Så när Liljemark har återpublicerat sin serie i bokform, ”Boltzius” (Ordfront Galago, 2009), har jag läst om den i ett sammanhang och dessutom, utöver en biografisk serieroman på 100 sidor, på köpet fått 260 sidor noter att slå i – det senare nämns mest för att visa med vilket vetenskapligt nit Liljemark har gripit sig an uppgiften att skildra sin släktings liv och verk.

F A Boltzius, ursprungligen lumphandlare, uppträdde alltså i denna frikyrklighetens blomstringstid som religiös helbrägdagörare, som botade sjuka genom bön och så kallade svettdukar – de senare expedierades till och med genom postorder. Folk kom från hela Sverige och även Norge för att få den hjälp läkarna inte hade kunnat bistå dem med – han lär under sin livstid ha fått över 30.000 brev med vädjanden om hjälp. Böllschuss, som han kallades hemma i Värmland, bistod gärna, och hans tes var att ”finns troa, så nock kan Gud hjälpe”. Många ansåg sig också hjälpta – annars hade förstås inte så många kommit till honom – och övriga hade väl då förmodligen inte ”troa” i tillräcklig utsträckning.

Allt det här beskriver Liljemark med ett inte så litet mått av drastisk humor. Av Liljemark tecknas Boltzius inte som något slags Guds redskap, men Boltzius framställs i den här serieromanen heller inte som en lurendrejare. Han hade själv uppenbarligen ”troa”, den där som han fordrade av dem som sökte hjälp hos honom.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Kvällskonkurrenten Aftonbladet har kvar sin (rätt hyggliga) seriesida, men har på söndagarna följt Expressens exempel: inga serier publiceras då. Det har också gått rykten om att Aftonbladet känner stor villrådighet i frågan om man ska ha serier och vilka i så fall.

Förr var serier ett viktigt konkurrensmedel i kampen om läsarna. Serierna omhuldades redaktionellt också av mycket framstående medarbetare. Sålunda var Aftonbladets legendariske kulturredaktör Karl Vennberg en stor serievän, som även la sig i tidningens val av serier. Och på Expressen fanns Olle Petrini, som personligen översatte ”Snobben”.

I dag har man en känsla av att tidningarna i allt mindre utsträckning befolkas av människor som älskar serier och som är kapabla att slåss för att den egna tidningen ska lägga rabarber på de bästa nytillskotten i genren.

Jag ska ta ett lysande och vid det här laget inte ens alldeles nytt exempel.

Helsingin Sanomat har sen början av 2007 publicerat en ny finsk serie, Pertti Jarlas ”Fingerpori”. Det är en serie full av både drastisk och associativ humor, kort sagt ett stjärnskott på seriehimlen.

Den publiceras på svenska i serietidningen ”Nya Serieparaden” – men ingen stockholmstidning har, trots detta och trots att den går i Finlands största tidning, hittills upptäckt den.

Huruvida detta beror på att det på stockholmstidningarnas redaktioner inte längre finns några som läser serietidningar (eller serier över huvud taget) eller på att dessa redaktioner består av folk med noll koll i vidare mening undandrar sig min bedömning.

Men något fel är det på dem.

”In All the Right Places” med Lisa Stansfield har jag till exempel aldrig hört förut, vad jag kan minnas. Men jag är ganska duktig på att snappa textfraser och sen googla.

Och ”Sveriges magasin”, som sändes 1973-1978, har jag knappast mer än högst sporadiskt sett – men lustigt nog kom jag ihåg signaturmelodin.

Och inte kom jag i håg Anna Maria Espinosas ”Innan alla ljusen brunnit ut”, fast den tydligen förekom så sent som i årets melodifestival. 2010 års festival innehöll många nollor, men den nolla som efterlystes fanns att hämta i själva årtalet.

En äldre melodifestivalare förekom också i dagens kryss, här dock i form av en av Bamses dunderhits. Hans ”Ut på äventyr” hade som original ”Genom eld och vatten” med Sarek.

Varför man i dag valde att spela ”Yesterday” med Tom Jones vet jag inte. Inget ont om Tom Jones, men Beatles’ original är faktiskt mycket bättre.

Mike Oldfield spelades hos oss, när vi hade tonåriga barn hemma. Så ”Moonlight Shadow” har jag hört ett antal gånger.

Elton John, det vill säga Reginald Kenneth Dwight, har jag själv lyssnat en del på utan att jag för den skull har samlat på hans skivor. Ronan Keating hör definitivt inte till min musiksfär. I dag hörde vi dem tillsammans i ”Your Song”.

Flera av dagens frågor var knutna till melodier, välbekanta för äldre radioter som jag men kanske inte bekanta för dagens yngre publik.

Ett exempel är ”Det var på Capri vi mötte varandra”.

Ett annat, lite senare, är ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som Stikkan Andersson översatte från tyska (”Ich kauf mir Lieber einen Tirolerhut” i tyskt original) och Östen Warnerbring sjöng in.

Förr hörde man också i radio ”Fjorton år tror jag visst att jag var”. Själv har jag ett personligt minne förknippat med den: hösten 1956 hade jag fått kungastipendium (!) för en tvåveckors studieresa till Norge. På ett kvällssamkväm – vi var ett helt gäng svenska gymnasister som reste tillsammans – sjöng en av de svenska tjejerna som var med på resan den här visan à capella och inte utan bravur.

En av dagens svåraste frågor tror jag var Taube-texten – trots att jag kan min Taube fick jag grubbla till ordentligt, innan jag kom på svaret. Det vi hörde var ”Tango i Nizza”, som börjar: ”Säg minns ni mig ännu, don Fritiof Andersson”.

Då antar jag att fler spontant kom i håg Povel Ramels fina ”Ta av dig skorna”, som här dock skulle bidra med bara en sko.

Dagens kryss avslutades med ytterligare en visklassiker, ”Höstvisa” med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Du hittar den fina texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den handlar om kärlek. Min egen befinner sig just nu i New York, på UNICEF-möte. Hon ringde i går kväll och berättade att hon hade installerat sig på också för mig välbekanta Beekman Hotel.

För mig har ”Felix” fortsatt att vara en mycket älskad serie. Jag gillar Lööfs tecknarstil med dess klara och tydligt separerade detaljer. Och jag gillar den här seriens karaktär av äventyr, hämtade från den klassiska pojkboksvärlden.

Jag vet att andra har haft problem med Jan Lööfs utpräglade pojkvärld, pojkvärld i meningen att han både i många av sina barnböcker och i serien om Felix nästan uteslutande låter handlingen kretsa kring pojkar/män. I ”Jan Lööfs serier, Volym 2” (Kartago, 2009) visar han sig i förordet vara medveten om den här kritiken, men man kan väl inte säga att han, trots att han ägnar utrymme åt det här, precis lyckas reda ut varför könsbalansen i hans serier är så sned.

Möjligen kastar serien ”Det sista uppdraget”, som ursprungligen ingick i serieantologin ”Serier om den första kärleken”, 1993 – läs om den under Kulturspegeln, Serier – och nu återpubliceras i den ovan nämnda boken med Lööfs samlade serier, ytterligare ljus över den här gåtan, dock utan att lösa den.

”Det sista uppdraget” har en lätt åldrad Tintin som hjälte – här kan det vara på sin plats att påminna om att Lööf, när han skapade ”Felix”, nog hade Hergé som en viktig inspiratör, då också i meningen att Tintin, liksom senare alltså Felix, lever i en pojk- och mansvärld, där kvinnor främst förekommer i roller som operasångerskan Bianca Castafiore.

Upptakten, ett Tintin- eller Felix-artat äventyr, kan vi hoppa över, men huvudstoryn är att Jan Lööfs variant av Tintin trots att åldern börjar göra sig märkbar ännu inte har hittat någon tjej. Och nu, när han dessutom är i desperat behov av pengar, har han fått ett villkorat arv efter kapten Haddock: arvet kommer att betalas ut, förutsatt att han lyckas gifta sig.

Det där med kvinnor och sex tycks dittills över huvud taget inte ha intresserat den åldrande seriehjälten, men han provar tappert att närma sig dessa för honom okända områden: går på porrbiograf (men vänder i dörren), skaffar sig peruk och nya kläder och försöker sig på totalt misslyckad krograggning. Men till slut tas han om hand av en handlingskraftig kvinnlig kompis/konstnärinna och med hennes hjälp blir han gift (med henne) – en osäker tonårspojkes dröm om tjejen som ska hjälpa honom på traven genom att helt sonika ta befälet.

Men tillbaka till ”Felix”. Den äventyrsfyllda värld där han vistas är pojkdrömmarnas förlovade land.

I ”Jan Lööfs serier, Volym ett” (Kartago, 2008) publiceras de allra första avsnitten av ”Felix”, där Felix för övrigt från början heter Alf och bär en märklig hög och toppkullig hatt. Jag kallar honom i fortsättningen för enkelhetens skull konsekvent för Felix.

Tyvärr innehåller varken den här eller den påföljande volymen uppgifter om de olika Felix-avnittens tillkomst- och publiceringsår (det senare i tidningar) – serierna tillkom ju och publicerades också redan innan de utgavs i albumform. Vad jag vet, teckande Jan Lööf ”Felix” under perioden 1967-1973 – senare har andra, danska, tecknare fortsatt att göra nya avsnitt. Det skulle vara av värde, om Jan Lööf själv kunde berätta när de olika avsnitten, i kronologisk ordning, tillkom.

Redan i de allra första stripparna i ”Felix på Stora apön” ges smakprov på den allusionsrikedom som finns i Jan Lööfs ”Felix”. Vår hjälte bor ensam i en träkåk med vissa drag av Villa Villkulla, och likt Pippi har han en fläckig häst, vars hals han skyddar med sin halsduk. I fågelkärven hittar han en förkyld papegoja, som bär bud från kapten Karlsson, som sitter ensam på en ö i Söderhavet.

Ute efter papegojan är samtidigt gangstern Halmhatten, agent för kapten Karlssons fiende kapten Lurifaxius; Halmhatten har hjälp av två gorillor (här i bokstavlig mening). Sen följer ett vådligt äventyr, där Felix tillsammans med veterinären han har tagit papegojan till av skurkarna förs till Söderhavet och där, nu med den svarte skeppsgossen Johan som bundsförvant, man åtefinner kapten Karlsson som kung på korallön Kolagutti, inte långt från Stora apön, där kapten Lurifaxius härskar. Och för att göra en lång och komplicerad historia kort: Slutligen besegrar våra vänner Lurifaxius och hans gorillaarmé.

I nästa avsnitt, ”Felix och tidsmaskinen”, möter Felix på ett tåg professor Propp och hans robot Robert. Professorn har uppfunnit en tidsmaskin och skickar Robert på provtur till Rhodos 500 år före Kristus. När färden lyckas, instruerar han Robert att skicka i väg professorn själv och Felix på samma tidsresa. Dock fångas Robert med en jättemagnet av ett par slemma skurkar som är ute efter tidsmaskinen, och skurkarna släpper ner honom från en helikopter. Som tur är hamnar han i en swimmingpool och sätts i stånd igen av ett par fiffiga grabbar.

Robert spårar skurkarna, bröderna Brax, till en cirkus. Skurkarna plundrar riksbankens valv med hjälp av tidsmaskinen men överrumplas av Robert som tar dem till fånga och skickar i väg dem till Rhodos, där de plötsligt befinner sig i samma cell som Felix och professorn. Alla fyra transporteras till staden för att säljas som slavar. Felix och professorn blir galärslavar.

De lyckas fly undan slavägaren Leonides och får hjälp av ett pelarhelgon. När de spåras av Leonides, hans män och ett lejon, flyr de vidare på en underjordisk flod och hamnar i kolossen på Rhodos, och träffar där ett orakel, Telephatos, som visar sig vara en exakt kopia av professor Propp. Mat skaffar sig oraklet med hjälp av örnen Argus, som flyger med korg och köplista till marknaden. Leonides klär dock ut sig till torghandlare och lyckas på så sätt fånga örnen i en bur.

Men bättre brödlös än rådlös. Professor Propp bygger med hjälp av grejer han hittar i oraklets förråd en flygfarkost, en autogiro, ett slags kombination av flygplan och helikopter. Inför en sådan uppfinningsrikedom ser sig Leonides tvungen att kapitulera. Våra vänner kan återvända hem till nutiden, där professor Propp blir cirkusdirektör.

Felix får en idé: med hjälp av tidsmaskinen ska han förflytta sig till mesozotisk tid och hemföra en tyrannosaurus till cirkusen som ny attraktion. Som väntat får Felix möta en rad urtidsdjur, också rädda en hundliknande liten varelse. På sin jakt efter en tyrannosaurus blir Felix fångad av en dinosaurus och placerad i dess bo tillsammans med dinosaurieungarna. Urtidshunden, som verkar ha fattat tycke för Felix, söker assistans av en människopojke, som lyckas befria Felix och för honom till familjens grotta, där de möter hans föräldrar, som i motsats till pojken ännu inte kan tala. Pappa vildmannen hjälper Felix att hitta tyrannosaurieägg, och när tyrannosaurusen just är i färd med att hinna i kapp Felix med ett av äggen i famnen, räddas de av professor Propp med hjäp av tidsmaskinen. Med till cirkusen råkar man också få vildmannen, som dock snart lyckas lära sig både bokstäverna och att tala.

Skräcködlan kläcks ur sitt ägg och växer i rasande fart, måste också förses med en allt större inhägnad. Den matas, trots vildmannens protester, med grönsaker, med påföljd att den inte får några tänder. Robert förser den dock med löständer, så att den ska se mer skräckinjagande ut.

När skräcködlan förs in i cirkusmanegen av vildmannen, jublar publiken, men jublet förbyts i de bedragnas vrede, när ödlan tappar sina löständer.

Vildmannen trivs inte med cirkuslivet och slår i vredesmod sönder både tidsmaskinen och Robert. När professorn/cirkusdirektören förklarar för honom att han måste laga både tidsmaskinen och Robert innan han kan skicka hem vildmannen till urtiden, ger sig denne i väg på en utflykt ut i den moderna världen.

Felix förstår att han måste hitta och undsätta vildmannen.

Här övergår historien i ett nytt avsnitt, ”Felix och det stora upproret”.

Felix letar efter vildmannen, som hårig och iklädd höftskynke har gett sig ut i en storstad med New York-silhuett. Vildmannen tar sig genom ett öppet fönster nattetid in på ett museum och lägger sig att sova i en indiantipi. En städerska larmar polisen, som griper honom för förargelseväckande beteende. Polischefen, som har sett vildmannen på cirkusen, låter ekipera vildmannen och även raka och klippa honom, varefter han ser ut som en vanlig karl till grobian.

För att försörja sig blir vildmannen proffsboxare och vinner förstås på knockout. Men det borde han inte ha gjort – managern hade bett honom förlora och satsat sina pengar på den matchutgången. Så vildmannen luras ner i en fallucka, för att så småningom befrias av den fiffige Felix – bara för att lockas i en ny fälla.

Efter att vildmannen har räddat den klaustrofobi-drabbade gangsterchefen/managern ur en hiss som har fastnat, tas den intet ont anande vildmannen upp i kretsen av gangsters. Även Felix luras i väg till gangsterhögkvarteret, en privtskola för checkförfalskare. På skolan får man också lära sig att svetsa upp kassaskåp och annat nyttigt.

Nästa steg i handlingen blir att gangsterchefen tar med Felix och vildmannen på sin ubåt för att befria sin kusin Herman, som sitter fången på en fängelseö. Felix får till uppgift att smuggla in dynamit till Herman, och den kommer väl till pass när han tvångsarbetar i stenbrottet på ön: Herman kan sedan hoppa i den stenkrossvagn, där Felix redan gömmer sig. Vagnen hamnar i havet, men passagerarna lyckas komma ombord på ubåten.

Den fångas i en trål, men när trålaren bordas av en polisbåt på jakt efter rymlingarna, slår vildmannen hål på trålarens skrov, och såväl han och Felix som gangsterchefen och Herman tillskansar sig i stället polisbåten och flyr med den. Väl i land spåras de åter igen av polisen men gömmer sig i lastutrymmet på en båt och där närmare bestämt i en kätte med bufflar. Bufflarna (och rymlingarna) hissas upp med lyftkran. Och gissa vem som lyfter upp kätten på ett lastbilsflak! Jo, roboten Robert – bufflarna ska till cirkusen.

Väl framme skickar Felix med tidsmaskinens hjälp vildmannen tillbaka till hustrun och sonen. De båda gangstrarna rymmer i en mekanisk jätteapa och tar även Felix med sig. Polisens jakt på jätteapan tar sig allt mer groteska former med tanks, raserade broar och annat som ingredienser. När polisen tror sig ha oskadliggjort apan, som har fastnat i ett hål i gatan, smiter Felix och gangsterparet ner i kloaksystemets labyrinter, välbekant terräng för gangsterchefen.

Kusin Herman har en plan klar, när de till slut hittar gangsterna, som är på ett slags sommarkollo. Planen för dem till latinamerikanska San Fernando, där den stenrike diktatorn Ramon Ortega härskar över sina utfattiga landsmän. Felix och Alex, lärare i maskeringskonst, får åka i förväg och förbereda terrängen.

När de av kulturministern bjuds på bilutflykt ute på landsbygden, hejdas de av ett par rånare, som dock jagas på flykt av en getaherde eller snarare hans ilskna getter.

Väl tillbaka i palatset inne i stan, stöter de på en trädgårdsmästare, som de har träffat på förr, på båten till San Fernando. Det visar sig att han tillhör rebellrörelsen på ön och att våra vänner i sitt bagage, sig själva ovetande, har smugglat in granater – det var därför de under utflykten stoppades av ”landsvägsrövare”, som i själva verket bara ville komma åt deras eldfarliga bagage. Felix och Alex smugglas ut ur palatset i skepnad av fågelskrämmor av trädgårdsmästaren, men när de försöker tala om att de står på rebellernas sida, blir de inte trodda utan isoleras i en koja i ett alligatorfyllt träsk. De lyckas dock få kojan att flyta i väg och hamnar på så sätt på oljebolagets område – oljebolaget arbetar förstås ihop med president Ortega.

Inne i stan demonstrerar den fattiga befolkningen mot Ortega. Medan Alex underhåller Ortega med en fantasifull historia om en gammal kultur med stora skatter under San Fernando, lyckas Felix i smyg befria en av de tillfångatagna demonstranterna.

För att hitta den påhittade skatten får Alex låna en grävskopa, men planen är i själva verket att ta sig in i riksbankens valv och sno alla pengarna där. Nu har också rebellerna förstått att Felix och Alex står på deras sida, och som en förbindelselänk får de biljetter till tjurfäktningen, där de får en hint om att gå till matadorernas omklädningsrum. Från och med nu arbetar de i pakt med rebellerna.

Med hjälp av alkohol får de presidentpalatsets inte alltför intellektuellt utrustade vakter att hjälpa till att tömma riksbankens underjordiska förråd på guldtackor, och dessa överförs till rebellerna. Efter ytterligare förvecklingar störtas diktatorn, och hans skatter kan användas för den fattiga befolkningens bästa.

I ”Jan Lööfs serier, Volym två” följer ytterligare avsnitt:

”Felix och de flygande tefaten” inleds med att Felix och Alex, som alltså hänger med även här, läser i tidningen att Vetenskapsakademin har utfäst en belöning om 100.000 kronor till den som kan bevisa att flygande tefat existerar. De styr därför stegen till tefatskännaren docent Nilsson men finner hans hus (en liten stuga uppe på ett tak à la Karlsson på taket) tomt och inredningen sönderslagen.

I garderoben hittar de dock Nilssons hund, som spårar sin husse ner till hamnen, dock bara för att man ska finna att M/S Star, troligen med Nilsson ombord och under befäl av den ruskige kapten Kalfjäll, har avseglat norrut, mot Spetsbergen, Grönland, kanske Nordpolen.

I Nilssons bostad hittar Felix, gömd i TVn, ett papper där Nilsson skriver att ett flygande tefat har landat vid Nordpolen. På Tekniska museet snor de därför ett plan, som användes för en nordpolsexpedition på 1930-talet, och ger sig i väg. I ishavet uppe vid Nordpolen passerar de M/S Star.

Tyvärr kraschlandar de men lyckas bygga ett skjul att bo i. Det visar sig att de befinner sig på ett flytande isberg, där det dessutom finns en isbjörn. Felix, skild från Alex, ser ett ankommande fartyg som räddningen – bara för att finna att det rör sig om M/S Star och bli inlåst tillsammans med en annan fånge, docent Nilsson.

Kapten Kalfjäll ger sig ut på isberget med ett hundspann, men Alex får docent Nilssons hund att göra en vilseledande manöver, och skurkarna hamnar momentant i ishavet. Alex tar loss en plåt från skjulet och åker kälke rakt ombord på M/S Star, där han befriar Felix och Nilsson. När de i en livbåt flyr, ser Nilsson av formen på isberget, att detta i själva verket är det tefat de letar efter.

De tar sig in i tefatets innanmäte och hittar där vid manöverbordet den isbjörn de tidigare har sett. Isbjörnen visar sig vara kommunicerbar med hjälp av en språköverföringsapparat. Isbjörnen är dock bara tagen som redskap av den rymdman de hittar i en kapsel.

Rymdmannen, Gregor, hjälper dem att ta över M/S Star, som med isberget/tefatet på släp styr hemåt mot civilisationen. Tyvärr sjunker tefatet i havet.

Gregor berättar då att det finns ett tvillingtefat kretsande i Jordens
stratosfär, där hans kompis Togo sitter fast. Ska han komma loss, måste man få upp en bit magnetiskt järn till hans tefat.

Sagt och gjort. Felix tar på sig apdräkt och byter plats med den apa som just ska skickas i väg på rymdfärd upp till Venus. Felix övertar kontrollen över rymdskeppet och styr detta till Togos hjälplöst kretsande tefat, som med hjälp av det magnetiska järn han har med sig blir funktionsdugligt igen och snart landar på taket Nilssons hus står på.

De båda rymdvarelserna söver Felix och tar honom med ombord på sitt flygfat för att hemföra honom till sin hemplanet Alfax, som snurrar runt stjärnan Proxima Centauri. Dit tar det 850 år att flyga, men Felix placeras i en kapsel som stoppar åldrandet.

På Alfax är ingenting sig likt. Staden ligger i ruiner, men Felix och de båda Alfax-borna hämtas av en mekanisk ryttare på en mekanisk häst och förs in i ett berg. Alfax har tagits över av ondskefulla jordmänniskor, medan infödingarna får slavarbeta i gruvorna. Infödingarna gör uppror, Felix lyckas rymma och längre in i berget hittar man andra Alfax-bor som har lyckats upprätthålla en fri underjordisk civilisation. Alfaxborna tar sig upp till ytan för att ta upp kampen mot förtryckarna från Jorden. Dessas ledare lyckas dock ta Felix till fånga. Men Felix tar sig ut igen efter att ha sövt draken som vaktar honom med mycket mat.

När Alfaxborna ser ut att vinna striden med intränglingarna från Jorden, beslutar sig de senares ledare för att spränga staden. Felix varnar dem som annars riskerar att utplånas och lyckas själv hitta ett gammalt rymdskepp att ta sig hem med.

Felix sover under resan, men till slut fälls landningsfallskärmarna ut och rymdskeppet landar – i havet. Felix lyckas ta sig ut innan det sjunker och plockas upp i en båt av en man med hund – eller kan det rent av vara en varg? Den här mannen är nämligen misstänkt lik en civilklädd Fantomen.

Mannen som har räddat Felix berättar att de befinner sig utanför afrikanska ostkusten och att det är år 1969, alltså samma år som Felix lämnade jorden!

Och mycket riktigt: nästa avsnitt heter ”Felix och Fantomen”.

Det märkliga är att den mystiske man som har räddat Felix på pricken liknar hans gamle vän Alex.

Nu är den här mannen förtvivlad över att under båtturen, då han räddade Felix, ha tappat sin ring. På jakt efter den, iförd en usel dykardräkt, försvinner han i havet men räddas av kapten Nemo på Nautilus. Ombord på Nautilus förstår Felix hur han kunde återvända till jorden samma år som han gav sig i väg: år 1999 förstördes Jorden i atomkrig, och från år 2000 började man om från år 1, så nu är det åter igen 1969.

Med hjälp av Nautilus hittar man rymdraketen på botten och strax intill den borttappade ringen. När kapten Nemo ser ringen, en dödskallering, förstår han att mannen han har fiskat upp ur havet är Fantomen och ringen den magiska ring som ger honom hans krafter – utan den är han som vilken vekling som helst.

Så Nemo behåller ringen men säljer Fantomen, alias Den vandrande vålnaden, för 100.000 dollar till världens främsta gangsters.

Gangstergänget ger sig i väg per tåg till de djupa skogarna för att hämta Fantomens skatt i dödskallegrottan, och Felix och Devil, som har följt efter, hinner fram precis för att se Guran sparka den nu helt oskadliggjorde Fantomen i ändan.

För Felix avslöjar Fantomen att Fantomen för 2.000 år sedan förblev barnlös och att hans anfader Alex, Felix’ gamle vän, då blev Fantomen, därav likheten dem emellan.

Felix åker till New York och träffar där på den nuvarande kraftlöse Fantomens pappa Alexander Van Toomen som berättar att han har ordnat jobb åt sonen på tivoli.

Där påbörjas en lång process med syfte att övertyga Fantomen om att han är tillräckligt stark utan den där magiska ringen, och under vådliga äventyr på tivolit lyckas Fantomen besegra gangstergänget.

Men en gangster har flytt och tagit Felix med sig. Felix förs till gangstergängets hemlige ledare, en skugga bakom ett draperi. Med Felix som lockbete ska Fantomen lockas in i en fälla och dödas, men Fantomen upptäcker fällan, sliter av tändkabeln och befriar Felix – bara för att båda snart ska bli gangstergängets fångar igen nere i hamnen. Felix flyr dock och lyckas även få med sig Devil, som sitter i karantän. Under tiden iscensätter skurkarna sin djävulska plan, att söva hela New York med sömnmedel i dricksvattnet för att under tiden ostört kunna genomföra jättestölder.

Felix, som lyckas befria Fantomen, tar nu tillsammans med denne och Devil upp jakten på gangsterkungen doktor M. Bakom skynket med chefen hittar de dock bara en docka med högtalare, men från den leder en jättelång ledning dem till huset där Fantomens åldrige farsa, själv en gång Fantom, bor. Och till slut lyckas Felix avslöja hemligheten: när Van Toomen dricker en vätska, förvandlas han till doktor M, med vampyrtänder och allt. Van Toomen lyckas få i även sonen den här förvandlingsvätskan, och snart har de också förvandlat Devil till en best. På ryggen av en jättelik Devil med fladdermusvingar flyr Van Toomen och Fantomen, nu vampyrlika skurkar, till Transsylvanien.

Eftersom slutet av ett Felix-avnitt ofta leder läsaren in i nästa, heter nästa avsnitt följaktligen ”Felix och varulven”.

När nu Alex är borta i en forn värld och hans sentida släktingar Van Toomen och Fantomen har förvandlats till varulvar, skaffar sig Felix i början av det här avsnittet en ny manlig lite äldre bundsförvant. För bravaden att fånga övriga gangsters i New York har han belönats med 25.000 dollar, och därför försöker han locka Propeller-Jack vid flygcirkusen att flyga honom till Tanssylvanien. Jack ställer upp, dock först efter att Felix har avslöjat att hans chef på cirkusen har velat sabotera planet för att få ut försäkringspengarna.

I Felix-serierna går alltid handlingen i kringelikrokar, och mycket riktigt råkar Jack och Felix på väg till Transsylvanien ut för ett mellanliggande äventyr med en överlevande dåre från andra världskriget och en atomladdning som hindras att explodera.

Men till slut lyckas de att med sitt beskjutna och skadade plan ändå ta sig till Transsylvanien och landa där, mitt i en vampyrjakt. De får natthärbärge i en bondgård, där bonden, Boris, kommer hem blodig efter midnatt. Mycket riktigt börjar Boris, nu själv en vampyr, jaga Felix och Jack under natten, men eftersom Jack har tagit på sig en stålrustning, råkar vampyren bita av sig huggtänderna. De går till ingenjör Frank N Stein med Boris och får hans tänder ersatta med löständer.

Som tack för hjälpen får Boris sitta modell för den konstgjorde man Frank N Stein håller på att skapa. Under tiden kommer betjänten Oleg hem med material från köttaffären.

Oleg är en opålitlig betjänt: i hemlighet arbetar han också för greve Dracula. För denne berättar han om Frank N Steins skapelse, som kan förgöra Dracula och alla vampyrer. Dracula konstaterar genast att detta är ett fall för doktor Mabuse, och så får vi då åter igen stifta bekantskap med den M, som är identisk med Van Toomen, och dennes son Fantomen, nu båda i greve Draculas sold.

Hemma hos Frank N Stein fortgår processen enligt gammalt känt recept: monstret får liv efter ett blixtnedslag som leds ner i hans hopsydda kropp.

Monstret bjuds på te, men Oleg försöker i enlighet med instruktioner från Mabuse ge honom en kopp med lösning, som förvandlar den som dricker brygden till ett verkligt monster. Kuppen misslyckas dock – i stället är det Oleg som får i sig brygden och blir galet argsint. Igor smiter och kommer undan.

På så sätt kan han sprida lögner om Frank N Steins monster och få folk att jaga monstret för de bränder han själv anlägger. Just när lynchmobben är nära att ta kål på både Frank N Stein och hans monster, dyker det upp en liten flicka, som monstret har räddat undan en av Igors eldsvådor, och vill ha sin docka, som monstret har glömt i sin ficka. Och nu uppdagas sanningen: den skyldige är i själva verket Oleg, som dessutom står i förbund med greve Dracula.

Oleg kommer visserligen med bud till Dracula om att monstret inte bara har överlevt utan nu också deltar i jakten på vampyrerna, men får sitt straff, kastas ner i fängelshålan.

Dracula lyckas genom att ta sig ner genom skorstenen röva bort Felix och ta honom till sin borg. Men Jack och monstret är på väg mot borgen – på vägen dit visar det sig att till och med varulvarna blir rädda för monstret. Att stoppa monstret med hjälp av flaxande skallen, normalt förvarad i borgens giftskåp, misslyckas. Draculas hustru vill ha Felix i födelsedagspresent, men Felix lyckas fly, när hon just ska sätta tänderna i honom för att förvandla honom till vampyr. Dracula är på väg att fånga in honom igen – men just då kommer Jack och framför allt monstret in genom porten.

Draculas borg med alla vampyrerna hanteras sen så att man murar igen alla fönster och dörrar. Varulvarna, som sover på dagen, samlas ihop på ett lastbildsflak och säljs sedan till en zoologisk trädgård. Där får de bo på ett vallgravsomgärdat varulvsberg med konstgjord måne.

I den här djurparken startar också nästa Felix-avsnitt, ”Felix i Vilda västern”. Det visar sig förresten att alla varulvar utom två går att bota, men dessa blir stulna.

Apan Cheeta i buren bredvid visar sig dock kunna kommunicera med människor, skriver ett brev till Felix om att han har känt igen tjuvarna. Så Cheeta leder Felix på flakcykel till Hollywood – Cheeta är nämligen Tarzans gamla apa och kallar nu mycket riktigt på sin forne herre, här döpt till Johnny Muller.

Tarzan/Muller, vars karriär är slut, bor fortfarande i en trädhydda och förflyttar sig med hjälp av lianer. Spåren leder till skräckfilmsaktörerna Tom och Harry, och i en bur i skräckfilmsstudion finns verkligen de båda stulna varulvarna. Studions ägare har i god tro köpt dem för 20.000 dollar.

Tarzan/Muller tar upp jakten på de båda skurkarna, och hamnar mitt i en västernfilm med många förvecklingar: tågjakt, bufflar, indianer, you name it! Handlingen blir allt mer av en vildavästernhistoria med indianer på krigsstigen på grund av att hövdingens son på grund av falsk anklagelse sitter oskyldigt fängslad i finkan i Buffalo City. Felix och Tarzan/Muller får av sheriffen tillåtelse att tala med hövdingens son, som förklarar att han är oskyldig men falskt anklagad av den mäktige Nick Sullivan, för övrigt med en fysionomi mycket lik den orakade Richard Nixons.

Sullivan hyr in Scarface Hogan för att göra slut på dem som snokar, och Scarface utmanar Tarzan/Muller på duell. Det här avsnittet, med många sinnrikt uttänkta detaljer, har alla ingredienser man förknippar med klassiska västernfilmer. Våra vänner vinner, tillsammans med den befriade indianen, slutstriden, och indianen får, som ett slags straff, reparera arrestlokalen han har förstört, för där ska ju nu Scarface och Sullivan förvaras.

Efter ett mellanspel på en rodeo och en revolvertävling beslutar sig våra vänner för att ge sig i väg till Mexiko för att fånga in banditen och boskapstjuven Zarate Lopez.

Med på den här mexikoexpeditionen är, utom Felix och Tarzan/Muller, rodeoägaren och mexikanaren Pablo Juarez, fyllbulten och revolverskytten Rufus (som verkar släkt med Windy och Salasso i Kapten Miki) och, så småningom, Rufus’ son Billy. Ochså här får vi uppleva en serie klassiska västernäventyr: belägring av en bergsstuga, som när det sätts i brand av Billy välts på skurkarna, gamar på kaktusar vid mexikanska gränsen, nedbrända rancher. En försupen och kvarglömd bandit leder dem vidare mot Zarates tillhåll men tar Felix till fånga. Felix lyckas dock undkomma, när banditen jagas av en björn, och tar sig genom en bergsgång rakt in till rövarnas näste. Där upptäcker han bland annat att rövarhustrurna är i fullt uppror mot rövarnas maktfasoner, och så småningom lyckas han liera sig med rövarhövdingens hustru. Under tiden har också Felix’ bundsförvanter tagit sig fram till gömstället i berget. En av rövarhustrurna överlistar vaktposten med en nötkaka – han tas till fånga och byts ut mot en mansklädd kvinna vid kulsprutan. En kulsprutesalva får snabbt rövargänget att inse, att nu är det allvar.

Rövarna tar sina skatter med sig och flyr genom en underjordisk gång men aktiverar dess förinnan en dynamitladdning, som ändar i en väldig explosion.

Sen slutar avsnittet med att Felix och Tarzan/Muller vaknar upp i var sin sjukhussäng. Johnny Muller minns över huvud taget inte längre Felix, och doktorn berättar, att de har råkat ut för en explosion när de arbetade som stuntmän vid en filminspelning. Men Felix är ändå övertygad om att han faktiskt, på något sätt, har besökt 1800-talets Vilda västern.

Sista avsnittet i den här volymen heter ”Felix och Ben Hassans skatt” och har, i motsats till många andra avsnitt, ingen direkt övergång från föregående avsnitt.

Felix är på somrig cykelutflykt ute på landet och blir där vittne till att två män med påkar jagar en tredje. Den jagade visar sig vara Smith, ballongförare, och hans ballongkorg har fastnat i ett päronträd med korgen. Felix hjälper till med att få loss korgen och får som tack följa med på en ballongtur, som dock slutar med att de hamnar i havet.

De tar sig i land på en ö med tropisk regnskog och hittar där en förfallen hydda med en död man, som på sin dödskalle har pirathatt. Det visar sig att där finns ett brev från mannen, daterat den 17 april 1648 och med kapten Blod nämnd som en fiende. De hittar också en kista med en rad användbara verktyg.

Eftersom de där de är störs av en flock apor, bygger de i stället ett nytt hem i en klippgrotta men får även där sällskap av en stor apa – den här är dock vänligt inställd och läraktig och deltar snart i olika slag av byggnadsarbete: så småningom blir det både en flotte och en båt.

Eftersom de har hittat ett flaskpostbrev från en Arnold Hansen, som finns på den närbelägna ön Tabor, tar de sig dit, dock bara för att finna att Hansen har blivit galen av vistelsen där. Hans argsinta utfall tyglas dock av den starka apan, som har följt med.

Över havet kommer då ett piratskepp, vars kapten beordrar eld, så snart man har sett Arnold Hansen i kikaren. Våra vänner, apan och Hansen hinner nätt och jämt ta sin tillflykt till grottan på hemön. Piraterna, som av någon anledning vill åt Hansen, försöker inta grottan men hindras i detta av apan och de många apkompisar han har tillkallat.

Felix, Smith och Hansen tar sig i smyg ombord på piratskeppet, där det är fest ombord. Piratkaptenen, Crook, tas till fånga, och intränglingstrion tar över fartyget. Smith lovar besättningen att med den dela den skatt som finns i staden Al Aram, och även om den misstror löftena, ställer den upp. Hansen hävdar att prins Yussef kommer att vilja samarbeta, eftersom Hansen är den ende som känner till Ben Hassans skatt.

Våra vänner luras dock i en fälla – snart befinner de sig i en källarhåla, där även prins Yussef visar sig hållas fången. Den skyldige är den elake furst Azab, som har störtat Yussef från tronen.

Arnold Hansen förhörs och hotas till livet, men klarar sig ändå, eftersom han är den ende som vet någonting om skatten. Inte ens hypnos biter på Hansen.

När den onde fursten hotar att skada Felix faller Hansen till föga och berättar att den persiske trollkarlen Omar Oz, som finns någonstans ute i öknen, vet allt om skatten, men att den ende som kan få ur honom något om skatten är den persiske prinsen. Alltså kläs Felix ut till persisk prins och får rida kamel ut i öknen tillsammans med sin turbanklädde tjänare, det vill säga Smith. Helt riskfritt är det inte att närma sig Omar, eftersom han har förmågan att förvandla människor till sten.

Felix och Smith lyckas dock dupera Omar, och Felix lyckas med hjälp av Omars trolldomsbok göra en matta flygande och kasta av Omar, så att de kan ge sig i väg till Mesopotamien, där skatten ska finnas. Omars korp lyckas röva tillbaka sidan i trolldomsboken om flygande mattor, men just när Omar äntligen kan återkalla mattan, är de framme vid Ben Hassans palats – Ben Hassan äger, visar det sig Aladdins lampa. Våra vänner firas upp ur spat där palatset, som är en husbåt, far omkring och förklarar sig med att de har ramlat av en flygande matta. När Ben Hassan får Smith att lukta på en sanningsblomma, avslöjar han mot sin vilja sina avsikter. Därefter leder Ben Hassan gästerna till sin skatt, som ligger i en bassäng där det simmar omkring krokodiler.

Men utanför huset kommer en skrotsamlare, som av en aningslös betjänt får den, som han tror, värdelösa gamla lampan, den som är Aladdins lampa.

Tjänaren och gästerna sänds ut på spaning efter lampan och tjänaren hittar den faktiskt hos skrothandlaren. När tjänaren, nu med lampan, ropar efter Smith och Felix, slutar det inte bättre än att tjänaren och Smith, efter en olyckshändelse med kalifens bärstol, fängslas och utlovas halshuggning. Lampan blir dock kvar hos Felix, som, utan att begripa hur den fungerar, går till sina vänner i kalifens fängelse. När vakten kommer, uppmanar honom tjänaren att gnida på lampan – och framför Felix står nu den väldiga anden i lampan, beredd att tjäna honom. Fängelseväggen krossas, Smith och tjänaren befrias och kalifen tas till fånga i andens väldiga näve. På torget frågar anden folket vem de vill ha till ny kalif, och de väljer Aladdin, som alltså är tjänaren hos Ben Hassan. Men han vill inte. Så i stället lyfts Ben Hassan till makten.

Anden i lampan får följa med tillbaka även till Al Aram, där han får lyfta bort furst Azab med palats och allt – de förflyttas till ett berg ute i öknen. Prins Yussef återinsätts på tronen.

Felix och Smith längtar för sin del hem.

Serier är en konstform som inte alltid ens högt begåvade personer begriper sig på. Ett exempel är Olof Palmes negativa reaktion på Jan Lööfs originalserie för Vi 1975-1976 – Palme verkade inte förstå att han tecknades som seriehjälte i ”Ville”, och det bidrog väl till att ”Ville” gick en för tidig död till mötes. Historien om ”Ville” finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Till det komiska med det här hör att Palmes antagonister på vänsterkanten, i det här fallet kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront, också fick Lööf att lägga av. Tanken bakom den aktuella serien, ”Bellman”, var förstås vällovlig: redaktionen försökte hitta en motsvarighet till Rit-Olas klassiska FiB-seire ”Biffen och Bananen”, och så föddes Bellman som en lite udda samhällskommentator. Biffen förekommer förresten i den sista rutan i det allra första avsnittet av ”Bellman”.

Om det här berättar Jan Lööf själv i ”Jan Lööfs serier, Volym två” (Kartago, 2009): Jan Lööf, för egen del ”en gammal gråsosse”, engagerades av en polare, Lasse Mossberg, som var med i den revolutionära svängen.

”Det som var obegripligt för mig var enfalden. Folk som verkade klipska för övrigt gick omkring och sa dumheter. En av idéerna var att alla privata initivativ var av ondo. Eftersom Bellman lästes av många så borde inte en ensam person ligga bakom det hela utan en kommitté måste tillsättas. Handlingen i varje avsnitt skulle alltså diskuteras och godkännas av en kommitté. Jag minns att någon även hade synpunkter på sättet jag tecknade. ‘Allting blir så idylliskt och trivsamt när du ritar stockholmsmiljöer. Tänk på att Stockholm är en hård och omänsklig stad!’”

Så Jan Lööf la av efter sju helsidesavsnitt, innan det hann tillsättas någon bellmankommitté. Sen fortsatte andra att göra ”Bellman”, men det är en annan historia.

Jan Lööfs alltså sammanlagt sju bellmanavsnitt finns nu tillgängliga i ”Jan Lööfs serier, Volym två”, dessutom nu färglagda av Lööf.

Man kan ju, så här post festum, konstatera att Jan Lööfs ”Bellman” innehöll en del som kunde uppfattas som kontroversiellt av åtminstone somliga i den krets som gav ut FiB/Kulturfront. I det allra första avsnittet förekommer en redaktionell diskussion om meningen med serien, och Jan Myrdal får ett par gånger framföra åsikten att porr slår bäst. I nästa nummer förekommer mycket riktigt nakna brudar på en porrklubb.

I tredje avsnittet häcklas stadsarkitekten, och de sista Jan Lööf-tecknade avsnitten av ”Bellman” skildrar en hyresstrejk, vilket är lite mer i tidens anda.

Till Jan Lööfs förtjänster i den här serien hör att han blandar in identifierbara personer (förutom Myrdal till exempel Bo Teddy Ladberg) och dessutom också figurer ur andras serier (Mandrake, Lothar, Gyllenbom, Storklas, Tjalle Tvärvigg, Dagobert) i handlingen.

Kanske kunde det ha blivit en minnesvärd serie av det här, om Jan Lööf hade fått hållas.

Men det får vi alltså aldrig veta.

Gamla Nemi härbärgerade genom åren serier som Charlie Christensens ”Arne Anka”, Frank Chos ”Reservatet”, Lars Larviks ”Wildlife” och Berkeley Bretheds ”Outland”, men ingen av dem finns i nya Nemi. Tillsammans med titelserien ”Nemi” av Lise Myhre bildade de ett mönster: Tidningen Nemi föreföll riktad till en någorlunda vuxen publik av båda könen och innehöll markörer som både anspelade på subkulturer och på sex, drugs & rock-n-roll.

Mycket av det här finns kvar i nya Nemi, men jag uppfattar den redaktionella inriktningen så, att tidningen nu mer siktar in sig på den kvinnliga delen av publiken. Mig stör det inte trots att jag är en snart 73-årig man.

I Lise Myhres ”Nemi” finns tydligt ett dubbelt – Nemis respektive Cyans – inte helt identiskt tjejperspektiv på deras jämnåriga män. Lina Neidestams ”Zelda” träffar på praktaschlen till killar men faller dess värre också för dem då och då. Ytterligare en välgjord tjej-kille-relationsserie är Maria Smedstads ”Em”.

Mycket speciell – därför att den är annorlunda – är Kim W Anderssons uppföljare till ”Love Hurts”, ”Puppy Love”. Den intresserar sig för mänskliga reaktioner, psykologiska, fysiska och andra, och är också i alla andra avseenden en mycket realistisk serie, vilket understryks i tecknastilen: bilderna, av de agerande människorna och annat, är realistiska och nyansrika, alltså varken stiliseringar eller komiska karikatyrer.

Det här, som kanske är en ny och välkommen trend, utmärker också Bill Willinghams ”Fabler”. Trots att storyn i den har en sagoaktig ton – figurerna, Snövit, Jack med bönstjälken, Vargen, Skönheten och Odjuret, Rosenröd – är kända från den klassiska sagoskatten men lever nu i en alldeles realistiskt tecknad New York-miljö, själva också tecknade i den realistiska stil, som utmärker även ”Puppy Love”.

Jag kan tycka att i fallet ”Fabler” stilen är bättre än innehållet. Men jag skulle välkomna tecknarrealismens återkomst, till exempel i nya deckar- och äventyrsserier à la ”Rip Kirby” och ”Modesty Blaise” eller varför inte vår egen gamla ”Mystiska 2:an”.

Av detta kan man dra den alldeles korrekta slutsatsen att Strömquist är en bildad och beläst serietecknare, och mycket riktigt lär hon ha en examen med statsvetenskap i bagaget.

Kanske är det detta som har bidragit till att hon i flera av sina serier i albumet ”Einstens fru” (Ordfront Galago, 2008) – till exempel i titelserien och i ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan” – använder sig av förklarande fotnoter.

Medan många nutida serier, publicerade till exempel i Galago, är självbiografiska, är Strömquists i stället biografiska och då nästan alltid med en kritisk udd mot föremålen, som praktiskt taget alltid är män: förutom den redan nämnde Albert Einstein till exempel Elvis Presley och John Lennon och, lite mer i förbigående, till exempel Stagnelius, Patrik Isaksson, Ingmar (inte Ingemar som hon skriver) Bergman och Mauro Scocco.

Hur hårt drabbande det här är varierar. Serien om Stalin är fullkomligt suverän. (”Vad sa Voltairine?”, som serieavsnitt inte lika bra, visar att Strömquist helt uppenbart ligger närmare anarkismen än kommunismen.) Rankingen av ”De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten” – 5. Charles Bukowski, 4. Dokumentärfilmsestetiken, 3. filmen ”Leaving Las Vegas”, 2. ”Vägra kallas hora”-kampanjen och 1. Sting – känns kanske inte lika självklar. Ibland får man, som när K G Hammar får sig en släng av sleven, en känsla av att det mest verkar beror på att han är man.

Liv Strömquists perspektiv är feministiskt, och jag känner självfallet stor sympati för detta perspektiv. Samtidigt kan jag tycka att perspektivet blir lite snett, när man i hela albumet knappast kan hitta en enda karl värd aktning – däremot vimlar det av karlslokar.

På samma sätt delar jag hennes grundhållning att heterosexuella parförhållanden inte kan göras till norm för alla sexuella och andra relationer mellan människor. Men jag finner också hennes polemik mot den typen av tvåsamhet obalanserad. Det behöver ju inte vara vare sig konvention eller religion som får människor av olika kön att välja att leva i ofta livslånga förhållanden och inom ramen för dem skaffa och fostra barn.

Men läs gärna ”Einsteins fru”. Särskilt där man inte håller med är det ju nyttigt att få sina livshållningar ifrågasatta.

Urban Sjölander, vars kommentarer ni då och då kan läsa här på bloggen, hade vänligheten att skänka mig ett nummer av serietidningen Allan Kämpe, som jag också har skrivit om i den artikel jag hänvisar till ovan. Nyligen erbjöd han mig att få låna en självbiografisk bok av Eugen Semitjov, ”Rymdtecknaren” (Askild & Kärnekull förlag, 1983). Jag var in på det antikvariat, Två Sekel, Ubans hustru diriver på Kungsängsgatan i Uppsala och har nu också läst den.

Semitjov, som blott 19-årig år 1942 började teckna ”Allan Kämpe”, hade efter en kort och oinspirerad bana på ritkontor börjat gå kvällskurs på Berghs reklamskola och lockades där att försöka illustrera en novell i Jules Verne-Magasinet. Skolans chef, Gösta Bergh, plockade då fram några sidor av Alex Raymonds rymdserie ”Blixt Gordon”, närmast för att visa Semitjov hur man med tuschpenna ritar ett rymdskepp i rörelse.

Det här ledde till att Semitjov själv försökte rita en rymdserie, ”Rolf Stål”, i veckotidningsformat – men han fick nobben av Bulls Presstjänst, som distribuerade serier. Chefen där uppmuntrade ändå Semitjov att försöka rita en helt ny serie.

Eugen Semitjov erinrade sig då en novell hans far, Vladimir Semitjov – familjen var ryska emigranter – hade skrivit om en grupp forskare som hade dragit sig tillbaka till polartrakterna för att från sitt hemliga centrum där försöka rädda världen. Den här novellen inspirerade Eugen att skapa något liknande, ”Hjärntrusten”, lokaliserad till Nordpolen. Allan Kämpe, till att börja med vanlig pilot, tvingas nödlanda i polarisen i närheten och kommer därefter att tillsammans med sin ständiga följeslagare Eva börja arbeta för Hjärntrusten.

Den här gången slog Bulls Presstjänst till, och ”Allan Kämpe” kom så småningom att publiceras inte bara i svenska dagstidningar, till exempel Morgon-Tidningen/Social-Demokraten och Dagbladet/Nya Samhället i mina gamla hemtrakter (Sundsvall med omnejd) utan också i Norge, Danmark, Finland och efterkrigstidens Tyskland, ja ända borta i Argentina.

Semitjov var 19 år 1943 när ”Allan Kämpe” först publicerades i ”Veckans Äventyr” (50.000 exemplar i upplaga!), och han fortsatte att teckna ”Allan Kämpe” i hela 14 år, innan andra uppgifter tog över. För egen del skulle jag gärna ha velat se mer av den här serien än den sida från tidigt 1950-tal som illustrerar det här alltför korta avsnittet i boken.

Resten av boken ägnas nämligen åt det som skulle bli Eugen Semitjovs värv under åren därefter, som rymdtecknare framför allt i dagspress. När ryssarna 1957 skickade upp sin första rymdfarkost, var Semitjov knuten till Aftonbladet, och den här kvällstidningen gav honom verkligen gång på gång stort utrymme: på ettan, på helsidor, till och med på löpet. Eugen Semitjov blev Aftonbladets ”rymdtecknare”. Senare hade han en liknande uppgift även på Svenska Dagbladet.

Hans teckningar i den här genren är fantasieggande och inte så sällan folkbildande, även om han ibland var tvungen att gissa och fantisera om hur det ena eller det andra såg ut – han visar i den här självbiografiska boken att han inte så sällan hamnade häpnadsväckande nära sanningen, ibland dock innan verkligheten hann i kapp honom. Till det som bidrog till att hans teckningar inte blev rena fantasifoster var upprepade resor till USA, där han fick bevittna många uppskjutningar av rymdfarkoster. I fallet Sovjetunionen fick han till och med tillfälle att praktisera sin ryska på Jurij Gagarin.

Men ska jag vara alldeles uppriktig är jag inte lika intresserad av det här, där Eugen Semitjov alltså beskriver rymdresenärernas och rymdstationernas verklighet, som jag är av hans fria fantasier i serien ”Allan Kämpe”.

Kung Hochwald den högste lyckas fånga Döden, tecknad med lie och allt, i en spegel och sedan hålla honom fången där. För egen del kan han genom att se sig i denna spegel hejda den annars oundvikliga vandringen mot döden, men eftersom han behåller det här knepet endast för sig själv och den övriga befolkningen i Dödens frånvaro bli äldre och äldre och till slut förvandlas till ruttnande zombier, måste man ju söka botemedel mot denna ständigt växande befolkningsexplosion. De zombifierade gamlingarna förs därför till det så kallade Valsverket för huvudavskiljning, varvid deras själar i avsaknad av Döden inte kan tas av daga utan i stället förs över till deras bödlar, vilkas åldrande och förruttnelse på så sätt skjuts upp. Låter det makabert? Det är det, och i de här seriealbumen, som vimlar av grymheter och våld, skildras alltsammans i expressiva bilder.

Våra unga hjältar, Zorn och Dirna, har emellertid begåvats med övernaturliga krafter – som om inte berättelsens normaltillstånd redan vore fullt av sådana. Men nu är det så att de har hållits undangömda från den gräsliga världen runtomkring av Mäster Erken, som har insett att de, tillsammans, har en förmåga att genom tanke och gemensam beröring faktiskt få människor att dö. Djur också. Särskilt flickan i syskonparet, Dirna, har en drift att använda denna makabra förmåga, vilket gör att man blir kluven inför en av dem som uppenbart ska ses som seriens hjältar.

Nåväl, en av dem de dödar är Mäster Erken, detta när de har lämnat sitt dittillsvarande gömsle för att uträtta ett uppdrag, som i och med Erkens frånfälle blir okänt för dem. I stället hamnar de tillsammans med zombiejägaren Seldnör.

Det som sedan följer i detta och påföljande album är inte alldeles lätt att referera. Märkliga släktskapsförhållanden avslöjas, möjliga bara genom att bödlar i den här välden, där Döden inte härskar, övertar de avrättades själar. Men ändå gäller min främsta invändning inte den intellektuellt inte särskilt lättbegripliga mytologin, som medger att det till exempel kan dölja sig en kvinna i en mans kropp. Den här serien innehåller också tvära kast i handlingen; plötsligt kan fokus flyttas, nya figurer inträda i berättelsen och så vidare. Det gör att handlingen ibland faktiskt är svår att följa och förstå.

Och seriens mycket grymma och blodiga bildvärld är alltså verkligen inget att sätta i händerna på barn som är i Zornas och Dirnas ålder.