Och ett slags halv seger fick vi ju också: Sångerskan som vann tävlingen åt Danmark är halvsvenska.

Mina sympatier och aversioner har jag ju redovisat tidigare, så jag ska inte upprepa dem, bara konstatera att jag inte begriper vad det är som får folk att rösta på det ena elle det andra sättet.

Danmarks upphaussade bidrag, ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest, är väl hygglig, men den gör mig heller inte entusiastisk.

Emmelie har dansk mamma och svensk pappa och har bott i Stockholm, läser jag om henne, och det leder mig in på ytterligare ett spår. Vitrysslands bidrag ”Solayoh” hade faktiskt schlageregenskaper, som sångerskan, Alyona Lanskaya, lyckades framhäva, men det som gör mig tveksam är i det här fallet inte den vedervärdiga regimen i Vitryssland utan att upphovsmännen till låten heter Martin King och Marc Paelinck, namn som inte låter särskilt vitryska i mina öron.

Det här. liksom annat, tyder på att Eurovision Song Contest inte längre är en tävling mellan Europas olika länder och dessas olika musikkulturer utan allt mer ett slags Idol på alleuropeisk nivå. Mitt gamla hemland Estlands bidrag ”Et uus saaks alguse”, i och för sig en inte helt oäven ballad, sjöngs av Birgit Õigemeel, som har gjort sångkarriär via estniska Idol. Artisterna från flera olika länder har deltagit i för mig okända tävlingar som The Voice.

Den här alltså inte slumpmässiga avslipningen av allt som kunde tolkas som nationell identitet gör, att jag för egen del lyssnar lite extra noga, när det någon gång kommer något avvikande. Ett exempel är Kroatiens lite folkmusikinfluerade bidrag ”Mižerja”, med sex operasångare som kallar sig Klapa S Mora.

Andra försöker skilja ut sig från mängden genom klädsel (Moldavien) eller märklig scenshow (Montenegro). Båda dessa slogs ut, men vidare till final gick den serbiska tjejtrion Moje 3 med ”Ljubav Je Svuda”. De här tre tjejerna slog rekord i fråga om vulgär klädsel.

Annars brukar jag ju ha problem med titlar på TV-serier, men så fort jag hörde temat ur ”Vi möts igen”, i original ”We’ll Meet Again”, kände jag igen den. Kanske har den förekommit tidigare i krysset, men eftersom jag också associerar till andra världskriget bör jag väl ha sett åtminstone något av den i TV.

Och på tal om TV: ”Viva España” associerar jag, som aldrig har sett ”Så mycket bättre”, inte med Olle Ljungström. Men med lite detektivarbete på nätet klarar man ju det mesta.

Och för att fortsätta på TV-linjen, innehöll även dagens kryss ett par frågor med melodifestivalanknytning, i båda fellen bidrag som jag i dag tyckte lät bättre än när jag ursprungligen hörde dem.

Wille Crafoord sjöng ”Missarna” i tävlingen 1993.

Och ”Salt And Pepper” med Marie Serneholt hörde vi så sent som 2012.

Kanske beror min ökade tolerans på att jag för egen del tycker att tävlingen med tiden har blivit Så mycket sämre.

Men dess gamla stjärnor står sig än. Agnetha Fältskogs röst, i dag i ”When You Really Love Someone”, står sig väl, trots att hon under så långa perioder har hållit sig borta från scenen.

Och för att fortsätta på ABBA-linjen: Benny Andersson är ju fortfarande ständigt aktiv, även om det nu var ett tag sen han skrev sin ”Födelsedagsvals till Mona”, den som vi i dag hörde med bland andra Orsa spelmän.

En annan dam skildrade Calle Jularbo i ”Drömmen om Elin”, som i dag också skulle ge oss ordet dröm – fast egentligen var väl Jularbos verk en bearbetning av ”Borgholmsvalsen”. Själv är jag dock mest glad över att vi i dag slapp höra den med Peter Himmelstrands sockersöta text.

Det där gulliga tycker jag mer hör hemma i barnvisornas värld, i dag representerad av Felix Körlings klassiker ”Har du sett min lilla katt?”.

I den mer vuxna musikvärlden tycker jag det alltid är kul med stilbrytningar. I dagens musikval kan ”Hambo om bakfoten” med Svend Asmussen och Eric Ericsons kammarkör tjäna som exempel. Inte minst Ericson, nyligen avliden – själv mötte jag honom i OD-sammanhang – var ett musikaliskt geni.

CajsaStina Åkerström har jag aldrig mött personligen, däremot hennes far, Fred Åkerström, som hade skrivit ”Oslo”, som hon sjöng i dag. Fred medverkade vid det jättelika lanseringskonserten för min sångbok ”Upp tiill kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Från sjuttiotalet, 1973, härstammar också ”No More Mr Nice Guy” med Alice Cooper, tidigare känd som Vincent Damon Fumier. Det lät fortfarande bra.

Sjuttiotalet var ingen dum tid.

Jag berättar att jag själv har en bakgrund som mångårigt FiB-ombud, fast på femtitalet, och att min egen syn på vad Folket i Bild är eller borde vara för evigt är präglad av det slaget av familjetidning, politiskt radikal men med läsning för hela familjen och framför allt en myckenhet skönlitterärt material, noveller och följetonger. Jag tillägger också att jag inser, att FiB Kulturfront med den ganska blygsamma upplaga tidningen i dag har knappast skulle orka med att bära kostnaderna för ett sådant kvalificerat litterärt material, illustrerat av de bästa tecknarna. Men en större bredd i innehållet skulle jag önska. Jag har ingenting mot tidningens vänsterpolitiska engagemang, men som journalistisk produkt känns den för ensidig – den känns inte som en familjetidning.

Det nummer av FiB Kulturfront, som såldes på Första maj, har nummer 4 2013. Passande nog för ett Första maj-nummer finns där en artikel om vår tids daglönare, del 1 i en ny serie artiklar om de tillfälligt anställda. Annat som ges utrymme är det växande antalet ensamkommande flyktingpojkar och Palestina.

Den kanske bästa artikeln i det här numret är Kerstin Ekströms långa rapport om den resa till Spanien barn till frivilliga i spanska inbördeskriget geomförde 75 år efteråt. På det här sättet får man del av ett svenskt och några amerikanska öden. Fast jag hoppas att det är en olycklig slump att samtliga, vars öde skildras, var kommunister – kommunisterna som slogs för den spanska republiken var många, men det fanns ju också andra som slogs mot den framvältrande spanska fascismen.

Ett par litterära smakprov bjuds vi också på i det här numret. Halvtidsförfattaren och förläggaren (Murbruk förlag) Kalle Holmqvist intervjuas, och i anslutning till det publiceras ett par korta utdrag ur två böcker som han själv har skrivit, ”Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet” och ”Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675”.

Majnumret av Vi (5 2013) är dubbelt så tjockt, och där finns som vanligt mycket av olika slag att välja på.

Mycket läsvärd är Karin Thunbergs intervju med Ann Petrén: Det här är inte veckotidningsflams utan ett intressant porträtt av skådespelerskan på scenen och människan utanför scenen.

Läsvärd är också Ingemar Unges intervju med den bokaktuelle Julian Better, som började sitt liv i Stalins Gulag.

Jag gillar också ett udda resereportage från Ísland.

Vi innehåller en hel del recensioner av skönlitteratur, men jag har tidigare efterlyst regelbundna skönlitterära bidrag. Nu under Vis pågående jubileumsår tillgodoser tidningen i viss mån detta önskemål, men de författare som har inbjudits att lämna bidrag har ålagts begränsningen att skriva på temat ”Hundraåringen”. I det här numret tillgodoser Anna-Karin Palm detta önkemål genom att leverera en text om sin farmor. Den är utan tvekan läsvärd, men frågan är om det är en novell.

Oftast har jag därefter demonstrerat i Uppsala, men under Birgittas ministertid följde jag och barnen några gånger med när hon skulle tala på andra orter i Sverige. Under senare år har vi ibland, när vi har bott i Öregrund, åkt in till det närbelägna Gimo och demonstrerat där. Vid några tillfällen, när framför allt Birgitta men även jag har haft hjärtproblem, har vi inte orkat gå i tåget men har deltagit i mötesdelen.

I år är vi åter lite piggare, så vi beslöt oss för att gå med också i tåget, givetvis SAP-LO-tåget, som gick från Vakasala torg till Odinslund, så som det också gick när jag en gång i världen var student och ordförande för Laboremus.

När vi åkte buss in till centrum, hejdades bussen av dagens första Första maj-tåg, Vänsterns, imponerande långt bland annat på grund av att det lockar många flyktinggrupper. Lite senare, när vår samling pågick framför Musikens hus, såg vi ett annat tåg marschera in mot centrum: Kristdemokraterna demonstrerade också i år, med Lars Adaktusson som uttolkare av Livets Ord.

Enligt Upsala Nya Tidning var båda de nämnda tågen något större än vårt, men mitt intryck var ändå att vårt tåg i år var större än det ibland har brukat vara. Kanske har det att göra med den nu-får-det-vara-nog-stämning som sprider sig i landet. Dessutom talade för oss tidigare inte kända personer med Birgitta om personliga sådana skäl för att sluta upp i Första maj-tåget.

Det var fin stämning i tåget, och deltagarna skanderade under ledning av högtalarförsedda anförare paroller mot borgerlig politik och för socialdemokratisk. Bakom oss gick också vår dotter Kerstin och våra barnbarn Viggo och Klara, Viggo dock utan det Första maj-märke morfar hade köpt åt allihop. Möjligen förstod han inte vitsen med årets märkliga Första maj-märke, detta trots att han är ganska slängd på datavärlden. Men vad tänkte de som utformade det här Första maj-märket på? Förstår de inte att många av de äldre, en stor grupp i Första maj-tågen, undrar över varför de ska bära ett märke, som ser ut att föreställa rosornas krig?

I Svenska Dagbladet och Expressen finns uppgifter om att Stefan Löfvens medarbetare, när Expressen ville fotografera Löfven framför några röda fanor, ingrep med motiveringen att ”det är en förlegad symbol”. Löfven borde välja medarbetare med lite större förstånd – annars kan det gå som i Danmark.

Den dagen de röda fanorna försvinner, är det nog slut med Socialdemokraternas Första maj-firande. Fast då kommer jag den första maj att ställa mig, till att börja med om nödvändigt ensam och så länge benen kan bära mig, med en röd stormduk någonstans på en offentlig plats. Och jag är säker på att allt fler sedan kommer att flockas runt mig, till slut så många att vi har väckt Första majs vårstormsande till liv igen.

Uppe i Odinslund lyckas Birgitta och jag till slut hitta var sin ledig stol att sitta på – vi behöver sittplats. Men naturligtvis reser vi oss upp och sjunger med både i den inledande ”Arbetets söner” och den avslutande ”Internationalen”.

Där emellan lyssnar vi på talen. Först ut är Inga-Lill Sjöblom från LO-distriktet, och sen talar SSUs förbundssekreterare Ellinor Eriksson, personligt och bra.

Huvudtalare är Thomas Bodström, född i Uppsala, där hans far Lennart Bodström – för övrigt också närvarande vid mötet – var studentfackligt aktiv på den tiden då jag kom till stan.

Thomas’ Första maj-tal var ledigt och agitatoriskt, och det innehöll bara sådant som socialdemokrater av alla schatteringar är eniga om, dessutom det som vi är ännu mer eniga om, nämligen att den borgerliga politiken på område efter område har gjort bankrutt. Publiken uppskattade också, med långa applåder, hans stenhårda angrepp på Sverigedemokraterna.

Jag hade tänkt bjuda vår demonstrerande familj på middag efteråt, men det visade sig, att Klara redan hade fått Kerstin att lova ha picknick i skogen på Stabby gärde.

Hade barnbarnen varit med, hade vi säkert hamnat på en kinakrog, men nu hamnade vi till slut på en av de få vanliga restauranger som var öppen på eftermiddagen Första maj, Stationen, och åt där dijongrillat kalvrack. Inte så tokigt.

Läs den här texten, ”Att begrava en levande människa” – länk till Anna-Lenas blogg finns här intill.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Men först ska jag redovisa mina svar på dagens melodikryss, inte alltför svårt tyckte jag.

Det som är en smula svårt för mig är en del av dagens artister, några av dem mycket unga. Jag skulle aldrig komma på idén att köpa deras skivor till min väldiga skivsamling, som annars omfattar nästan alla typer av musik, och hade jag inte för vana att lyssna på melodifestivalprogrammen och hade radion på även mellan Ring så spelar vi och Melodikrysset – då sänds Junior i P4 – skulle jag förmodligen inte ha en chans att lösa Melodikrysset.

Så vi avverkar väl de här artisterna först.

Vi hörde Danny Saucedo i ”In the Club”, som kom tvåa i Melodifestivalen 2011.

Vi hörde Amanda Jenssen i ”Ghost” från albumet ”Hymns For the Haunted”.

Och vi hörde ”Soldiers” med Ulrik Munther, ytterligare en av dessa barnstjärnor.

När det gäller underhållning för barn, föredrar jag själv vida ”Lilla huset på prärien”, främst i Laura Ingalls Wilders bokoriginal, men också filmversionen för TV är OK.

Nå, det är inte allt i vuxenschlagerbranschen som finner gillande i mina öron heller. Charlotte Perrelli vann visserligen Melodifestivalen 2008 med ”Hero”, men inte tycker jag den hör till det bästa i sin genre.

Då är ABBA generellt ett strå vassare, även om just ”I’m Just a Girl” inte hör till det allra bästa Björn Ulvaeus och Benny Andersson har presterat.

Men sen förekom det en hel radda mycket bra låtar i dagens melodikryss.

”Love Letters In the Sand” skrevs ursprungligen redan 1931 men blev 1957 en jättehit med Pat Boone. Det sökta skrivunderlaget skrivs ju sand även på svenska.

Kärlek handlade det också om i ”Familjelycka”: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga”, sjöng Bernt Staf i sin faktiskt helt underbara kärleksförklaring.

Ett utländskt inlån, ”This Old House”, var ”34an” med Per Myrberg – men vilken suverän svensk version han gjorde av den här låten om huset som man dess värre skulle riva.

Ett inlån är också Evert Taubes ”Min älskling i Peru”, även kallad ”Den sköna Helen”. I dag hörde vi Mills Brothers sjunga det engelskspråkiga originalet, ”Darling Nelly Grey”.

Mer kärlek finns det i Irving Berlins ”Dancing Cheek To Cheek”, alltså kind mot kind. En fin gammal tryckare.

Och så går vi då i mål med Bruce Springsteen, born in the USA. Han gjorde här om året en bejublad turné med en Pete Seeger-konsert, som också finns på skiva i flera tappningar. En av låtarna där var ”Old Dan Tucker”, som Seeger inte har skrivit men väl gjort känd genom sina insjungningar.

* * *

Snart får vi påskbesök av sonen Matti och hans Karin samt, minst men inte minst, deras ettåriga Ella, en mycket gullig liten påskkäring.

Glad påsk önskar jag också alla mina läsare!

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.