Farbror Otto, det är Nikolaus Otto (1832-1891), han som konstruerade explosionsmotorn. Och bilar av alla sorter vimlar det av i den här boken, dessutom också några flygplan. Jan Lööf har ju ofta i sina böcker visat en fascination för motorer och mekaniska uppfinningar, och här får den som är insnöad på det verkligen sitt lystmäte. Också den lööfska finurligheten finns där: bokens Pelle försöker konstruera en bil som går på regnvatten.

Det senare är ett försök från Lööfs sida att också problematisera massbilismen: Vad ska vi göra, när bensinen tar slut? Och hur ska vi hantera de farliga avgaserna?

Lööf till och med problematiserar farbror Ottos uppfinning genom att visa upp en hög av havererade tanks och stridsflygplan mitt bland hus, som kriget har förvandlat till ruiner.

Fast den diskussionen får nog den läsande föräldern själv ta med barnet han eller hon läser för. För, som Jan Lööf (eller snarare bokens Pelle) konstaterar, så har ju ingen lyckats konstruera någon motor som går på vatten: ”Det tekniska – det får någon annan lösa”, säger Pelle avslutningsvis.

Hennes barnbok ”Mamy Wata och monstret” (översättning Matilda Wallin, En bok för alla, 2010, tidigare på barnbokförlaget Trasten, 2008) hette i original (1993) ”Mamy Wata et le monstre” och är således skriven på franska, men både den här sagans innehåll och dess bildvärld är omisskännligt afrikansk: den som till exempel har sett afrikanska textilier kommer omedelbart att associera bilderna i den till Afrika. I några fall, som i fråga om närbilden av monstret, liknar illustrationerna rent av textila mönster. Den här boken är oerhört färgsprakande och vacker. Det man ibland kan fråga sig är dock om svenska barn utan handledning kan förstå att en bild till exempel föreställer båtar på floden och hyddor längs stranden.

Namn som Mamy Wata, vattnets drottning, må klinga främmande i svenska barns öron, men innehållsligt har den här berättelsen den klassiska folksagans karaktäristika. Det hemska monstret visar sig vara en yngling som har förvandlats av en elak och hämndlysten häxa. Och sen går det som det brukar gå i sagorna: När Mamy Wata får monstret att leka och gör honom glad igen, förvandlas han tillbaka till den sköne yngling han en gång var.

Fast den här återuppståndne mannen väljer att fortsätta leva sitt liv i floden, tillsammans med Mamy Wata…

Höstboken startar med ett födelsedagskalas i trädgården i början av september och fortsätter med alla de söta och ätbara håvor trädgården ger så här års: krusbär, röda och svarta vinbär (men hallonen på bilden blev nog mogna lite tidigare), äpplen och päron; Måns och Mari och deras kompisar ses klättra i päronträdet, där de samtidigt fyller magarna, så att dessa nog blir alldeles fyrkantiga.

Måns börjar skolan och lär sig läsa, medan Mari fortfarande går på lekis. Men de får också lära sig andra nyttiga saker av Matti (som trots sitt namn är deras mamma): känna igen de vanligaste svamparna och lära sig vilka som är ätliga respektive giftiga. I det här avsnittet är Kaj Beckmans bilder exakta som i en svampbok. Det är också gott om lingon i skogen, och Matti kokar sylt i köket.

Vi får se färgglada bilder av grönsakshandeln på torget, och ännu färggladare är bilderna av alla höstlöv som faller. Även här får vi lära oss att skilja på löv från olika träd.

Höstens plantering av blomsterlök får ett avsnitt, dess stjärnhimmel ett annat. Och naturligtvis hoppar Kaj Beckman inte över höstförkylningarna heller – Måns och Mari har här präktigt röda näsor.

Hösten är ju en helgfattig årstid, men allhelgonadagen uppmärksammas här, inte som amerikanskt spektakel utan som gravhögtid. Här för Kaj Beckman ett varsamt resonemang om döden och vad den innebär. Det ges utrymme för föräldrar med olika typer av övertygelser att förklara för sina barn.

Sen slutar boken med att det blir senhöst och övergång till vinter: frosten kommer till den trädgård som är Måns’ och Maris och gör grenarna på träden vita.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

- Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

- Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

Nu är de här produkterna försedda med Barbapapa-dekor, inte så tokigt det heller. Jag var i dag på ett statligt apotek i Uppsala och köpte en ny uppsättnig till både Uppsala och Öregrund, i båda fallen avseddda för Viggo och Klara: barbarpapamärkt badskum, balsamspray, dusch/barntvål, handtvål med pump, schampo, sollotion, solspray, tandborstar och tandkräm.

Staten, i alla fall dess företag, ser också till de minsta. Och morfar ser till att barnbarnen får rätt produkter.

Programmet startar

Fredagen den 13 augusti

Klockan 16.00-20.00 är det öppet hus på Hembygdsgården på Västergatan.

Klockan 18.00 ges Cabaret Olrog i Societetshuset, Sjötullsgatan 3 – i programmet ingår allsång. Biljetter à 200 kronor säljs dels i Turistbyrån i hamnkontoret, dels genom Björntjänst i Uppsala, telefon 018-55 67 41.

Klockan 19.00 är det guidad vandring runt badortskvarteren. Badortsvandringen startar utanför Societetshuset.

Huvuddelen av aktiviteterna äger rum

Lördagen den 14 augusti

Runt omkring i staden är det då musikunderhållning med Småländska paviljongorkestern, Brukssextetten och ungdomsorkestern Blås ut.

Klockan 09.30-17.00 genomförs Hembygdens dag i Hembygdsgården. Där bjuds på underhållning och sker kaffeservering.

Klockan 10.00 startar en kappsegling vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-17.00 är det gammaldags marknad längs Rådhusgatan.

Klockan 10.00-13.00 är det tipsrodd runt hamnen, med start vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-13.00 kan man, också med start från Hasselbackspiren, prova på dunk-dunk, det vill säga att åka tändkulebåt.

Klockan 10.00-15.00 sker samtidigt veteranbåtsuppvisning vid Hasselbackspiren.

Klockan 11.00 sker den officiella invigningen av badortsdagarna med tal av Jacke Sjödin från Stora scenen.

Klockan 11.00 är det också dags för badortsdoppet, där deltagarna har tidsenliga, gammaldags baddräkter. Anmälan sker till turistbyrån, telefon 0173-305 55. Har man själv inte gammaldags baddräkt finns ett begränsat antal lämpliga badkläder att låna på turistbyrån.

Klockan 11.00-16.00 rör sig gycklare från Gävle cirkusskola på Öregrunds gator och torg.

Klockan 12.00-16.00 är det konstutställning i Rådhussalen vid Rådhusgatan med naturbilder av Andreas Hedberg på temat ”Vingslag och vågskvalp”.

Klockan 12.00 blir det Jacke Sjödin show med visor och skrönor.

Klockan 12.00-15.00 är det öppet hus i vävstugan i gamla polishuset (in på gården från Rådhusgatan, bredvid biblioteket).

Klockan 12.00-16.00 återuppstår Öregrunds hafsbadsanstalt på Strandhotellet, Styrmansgatan 9. Massage, fotbad och musik står på programmet.

Klockan 12.00-17.00 är det öppet hus på Societetshuset. Där kan man få kaffe och bröd och lyssna på Öregrunds spelgäng.

Klockan 12.00 startar en stadsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 12.30-15.00 har Öregrunds bibliotek vid Rådhusgatan ett omfattande program: Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt bodde förr i Öregrund, och fokus ligger på Marikas författarskap.
Carina Jansson ställer ut ovanliga öregrundsvykort och gratulationskort från badortstiden.
Bertil Lundström visar foton från Öregrund och skärgården.
Lina Yao, Gimo, visar kinesiskt måleri.
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD.
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD.
Hitta dina anor från badortstiden – släktforskardatorn är i gång.

Klockan 13.00 är det start i hamnen för skötbåtstävling.

Klockan 13.00 – presentation av bilarna klockan 13.15 – blir det kortege med veteranbilar genom Öregrund.

Klockan 13.30 berättar Bengt Nilsson från stora scenen om sin höghjuling/gammaldags velociped.

Klockan 14.00 startar ytterligare en badortsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 14.00 blir det familjeföreställning från scenen vid Fyrskeppet: Loranga, Masarin och Dartanjang efter Barbro Lindgren. Barn upp till åtta år gratis i betalande sällskap. Åtta-femtonåringar 50 kronor. Vuxna 80 kronor.

Klockan 15.00 sker prisutdelning i tipsrodden och skötbåtstävlingen från stora scenen.

Klockan 15.15 startar båtparad med veteranbåtar från piren. Möjlighet att åka med.

Klockan 15.30 startar dräkt- och hattparaden från turistbyrån. Kom i farmors dräkt eller morfars hatt eller sy själv! Ingen föranmälan. Alla som deltar får ett inramat diplom.

Klockan 16.30 blir det squaredanceuppvisning av Roden Square Dancers plus dragning i Badortslotteriet.

Klockan 18.00 blir det konsert i Öregrunds kyrka med Småländska paviljongorkestern.

Övriga aktiviteter under lördagen:
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Försäljning av lotter
Scoutbåten Kerstin på plats
Speciellt för barn:
Klockan 09.30 på Hembygdsgården: Bygg egna styltor.
Klockan 10.00-12.00: Tema clown på Hembygdsgården. Klä ut dig till clown och kom och träffa clowner.
Klockan 12.15 vid Hembygdsgården: Lådbilsrally – ta med din egen lådbil.
Klockan 14.00 vid Fyrskeppet: Loranga. Masarin och Dartanjang – se ovan!

Söndagen den 15 augusti

klockan 11 är det friluftsgudstjänst i Hembygdsgården.

* * *

Det finns fullt upp med restauranger för besökare. Jag rekommenderar för egen del köket grill : café på Strandgatan 12 nere i hamnen. Vill du fika eller ha något lättare i dig, är trädgårdscaféet i Hotell Floras trädgård, Västergatan 20, värt ett besök.

Mitt i städningen börjar det regna, men eftersom mattorna ute på vädring hänger på klädstrecken under krikonträden hinner de inte bli blöta.

Själv sätter jag på mig regnrock och fäller upp paraplyet, och så går jag till apoteket för att köpa ut medicin som har tagit eller håller på att ta slut. På hemvägen slinker jag in på Köket grill : café nere i hamnen och bokar bord till kvällen. Det här är ett mycket populärt ställe, så man bör boka bord. Vi får vårt klockan 20.00.

Då har Birgitta duschat och bytt om efter städningen, och eftersom regnet nu har upphört, behöver vi inga regnkläder. Var sitt paraply tar vi i alla fall med för säkerhets skull.

Vi hälsas välkomna av värdinnan, Kaija, och får vårt förbeställda bord på restaurangdäcket utomhus. Vi har tak över oss, om det nu åter skulle börja regna, och infravärmen höjer temperaturen till en behaglig nivå. Atmosfären är trevlig. Runt oss sitter barnfamiljer och flergenerationersfamiljer.

Somliga väljer den mycket goda och prisvärda grillbuffén, men den åt vi av sist vi var här, så vi studerar det övriga på menyn och fastnar för deras lyxburgare. Med alla sina tillbehör bildar de ett berg på tallriken, så vi är glada över att vi inte dessutom beställde förrätt. Också det här är mycket gott – riktigt tillredda hamburgare med olika slags grönsaker och bär (jo!), välsmakande sås och klyftpotatis är bra mat.

Vi dricker rött vin till.

Efterrätt vill ingen av oss ha – jag har ju dessutom min diabetes att tänka på. Men som avslutning beställer jag in var sin irish coffee.

Sen är det dags för promenad uppför Konsum-backen och hem.

* * *

I dag har vädret svängt – solen lyser åter över trädgården. Fjärilar och humlor svärmar över Birgittas kryddgård, så där ser ut som när Bo var här här om dan och fotograferade.

På en annan bild – här – ser vi den somriga efterrätt Birgitta bjöd på till avskedslunchen igår. Blåbären plockades av Kerstin och hennes barn här om dagen. Hallonen är av dagens skörd i ett av våra hallonbestånd, och de vita smultronen finns på plantor som alla är ättlingar till den enda planta Birgitta en gång fick av Kerstin.

Lite av sommaren i Öregrund försöker Kerstin också få med sig hem till Uppsala. Hon och Klara plockar bigarråer i var sin plastpåse. Och av Birgitta får Kerstin några tomatplantor att sätta i den egna trädgården i Bärby hage.

Vackra nattlinnen som går i arv. Berghällar som har trampats av tre generationer flickfötter. Trädgårdens ymninghet, och i den mina sommarflickor.

Kom inte och säg att livet saknar mening.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.