

Två sångerskor av lite olika ålder spelades också, och jag lyssnar gärna på dem:

Vi hörde ”Välkommen in” med Veronica Maggio.

Och så hörde vi ”I samma andetag” med Lisa Nilsson.

En kvinna, som har gått mycket långt i schlagervärlden, spelades också, Siw Malmkvist. Vi hörde henne sjunga på tyska, vilket hon ofta gjorde: ”Die Liebe ist ein seltsames Spiel”. Den blev 1960 en dundersuccé på svenska, då under namnet ”Tunna skivor”.

Dundersuccé blev också Povel Ramels och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna”, en låt skriven för en revy där Povel själv för ovanlighetens skull inte mndverkade. Här skulle den ge oss ordet skor.

Och så avslutar vi med en riktig gammal schlager, ”Marina”, där man sjunger ”Marina, Marina, Marina” i refrängen. Den tillägnar jag Marina på Konsum här i Öregrund.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Intervjun med Kjell Eriksson är även innehållsligt välgjord och intressant, Den är gjord av Kjersti Bosdotter, som dessutom bidrar med en artikel från och om Umeå, kulturhuvudstad 2014.

En av bokrecensionerna, signerad Tom Carlson, ges större utrymme och blir intressant inte bara på grund av detta – jag tycke den ger en bra bild av Ove Allansson, som jag själv uppskattande recenserade och publicerade flera noveller av under min tid som tidskritsredaktör,

Rätt så road blir jag också av Hans Isakssons mediakrönika, som hadnlar om Hasse & Tage, Falstaff Fakir och en del annat lundensiskt.

Också Peo Österholms irakartiklar är läsvärda, men det här materialet plus de av mig tidigare (med gillande) omnämnda artiklarna om Kirgizistan samt kortavdelningen Jorden Runt (om israelbojkott, drönare med mera) bidrar till att man inte upplever FiB Kulturfront som en ”veckotidning”, inte ens som en alternativ sådan, utan mer som en politisk tidskrift.

Den ringa upplagan – på Google hittar jag en okontrollerad uppgift om att upplagan i dag ligger på 2.500 exemplar – gör det dock inte särskilt troligt, att FiB Kulturfront med sitt upplysningsarbete på det nämnda området skulle nå ut till några andra än de redan kunniga och frälsta.

Att skriva om anständiga och intressanta turistmål vore kanske inte bara att bredda perspektivet utan också skaran av läsare?

Och fortfarande tycker jag att en tidskrift som är ett slags förvaltare av traditionerna från gamla Folket i Bild borde publicera kvalitativt bra noveller och lyrik.

Samtidigt förstår jag redaktionens dilemma. Med blott 2.500 exemplar i upplaga kan det ju inte finnas mycket till resurser till att betala det jag skulle vilja se i FiB Kulturfront.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffade på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?