En av hennes uppkäftiga tecknade figurer kallades Rebella, och när nu Helga Henschens vänner tillsammans med ABF anordnar ett program om Helga, lyder den lätt kontrafaktiska rubriken ”Rebella i arbetarrörelsen – skulle Helga Henschen ha känt igen sig idag?”.

De som ska diskutera detta, under ledning av Ami Lönnroth, är jag, Maj Britt Theorin och Bengt Göransson. Dessutom läser Kent Malte Malmström ett par dikter av Helga Henschen.

Programmet äger rum i dag, torsdagen den 22 mars 2012 klockan 14.00-16.00. Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Fri entré.

Inte så att vi väntar hit någon; i kväll kommer här bara att finnas ett gammalt par som har envisats med att leva ett långt liv tillsammans, i medgång så väl som i motgång. Men det gäller att hålla hoppets låga levande. ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!” som bådas vår vän Helga Henschen citerade på en affisch och i en bok, som jag var med om att producera.

Också nu skulle det behövas en Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, den organisation som bland andra Helga och jag var med om att organisera och leda på 1970-talet. Arma älskader parti! Naturligtvis har du gått vilse på vägen och förtjänade, med en så vilsen kurs och en så vinglig ledning, att få stryk. Men skam den som ger sig. Med nygammal politik, vänsterreformistisk, och med en klarsynt och visionär ny ledning kommer vi tillbaka.

Ett gott nytt och ett rödare år önskar jag er alla!

Boken, på 68 sidor och vackert formgiven av Jerk Werkmäster, innehåller ett generöst urval färgreproduktioner av olika konstverk, naturligtvis med viss tyngpunkt på de konstverk som finns i Sundbyberg men ändå mycket representativa för Helga. Barbro Werkmäster, ordförande i Helga Henschens Vänner och konstvetare, sätter i sitt kapitel, ”Konstnär och Rebell(a)”, in den del av Helgas konstnärliga skapande, som finns i Sundbyberg, i det större sammanhang som omfattar hela Helgas konstnärliga skapande.

Mer av lokalhistoriskt perspektiv finns i Bertil Nelssons personigt hållna kapitel ”Helga och Duvbo”. Dess förinnan får man läsa några fina Helga-texter om Sundbyberg och speciellt Duvbo.

Det lokala perspektivet saknas inte heller i kapitlet ”Liv och författarskap”, skrivet av Berit Skogsberg, vän och förläggare under många år. Men hon lyckas samtidigt i sin relativt korta text också ge en helhetsbild av Helga som författare och bokkonstnär.

Lucas Lundh har intervjuat några vänner och släktingar om Helga. Systerdottern Laila Nygren ger livfulla bilder av Helgas barndom och av hennes äktenskap med Peter Weiss. Vänner och grannar (Siri Melcher, Roger Kindwall) berättar mer om Helgas liv i Duvbo och Lars Rydquist om bildandet av Helga Henschens Vänner. För viktiga inslag i intervjuavsnittet står Helgas politiska meningsfränder och kamrater från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), Rolf och Maj Britt Theorin samt Lennart Svensson. Helgas politiska aktivitet fanns helt naturligt till stor del i KSF plus den kristna Broderskapsrörelsen, men just i den här boken framhålls dessutom helt naturligt Helgas sundbybergsanknytning specifikt: på omslagets baksida finns en valaffisch Helga gjorde åt Socialdemokraterna i Sundbyberg.

Jag ber att få avsluta med en dikt, som återges i boken; ursprungligen publicerades den i ”Kom älva kom skälva kom häxa”, 1969, men den återkom också i ”Helgas flygblad”, 1982:

Signal

Samla ihop fjädrarna från våra indianlekar
nånstans finns dom kvar under våra tråkiga frisyrer
låt oss pryda oss med dom röda fjädrarna
och gå opp i bergen
och sluta oss till gerillan
låt oss spana från furorna över landet
och hoa högt och utstöta blåa lockrop
jag struntar i väderleksprognosen

det enda jag bryr mej om
är dom röda fjädrarna

Helga Henschen

Av Lennart Svensson, som jag i går kväll träffade på Socialdemokratiska pressföreningen, köpte jag för 150 kronor en fin bok, ”Helga Henschen i Sundbyberg” (Sundbybergs stad och Helga Henschens Vänner, 2009, redaktör Barbro Werkmäster), och jag såg att Lennart sålde ganska många exemplar till S-veteranerna, som älskar Helga och hennes konst.

Den här föreningen, där jag känner väldigt många av de aktiva, går mot strömmen när det gäller medlemsantal. Klubben hade vid förra årets slut 354 medlemmar, den största anslutningen sedan starten. Av dessa var 33 nytillkomna under 2008, men det talet är inte ett netto – när medlemmarna är i den här åldern, får man räkna med svinn.

Jag påminner mig ett tillfälle när jag som journalist bevakade en centerstämma. Just det här inträffade medan Gunnar Hedlund fortfarande var partiledare, och när det var pressträff för oss journalister, hade någon av mina kolleger i verksamhetsberättelsen hittat data som alla tydde på att Centern förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlund sa på sitt vanliga, lakoniska sätt det som alldeles säkert var sanningen om hans åldrande parti:

- Dom har nog dött.

Att medlemmar dör när de alla är i pensionsåldern får man räkna med, men Onsdagsklubben är verkligen ingen död förening. Aktiviteten är mycket hög och arrangemangen mycket välbesökta. Vid årsmötet i dag fylldes den ganska stora möteslokalen snabbt, och man fick bära in extrastolar.

Dagens gästtalare var Marita Ulvskog och hennes ämne förstås det förestående EU-valet – Marita toppar ju Socialdemokraternas valsedel och har redan avverkat en mycket intensiv kampanjinledning i Dalarna. Inte för att dagens publik behövde övertygas att rösta och att rösta (S), men Onsdagsklubbens medlemmar är mycket aktiva också som opinionsbildare, så mötet användes närmast för argumenttrimning.

Och det behövs ju med tanke på det hittills anmärkningsvärt låga deltagandet i EU-valen, inte minst bland dem som i de övriga valen brukar rösta på Socialdemokraterna. Bland de (S)-väljare som inte röstar alls finns förstås många som – i likhet med mig och Marita – har röstat nej till EU-anslutning och senare också till EMU. Andra har, därför att de främst är antifederalister, valt att rösta på till exempel Junilistan.

Här om dagen fick jag ett brev från en gammal vän, som i de båda EU-relaterade folkomröstningarna, alltså i motsats till både mig och Marita, har röstat ja. Han har nu problem med Maritas placering på första plats på EU-valsedeln, säger sig aldrig för sitt liv kunna tänka sig att rösta på henne.

Nå, det behöver han ju heller inte göra. På listan finns fullt med kandidater, som liksom min gamle vän har röstat ja i de nämnda folkomröstningarna, och han kan alltså välja att kryssa någon av dessa.

Å andra sidan kan inte den mest EU-entusiastiske socialdemokrat komma förbi det faktum, att socialdemokratin har en väljarkår, vars stora majoritet röstade nej till EMU och som är djupt skeptisk till att öka inslaget av federalism i EU. I förra EU-valet fick vi ett exempel på detta: de EU-skeptiska (S)-väljarna lyfte upp den då nästan okända Anna Hedh från botten av listan till valbar plats.

Men sen ska man kanske ändå inte överdriva motsättningarna. Inför Onsdagsklubben markerade Marita Ulvskog på nytt sin antifederalistiska hållning och deklarerade, att hon – om det på nytt blev en folkomröstning om EMU – åter skulle rösta nej. Men i det stora hela förfäktade hon politiska ståndpunkter, som omfattas av samtliga kandidater (S) på EU-valsedeln och som finns i det socialdemokratiska EU-valsprogrammet. Till det som jag tror gladde alla som var med vid Onsdagsklubbens möte var att hon trodde sig ha hela socialistgruppens i EU-parlamentet stöd för att kollektivavtal ska respekteras och inte, som i Laval-fallet, kunna undermineras genom lönedumping.

Självfallet måste svenska, socialdemokratiska värderingar och ståndpunkter försvaras också i Bryssel och Strasbourg. Och det kan man inte åstadkomma genom att till exempel låta bli att rösta, var Marita Ulvskogs slutsats.

Finaste skörden i dag var dock av Esperens herre-päron. Jag fyllde större delen av en stor papperskasse från Konsum.

Allmänningen utanför tallgrinden – benämningen kommer sig av att det till vänster om den, inne på vår tomt, finns en talldunge, där bland annat gungan, i dag Viggos och Klaras gunga, hänger – kallas på stadskartor över Öregrund för Floraparken. Cirka 2000 kvadratmeter av den var fordom en del av vår tomt, men kommunen löste in den här delen av tomten. (Löste in är förresten fel ord; vi fick betala emellan för att bli av med den, eftersom vi samtidigt fick några få kvadratmeter mark mot gatan.) Sen den tiden då vi ägde marken finns det fortfarande spår där av att det har varit en delvis uppodlad tomt, och eftersom kommunen inte har ägnat den inlösta marken någon tanke, långt mindre någon möda, har vi fortsatt att i ringa mån hålla området närmast vår tomt i skick. Jag klipper regelbundet med gräsklippare den gångstig som går dels fram till vår tallgrind, dels runt vårt stakethörn och fram till en vändplats. I ett jättelikt blöthål nära vår grind satte jag för länge sen vattenslukande björkar, som nu är stora – men som tyvärr de senaste åren har drabbats av något slags sjuka. Längs stigarna växer bergenia och rosor, syren och spirea. Utanför stakethörnet har en kaprifol – egentligen bara bortslängd i samband med målning av en husgavel – slagit rot och tycks trivas våldsamt; den blommar som en galning. Och så har vi använt kompost för att jämna ut en slänt utanför staketet, och där har förstås blommor och blomsterlökar som fanns med i renset slagit rot: färgkulla, praktlysning, gurkört, kungsljus, pärlhyacint, scilla och en och annan tulpan. På ett helt annat ställe blommar, som en rest av vår tid som ägare till marken, akleja.

Birgitta har en längre tid varit bekymrad – mer än jag – över att det i delar av vår gräsmatta växer mossa. Alltså har hon köpt gräsfrö och av Anna i blomsterhandeln beställt hem ett stort antal säckar med toppdressing. I dag har vi tillsammans bearbetat delar av de mossangripna partierna. Gräsmattan mot syrenhäcken på inre gårdsplan och på båda sidor om grinden mot gatan är svart av sin nya beläggning, och vi har också sått gräsfrö. Hoppas bara att all den scilla jag har satt där lyckas ta sig genom det nya jordlagret – de här partierna av gräsmattan brukar bli alldeles himmelsblå på vårarna.

Jag är svart om fingarna (och under naglarna!) av jord, när Birgitta ropar in mig: jag har telefon. Den som ringer är Berit Skogsberg från Helga Henschens Vänner. Hon vill tala om den bok med många teckningar och affischer av Helga hon i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, håller på att redigera för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, AKS, att användas som årsbok. Jag ska medverka med en text om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, och jag lovar att leverera texten snarast efter det att vi har flyttat in till stan, Uppsala, nästkommande måndag. Men det planerade sammanträdet på ARAB kan jag inte vara med på. Det äger nämligen rum just nästkommande måndag, som är vår flyttdag in till stan.

Det känns vemodigt att den där flytten är så nära. Jag trivs med att bo här ute på landet.

Men vi kommer ju tillbaka ett antal gånger under hösten. Bommar igen för vintern gör vi först under allhelgonahelgen.

Bertil Nelson, släkting och nära vän till Helga, visar deltagarna runt i Duvbo och berättar om samhället. Ett stopp görs vid det hus där Helga bodde. I rundvandringen ingår besök i kyrkan och Duvboskolan, där det finns verk av Helga.

För att komma till Duvbo tar man T-banans blå linje nummer 10 till Sundbybergs eller Hallonbergens T-banestation och därifrån buss 504 till hållplatsen Duvbo Torg. (Från Duvbo T-banestation är det lång gångväg till torget.)

Rundvandringen ändar vid Brandstationen. Där äter man sin medhavda matsäck. En DVD med ett tal av Helga visas. Det ges också tillfälle att berätta Helga-minnen och till allmän, glad samvaro.

Om du inte redan är medlem i Helga Henschens Vänner, ta under arrangemanget i Duvbo kontakt med någon i styrelsen och anmäl dig!

Jag har likaledes nämnt det gemensamma program, ”Ett annat USA är möjligt”, Jan och jag gjorde i samma ABF-hus. Dess förinnan hade vi aldrig träffat varann men förstås genom vårt gemensamma intresse för vänstermusik känt till varann. När vi då äntligen träffades i ABF-huset – programupplägget hade skett per telefon och mejl – var det som om vi aldrig hade gjort något annat än samarbetat.

Under min reaktörsperiod på Aktuellt i politiken (s) hann jag recensera ett antal plattor av och med Jan. Det här har jag hittat i läggen.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) recenserade jag en samlings-LP, där han fanns med men som jag inte var nöjd med:

En anti-LO-skiva

Den så kallade arbetarkonferensen har också avsatt en skiva, ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen”. På baksidan kan man se ett demonstrationsplakat med texten ”Kamp mot klassamarbetspolitiken” med LO-huset som bakgrund. Det anger skrivans politiska grundton.

Trots en skara medverkande som borde kunna åstadkomma ett och annat – Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander och Klasskamraterna – är det inte någon bra skiva. Det material som man kan jämföra med inspelningar på andra plattor är i allmänhet sämre här. Men för all del – här finns material av både Bertolt Brecht, Dario Fo och Lars Forssell.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1977 (10 mars) fanns följande:

Kunskapens värde

Lena Ekman, Jan Hammarlund och Turid Lundqvist har med ”Igår, idag, imorgon” (Silence SRS 4638) gjort en fin LP. De sjunger, för att knyta an till en text av Lars Forssell, om kunskapens värde. Sammanhanget med tid och sociala förhållanden finns i sångurvalet, i god marxistisk mening. Det som sägs om framtiden förankras i nuet och, vilket är viktigt, i det förflutna.

Skivans A-sida, med ”Flickorna på Snöraholm”, ”Pigans flyttvisa”, ”Vallpigan”, ”Döden han är en jägare snäll”, ”Emigrantens avsked” och andra, är följaktligen en politiskt höggradigt intressant sida.

B-sidan börjar med ”Balladen om Joe Hill” men rymmer i övrigt mest senare sånger. Där hittar man till exempel Helga Henschens ”Gott att tänka tillbaka” och sånger av Violetta Parra, Wolf Biermann, Bertolt Brecht och Hans Eisler.

Bäst är allra sista låten, Peggy Seegers ”Che Guevara”.

***

I julnumret (nummer 21, 7 december) 1978 av Aktuellt i politiken (s) återfinns följande recension:

På god väg

Med ”Innan tåget är på väg” (Silence SRS 4649, SAMdistribution) är Jan Hammarlund ett mycket gott stycke på väg att bli en inte bara självständig utan också bra artist. På den här plattan kommer hans lite speciella röst till sin rätt, och med musiken får han av och till fin assistans av till exempel Lasse Englund och Bella Ciao-gruppen. I ”Nåt på spisen med varann” visar han klorna som kompositör också.

Den låten (och ”Sexualpolitiskt snack”, en talkning blues) har förresten homosexuell tendens.

Tillsammans med Bella Ciao-gruppen gör han ”Snälla mamma, ge mig 100 lire” på ett utmärkt sätt. Utmärkta är också Björn Afzelius’ ”Ulf Brännare” och Stefan Ringboms och Carsten Palmaers ”Balladen om Rune Henry Johansson”.

Självfallet innehåller LPn också några låtar av Malvina Reynolds. ”De små fiskarna i jordens alla hav”, om vårt sköra livsrum här på jorden, är några av Jan utbyggda strofer, som han dessutom har satt alldeles utmärkt egen musik till. Och ”Marios and”, med fin text och musik av Malvina, är en minitragedi, hjärterörande i bästa mening.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september) recenserade jag två LP med

Jan Hammarlund

Den homosexualitet Jan Hammarlund besjunger i till exempel ”Ville” är mig djupt främmande. Likväl känns den och liknande texter av Hammarlund inte frånstötande, och eftersom en bra bit av ”Villes” sinnlighet finns i musiken, tycker jag faktiskt om sången i fråga. Över huvud är LPn ”Kärlek och sång” (Silence SRS 4669, SAMdistribution) en orgie i sång och musik, med hjälp av Jans och Marie Bergmans röster och Lasse Englunds, Backa Hans Erikssons och Magnus Linds spel – för att nu göra ett snävt och därför orättvist urval. Redan första låten på LPn, ”De som håller musiken vid liv”, om gatumusiken i Stockholm, bjuder på bra sång och spel och en begåvad sättning. Och så fortsätter det: ”Ett rum på hotellet”, en sorgesam fransk kärleksvisa, ”Ljugarlåt” där man främst vill nämna rytm och kör och så vidare och så vidare.

* Nästa LP med Jan Hammarlund, ”Järnvägsräls” (Silence SRS 4679, SAMdistribution) är inte dålig, men den är långt ifrån så bra som ”Kärlek och sång”. Delvis har detta med all säkerhet att göra med att den är en live-LP – mångfalden och det utstuderade från den förra LPn saknas här. Ändå är de musikaliska impulserna och lånen fler. ”Järnvägsräls” innehåller material av till exempel Jacques Prévert, Leo Ferré (Lars Forssells ”Snurra min jord”), Melanie Safka och Turid Lundquist. Men bästa låten är faktiskt en homosexuell kärlekssång av Jan Hammarludn själv, den rockiga ”Jag vill ha dig”. Den sämsta låten är en låt i countrystil och i samma genre, ”Närsomhelst”, också den av Jan Hammarlund.

***

Det här var vad jag hittade vid en genombläddring av läggen. Det kan finnas mer; i så fall tillfogar jag det senare.

Förmiddagen tillbringade jag och Birgitta på Gustavianum, Auditorium Minus, här i Uppsala, där det var doktorsdisputation. Den som disputerade, formellt i konstvetenskap men med väl motiverade utblickar mot många andra akademiska discipliner, var Per Strömberg. Per är bror till Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin. Vi fick, tillsammans med dem på ena sidan och Bos och Pers föräldrar Olle och Kristina Strömberg på den andra, bra platser längst fram i den fullsatta salen.

Avhandlingen heter ”Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005” (Fronton förlag, 2007) och är, just genom sin tvärvetenskapliga ansats, något av ett pionjärarbete. Redan av den vänliga och bitvis rent av roliga diskussionen mellan respondenten och opponenten, professorn i etnologi vid Lunds universitet Orvar Löfgren förstod vi, att det skulle gå Per väl, och när vi också hade hört medlemmarnas i betygsnämnden vänliga och intresserade kommentarer, var vi helt övertygade; för vår egen del visste vi ju redan, att Per är en kunnig och påläst person. Roligt förresten att få vara med om en intellektuellt stimulerande diskussion utan några som helst inslag av pajkastning!

Därifrån åkte vi direkt till Stockholm och riksdagen för att vara med vid Göran Perssons avskedsmottagning. Vi hade fått egen inbjudan men hängde på uppsaladelegationen. Själva gav vi konstvännen Göran boken ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (Helga Henschens Vänner, 2006), där Birgitta medverkar med ett kapitel om den tid och den politiska miljö i vilka Helga verkade. Vi agerade dessutom budbärare åt Per: Göran fick med dedikation hans avhandling – Per betonade i dedikationen, såg jag, dagens stora betydelse för båda. Mötet med Göran blev kort och hjärtligt – för min del tackade jag honom för våra gemensamma år i VU, för våra samtal på den där speciella mattkanten på slottet där vi stod vid kungamiddagarna och annat liknande. (Det fanns här inget utrymme för mer privata samtal, men Birgitta – som i motsats till mig fick gå på kongressen dan därpå – berättade, att Göran där hade sagt till henne, att han hade tagit del av vad jag har skrivit här på bloggen och till och med hade varit på vippen att ringa mig och kommentera något, jag vet inte vad.)

Från mottagningen störtade vi i väg till uppsalatåget. Morfar och mormor hade nämligen lovat att passa Viggo och Klara på fredag kväll, så att inte bara Bo utan också Kerstin kunde gå på Pers disputationsmiddag i Orangeriet i Linnéträdgården.

Inga problem med det. Barnen är vana vid oss. Birgitta lägger sen Viggo och jag Klara. Klara vill att morfar läser fyra böcker för henne och somnar sen tryggt med morfar bredvid sig.

När barnen har somnat, ser jag och Birgitta slutet av ”Så ska det låta” och sen Maria Bloms sevärda långfilm ”Masdjävlar”. Sen går Birgitta hem – hon som ska upp tidigt och åka till kongressen måste ju hinna sova. Själv stannar jag kvar och ser också, för andra gången, Bruce Springsteens ”The Seeger Sessions” i TV. En nyfiken fråga: Vem har gjort de rimmade och helt sångbara svenska versionerna av sångtexterna, de som visades på textremsorna? Vet någon?

Det var årsmöte med Helga Henschens Vänner, och vi höll till i Wendela Hebbes hus. Jag avgick som sekreterare i föreningen, som jag var med och grundade, och hade för första gången vid ett sånt här tillfälle inga konkreta arbetsuppgifter. I stället blev jag avtackad, med en stor färgrik tulpanbukett.

Den här föreningen har utvecklat en imponerande aktivitet. Under verksamhetsåret 2006 har vi till exempel fått till stånd Helga-rummet i Hallonbergens nya kulturcenter, gett ut boken ”Fantasin och glädjen” om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek samt ABF ordnat det välbesökta seminariet ”Den röda vågen” om kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen, under hösten på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek haft en stor Helga Henschen-utställning, i samarbete med Stockholms stad invigt en litterär skylt över Helga på Djurgården och mycket annat.

Jag skulle vilja varmt rekommendera ett medlemskap i Helga Henschens Vänner. Sätt in 150 kronor för medlemskap 2007 – är ni två i familjen som vill bli medlemmar, tillkommer 75 kronor för den andre/den andra – på plusgiro 25 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Uppge namn och adress och helst också telefonnummer och e-postadress; vi kommunicerar ganska mycket över nätet. Vill du veta mer om Helga Henschen, kan du gå in på hennes hemsida.

Efter årsmötet följde, i samarbete med värdsällskapet Wendelas vänner, ett av de bästa seminarier jag har deltagit i på länge, Helga och Peter – bilder från ett äktenskap. Huvudpersonerna här var, utöver Helga Henschen, författaren, konstnärern. dramatikern och filmaren Peter Weiss, med vilken Helga var gift 1943-1947. Detta äktenskap var lång ifrån någon idyll, vilket seminariet tydligt visade.

I bokform publicerade scener ur detta äktenskap förmedlades till seminariedeltagarna genom högläsning ur Helgas (Berit Skogsberg) respektive Peters (Staffan Lamm) böcker. För ytterligare perspektiv stod Helgas systerdöttrar Laila Nygren och Susanna Pertoft genom att läsa ur Helgas mors, Signe Henschens, dagbok respektive ur Helga Henschens och Peter Weiss dotters, Rebecca Weiss, specialskrivna text för seminariet. De upplästa texterna illustrerades med ljusbilder (foton och konstverk). Seminariet avslutades med ett samtal mellan ovan nämnda personer plus konstnären Eric Matteoni, som var med om det hårda arbetet att tillverka och sätta ihop Helgas berömda Daphne-skulptur i Luna-gallerian i Södertälje. Moderator och idégivare var Ami Lönnroth.

De som önskade – bland dem jag och Birgitta – kunde sen avsluta lördagskvällen med gemensam middag i Wendela Hebbes hus.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?