Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Vägen till de här framgångarna var milt sagt krokig, och han berättade själv i sitt Sommar-program i dag om sitt knepiga förhållande till konststudierna i Göteborg.

Under en stor del av sitt liv har han, berättade han, också plågats av social fobi – människor, situationer och miljöer har fått honom att fly. Dels i fysisk mening, som när han omedelbart åkte hem igen när han som ung fältbiolog hade följt med på en resa till Island. Dels med hjälp av läkemedel och alkohol – han berättade både om detta och om hur han till slut, med hjälp av behandling, lyckades bryta sitt drogberoende.

Det som främst stack ut i hans program var dock berättelsen om hans homosexualitet – en enda kyss hade han fått av en kvinna, Monica Zetterlund, men det var en kompiskyss; han hade till och med försökt förhindra den genom att försäkra att han inte var intresserad av kvinnor. Den här berättelsen började, utan förklaringar, med hur han, efter tips från och förmedling av en vän, träffade sin blivande man, den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques – till det säregna med det här mötet, på en flygplats här, hörde att Lerin inte talade portugisiska och Junior inte svenska. I sitt program berättade Lerin om hur han flera gånger i sitt liv har tvärbackat från relationer, och även i det här fallet tog det tid innan det ville sig. Junior fick åka fram och tillbaka flera gånger innan det blev förlovning och till slut äktenskap av.

Först så småningom la Lars Lerin fler klargörande pusselbitar till sitt livs sexuella sida: berättade om tidig lust att klä ut sig till flicka och om hur han tillsammans med en ung pojkkompis, uppenbarligen med samma läggning, med hjälp av gummibollar som bröst lurade gubbar på ålderdomshemmet.

Men ska jag vara alldeles uppriktig tycker jag nog ändå inte att jag riktigt fick grepp om personen Lars Lerin, varken hans fobier eller sexuella preferenser. Och inte tyckte jag att jag kom honom närmare genom berättelserna om besöken i Juniors hemland, Brasilien: färgrika som gjorda av en målare (och det är ju Lerin) men med bilder av en verklighet som jag delvis tycker är motbjudande.

Hans musikval rymde både sådant som inte står mitt hjärta nära – Queen, Diana Ross, Pretenders – och annat som jag gärna lyssnar på: Ruben Nilsson (”Sjukbesök”), John Lennon, Chet Baker med flera, George Harrison, Bob Marley och så Värmlands lingonris i ett cocktailglas, Monica Zetterlund.

Jag kan själv inte så våldsamt mycket om dammode, men en mig närstående dam har handlat en del av sina plagg i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan i Stockholm och får dessutom regelbundet hem kataloger och erbjudanden från Gudrun Sjödén, så jag vet att hennes framgång bygger både på avancerad design och på känsla för material – hon använder sig genomgående av naturmaterial. I sitt Sommar-program vittnade Gudrun Sjödén också om att hon har valt bort farliga kemikalier både från sina textilier och från de småskaliga fabriker som tillverkar dem åt henne. Och eftersom vi talar om Indien, var det sympatiskt att hon öppet resonerade också om sådant som barnarbete.

Hennes berättelse om sitt liv innehöll intressanta passager, sådant som hennes samiska påbrå, men jag fick också intrycket, att hon inte riktigt var beredd att släppa radiolyssnarna in på livet. Som sommarpratare var hon därför kanske inte den idealiska personen.

Men ser man till musiken i programmet, bjöd hon i bästa Sommar-tradition lyssnarna på blandad kost, en kost som vittnar om att hon rimligen själv är förtrogen med musikvärlden: gregoriansk sång, Malena Ernman, The Beatles (”Here Comes the Sun”), Edith Piaf, Elvis Presley, Georg Friedrich Händel, Edvard Grieg, Jan Johansson (”Visa från Utanmyra”) och ytterligare en del annan.

Det visade att hon, inte bara på sitt eget textila område, gör skäl för epitetet kulturtant.

Till de saker hon samlar på, bland annat genom att gå på loppisar och auktioner och i specialaffärer, hör porslin och glas från sextio. och sjuttiotalen. Jag kan intyga att hon kan mer än de flesta om det här – hon nämner som ett av sina fynd en Hertha Bengtsson-kanna, och jag kan till detta lägga att hon, när hon pluggade konsthistoria, skrev uppsats om Hertha Bengtsson. En smula influerad av sina föräldrar är hon nog, född 1969 och uppvuxen med Gustavsbergs- och Arabia-porslin från epoken omkring sig, men jag har noterat att hon på senare år har fattat särskilt tycke för porslin från Gefle.

Fast hennes samlande är ingalunda smalt; barnen – Viggo och Klara – får sin beskärda del av mamma Kerstins loppisfynd på lördagarna: hon gillar nämligen också att köpa hem spel från den här epoken.

Och en del av alla faten som har hamnat i hennes hem – bland annat ett som hon förälskade sig i när hon som liten besökte farmor och farfar i Juniskär – rågar hon gärna med småkakor, som hon själv bakar. När storasyster Anna fyllde femti här för leden, uppvaktade Kerstin med 50 sorters egenhändigt bakade kakor!

Bildreportaget i Hus & Hem Retro finns på sidorna 47-49, om ni skaffar tidskriften.

Det går också bra att ta en titt på hennes blogg, där hon har lagt en massa länkar till illustrerade bloggtexter om hennes samlande. Trevlig läsning!

Inför mötet hade Ami Lönnroth läst om och dragit ut min Helga-artikel i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005 – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – så jag fick en ganska lätt uppgift att, nu muntligt inför publik, återupprepa en del av det jag skrev där. Det blev alltså en hel del som handlade om det stora KSF-seminariet på Bommersvik i midsommartid 1967, då jag och Helga och Bernt Rosengren kom att bilda ett slags treenighet, också åtskilligt om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse.

Maj Britt berättade om sitt omfattande samarbete med Helga inom ramen för KSF i Stockholm – hennes erfarenheter liknade mina, men i en fråga, linjevalet i kärnkraftsomröstningen, hamnade de tillsammans i ett annat ställningstagande än mitt – och Bengt fick i gång en intressant debatt om kulturskaparnas roll i en kollektiv rörelse och om begreppet ”kulturarbetare”.

Jag tror att alla vi på podiet var överens om att en socialdemokrati, som mer än i dag också betonade kulturpolitik och, mer allmänt, andra värden än ekonomiska, skulle kunna bli mer offensiv, så som den var på sextio- och sjuttiotalen.

Själv citerade jag här Helga: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen”. Men, tillade jag och citerade åter Helga, vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falle”.

Det var det här Bernt Rosengren i romanen ”En dröm om styrka” döpte till Helga Henschen-socialism.

En av hennes uppkäftiga tecknade figurer kallades Rebella, och när nu Helga Henschens vänner tillsammans med ABF anordnar ett program om Helga, lyder den lätt kontrafaktiska rubriken ”Rebella i arbetarrörelsen – skulle Helga Henschen ha känt igen sig idag?”.

De som ska diskutera detta, under ledning av Ami Lönnroth, är jag, Maj Britt Theorin och Bengt Göransson. Dessutom läser Kent Malte Malmström ett par dikter av Helga Henschen.

Programmet äger rum i dag, torsdagen den 22 mars 2012 klockan 14.00-16.00. Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Fri entré.

I fallet Uppsala är kanske ändå själva mötesplatsen ovanlig: Sen Folkets hus gick i konkan och byggdes om till galleria, har arbetarekommunen oftast sina möten i Missionskyrkan, i går i dess stora samlingssal med altarbild och allt. Där återupptogs också en gammal mötestradition inom arbetarrörelsen: Man ska sjunga kampsånger på mötena. Så med stöd av pianoackompanjemang av Erik Lundberg inledde vi med ”Arbetets söner” och avslutade med ”Internationalen”. För min del blev det här för andra gången på kort tid i just Missionskyrkan – förra gången sjöng vi de här sångerna på ett möte i Missionskyrkans egen regi.

Under årsmötet invigdes också arbetarekommunens nya fana, röd till färgen som sig bör. Och vad passade då bättre än att unisont sjunga sången om den röda fanan, den som i italienskt original heter ”Bandiera rossa”. Jag kan den sedan gammalt – jag hade med den både i italienskt original och i svensk översättning i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Båda texterna plus en alternativ översättning av Lars Forssell hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och där finns också en intressant kommentar från Lars Forssells son, Jonas Forssell.

Jag är inte ombud i representantskapet och brukar normalt inte yttra mig i debatterna, men jag är en mycket flitig mötesdeltagare. I går fanns emellertid en motion till årsmötet i en fråga jag brinner för, frågan om nytt konstmuseum i Uppsala, så jag gjorde ett undantag.

Jag har ett långt förflutet som kulturpolitiker i Uppsala: blev efter kommunalvalet 1966 invald i alla nämnder och styrelser som sysslade med kulturfrågor och lämnade det sista av dessa uppdrag, som ledamot av biblioteksstyrelsen, först när det nya (nuvarande) stadsbiblioteket stod klart. När jag sen efter alla år på Socialdemokratiska partistyrelsen gick i pension, föreslog mina kamrater i Svartbäckens socialdemokratiska förening, att jag åter igen skulle gå in i kulturnämnden, så jag har i två perioder, fram till senaste valet, fortsatt att arbeta med vår stads kulturpolitik och den här gången haft glädjen att se ett annat kulturpolitiskt projekt som vi diskuterade redan vid decennieskiftet 1960-tal och 1970-tal, Musikens hus, komma till.

Redan på den tiden fanns dock ytterligare ett, ännu i dag inte realiserat, kulturpolitiskt mål: Uppsala borde också bygga ett Konstens hus.

Sedan dess har vi fått leva med provisorier, det senaste förlagt till Uppsala slott. Besöksstatistiken där talar sitt tydliga språk. Det här museet drar betydligt färre besökare än motsvarigheter i ofta betydligt mindre städer, och jag är helt övertygad om att detta har sin grund inte i museiledningens kompetens utan i konstmuseets läge: Slottet (och museet) ligger högst uppe på en kulle, och den branta backen upp dit har inte bara jag, en snart 75-årig man med hjärtproblem, problem att ta sig upp för. Och framför allt: den här placeringen gör det helt osannolikt att nya och museiovana grupper, många av dem socialdemokratiska kärnväljare, letar sig fram till konstmuseet. Sen hjälper det inte hur vackra skisserna över det till stor del i borggården nedgrävda tänkta nya konstmuseet än ser ut. Konstmuseet måste placeras i de centrala delar av stan där folk spontant rör sig och där de, ibland av stundens impuls, kan lockas slinka in.

Det här var jag alltså uppe på arbetarekommunens möte och sa, tillade också att man inte ska inbilla sig att slottsalternativet kan bli avsevärt billigare för skattebetalarna – kanske blir det över huvud taget inte billigare.

Och se: det uppstod en livlig debatt i den här frågan, som inte alls visade på någon majoritet för styrelsens ställningstagande i motionsutlåtandet, att välja slottsalternativet. Så i slutet av debatten gick styrelsens föredragande, Erik Pelling, upp och modifierade styrelsens utlåtande över motionen till att, utöver slottsalternativet, också hålla öppet för andra lösningar. Nu hoppas jag på en balanserad bedömning i fullmäktigegruppen.