Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Vi är inte så välorienterade i Göteborg, så vi tog taxi till operan, som ligger som ett modernistiskt skepp vid randen av solglittrande vatten. Vi gick först en liten rond längs kajen för att få något till livs – det var middagstid – men uteserveringarna föreföll oss trots solskenet för djärva. Dock visade det sig att barserveringen en trappa upp i operahuset var öppen, och där fanns mycket fräscha – och goda, visade det sig – räklandgångar att köpa. Med ett glas vitt vin till blev det här en riktigt delikat festmiddag.

Vi har aldrig varit på GöteborgsOperan förut, men så snart föreställningen hade kommit i gång med ”Body Remix”, med koreografi och scenografi och regi av Marie Chouinard, med verksamhetsbas i Kanada, satt vi helt fascinerade. Redan musiken, signerad Louis Dufort, har ett fräckt sug: i den ingår delar av Johann Sebastian Bachs ”Goldbergvariationer”; dessutom hörs pianisten Glenn Goulds röst. Scenbilden är en av de mest geniala jag har sett, och dansarna exponeras (kostym: Liz Vandal) så att de ter sig nakna. Jag kan inte tillräckligt om GöteborgsOperans dansensemble – de är rekryterade från länder över hela världen – men jag är mycket imponerad också över dansarnas prestationer.

Den inlednde ”Body Remix” är så skickligt gjord, att den vida mer kända och berömda ”Våroffer” av Igor Stravinskij nästan riskerar att hamna i skymundan.

Det här verkets rituella innehåll, vårens ankomst och ett offer av en jungfru till gudarna, är förvisso utmanande för oss rationalister, men man måste naturligtvis se det här som en mytologisk saga, och Stravinskijs musik, här briljant exekverad av GöteborgsOperans orkester under ledning av Henrik Schaefer, är helt oemotståndlig.

Vill ni se en dansföresällning, som i nästan alla avseenden är perfekt, åk till Göteborg!

Eftersom jag aldrig ser på TV-såpor, kände jag förstås, i motsats till många andra, inte igen signaturmelodin till ”Skärgårdsdoktorn”, men till slut hamnade jag med hjälp av ledbokstäverna på den här serien eller rättare sagt på den miljö den utspelas i, skärgården.

”Skärgårdsdoktorn” känner jag åtminstone till, men ett par av artisterna i dagens kryss var totalt okända för mig.

En av dessa är den amerikansak sångerskan Gwen Stefani. Hennes namn klarade jag genom att gissa mig fram till förnamnet och sen googla på det plus ”Sound of Music”, som jag hörde sampling ur. På så sätt kom jag fram till att låten vi hörde var ”Wind It Up”.

Katrina and the Wawes hade jag hittills heller aldrig hört talas om, och na-na-na-raddan ledde mig till en början helt fel. Men sen fick vi ju låttiteln, ”Sun Street”.

En dos melodifestival skulle vi förstås som vanligt ha.

Den delen började mycket lätt, med Malena Ernman och vinnarlåten 2009, ”La Voix”. Skönt med vinnarmelodier, som i motsats till årets går att komma ihåg.

En melodi som fastnar i musikminnet är också Jan Johansens ”Se på mig” från 1995.

”Gosa” mindes jag, mest för att den förekom i årets melodifestival, men namnet på den som framförde låten – Mary N’diaye – hade jag redan glömt, så även här fick jag googla.

Jag framhärdar i att schlager, för att få kallas schlager, omedelbart ska fästa sig i musikminnet. Ett par utmärkta exempel förekom i dagens kryss:

Den som en gång har hört Lill-Babs sjunga ”Gröna granna sköna sanna sommar” glömmer den aldrig. Det är förresten inget fel på Nat King Coles original, ”Those Lazy Hazy Crazy Days of Summer”, heller.

Utländskt original, ”Mockin’ Bird Hill”, har också Alica Babs’ succé från 1949, ”Adress Rosenhill”. Fast lika berömd här i Sverige blev väl Povel Ramels parodi på den, ”Småfoglarne”.

Småfåglarna hörs också i trädgården, i dag illustrerat av Dana Dragomir i ”I en klosterträdgård”.

Två filmmelodier fanns det i dagens kryss.

Gamla stan besjöngs i ”Flickorna från Gamla stan” från 1934.

Och så fick vi höra ”As Time Goes By” ur filmklassikern ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (som Ilsa Lund) i de båda huvudrollerna.

Till slut återstår då två scenmusikstycken att redovisa.

”Jag är ute när gumman min är inne” är en lätt bedagad text av Ernst Rolf och Gösta Stevens, dock som vanligt med en catchy melodi av Jules Sylvain.

Modernare låter då ”Another Opening, Another Show” ur ”Kiss Me Kate” från 1948. Musiken är av den mästerlige Cole Porter.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Det är just mitt bloggande som är ämnet för intervjun.

Men nu övergår vi till Melodikrysset, svårt enligt Anders Eldeman, ändå inte våldsamt svårt enligt mig.

Vi tar det jag för min del tyckte var knepigt först.

Den film och den filmmusik krysset avslutades med kände jag inte till. Men eftersom svaret skulle bli en siffra och jag hade första och sista bokstaven av tre, var det ju lått att lista ut att svaret måste bli nio. På nätet hittade jag sen filmen ”9 millimeter”, men jag har alltså inte sett den filmen och vet inte, om jag har hamnat rätt på den punkten.

Jag har tidigare bekänt att dansband inte riktigt är min grej, men naturligtvis känner jag, till exempel via Svensktoppen, till ett antal svenska dansband, bland dem Thorleifs. Och när vi sen fick titeln, ”Déjà vu”, var det ju lätt att få bekräftat att det här var just Thorleifs.

Kim Larsen kände jag igen på rösten och danskan – jag har en del äldre skivor med honom. Så även om jag tidigare inte hade hört just ”Hvorfor er jeg dog så liderlig”, var det inte alltför svårt för mig att identifiera honom.

Andra tyckte säkert att de klassiska styckena i dagens kryss var svåra, men jag som också lyssnar på sådan musik, på skiva så väl som på konserter, hade inga våldsamma svårigheter att identifiera Robert Schumanns ”Träumerei”.

Och eftersom jag har sett ganska mycket opera på scen, beredde det mig heller inga svårigheter att genast känna igen ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto” (1850).

När det gäller operetter och musikaler brukar långt fler känna igen enskilda stycken, hämtade från sådana.

”Maria” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” är ett bra exempel på detta.

För oss som är äldre är ”The Lambeth Walk” en mycket välkänd sång. Färre vet kanske att den ursprungligen kommer från en musikel, ”Me And My Gal”, skriven 1937 av Douglas Faber och L Arthur Rose (text) samt Noel Gay (musik).

När vi nu är inne på lite äldre musik, kan vi ta också ”Fia Jansson”, som ursprungligen ingick i Emil Nordlanders revy ”Den förgyllda lergöken” år 1900 jämnt. Den hade här parats ihop med folkvisan ”Jag gick mig ut en afton”, här i Jan Johanssons version.

Melodifestivalmelodier slapp vi i stort sett i dag. ”I’m In Love” sjöng Sanna Nielsen så sent som 2011, och den är väl heller inte så svår att komma ihåg.

Mer svensk schlagermusik: Även om vi idag hörde Lennart Palm spela ”Här komer alla känslorna på en och samma gång”, är det ju inte så svårt att minnas den i original med Per Gessle.

Ännu bättre är dock ”Musik ska byggas utav glädje” sjungen av och med musik av Lill Lindfors. För texten stod bland annat den mångsidigt begåvade Åke Cato. Jag läser hans blogg regelbundet – länk finns här intill – och han har också länk till min blogg.

Musikalisk glädje utmärker också Orsa spelmän, en grupp som vi i dag skulle placera geografiskt.

Och så var det då bara en låt kvar, ”Anywhere Is”, sjungen av den begåvade Enya, med rötter på Irland.

Nu rådde där stillsam frid, kanske beroende på att det var vardagskväll och ganska tidigt. Annars är den här ostasiatiskt inriktade restaurangen med sina många smårätter faktiskt väl värd ett besök.

Ur menyn valde vi båda dels två smårätter som passade att intas med ett glas vitt vin, dels två smårätter som passade att intas med ett glas rött vin.

Menyn på Oasia är indelad i underavdelningar som Himmel & Jord, Hav och Trädgård. Vi startade med skaldjur, brioche, pepparrotsmajonnäs och vattenkrasse och fortsatte sen med halstrade pilgrimsmusslor, blomkålspuré och baconcrisp. Och så avslutde vi med grissida, vit kimchi och chilibönpasta samt koreansk BBQ-kyckling, gurkkimchi och het sås.

* * *

Därefter gick vi till Reginateatern på Trädgårdsgatan för en kväll med Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” heter den show han turnerar med just nu, och där han assisteras av Benneth Fagerlund, piano, och Martin Tallström, gitarr.

Men det är ändå Ronny Eriksson som med sina sånger och de mellanliggande monologerna dominerar scenen. Till att börja med ser vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märks på idiomet – men fram på scenen träder gradvis en man som har både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis får både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kommer undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han vet vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsar till Birgitta som står i garderobskön, så när jag efter föreställningen köper hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågar han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar är att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag har kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglas den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på den norrbottniska landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klär av centerledaren så det inte blir ett Lööf kvar.

Musikaliskt innehåller den här showen ganska mycket country, ofta accentuerat med klanger av banjo, så till exempel i den inledande ”Långt från kusinerna i stan”, i sin grundhållning också långt från Stureplan.

Men ”Prat om”, som övergår i ”Om bränslepriset”, vetter, liksom det första av de båda avslutningsnumren, ”Ronny Erikssons mardröm” – jo, han är dylanpåverkad – åt talking blues. Och en riktig blueshöjdare – musikaliskt det allra bästa den här gången – är ”Vischan blues”, till innehållet en underbar kampsång för rätten att få leva ett liv i ens egen, inte marknadsdjävulens tjänst.

Vischan blues

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

I dag så ska man ha om man ska ha det bra
villa i Djursholm eller på Lidingö
och jobba mitt i City i nåt företag
som rör sig i en internationell miljö
En liten gård på vischan
med några kor
kan ingen jävel leva på
Men ute här på vischan
sitter jag och min bror
och vi lever på ändå
Det känns rätt rätt
men känns det fel
så plockar brorsan fram
sitt gamla bälgaspel
ett spel som en gång varit Calle Jularbos
och jag jag letar fram
toapapper och en kam
sen delar vi en vischan blues

Behöver nån se över nånting i sin bil
så vet jag hur man gör som bilreparatör
jag byter brytarspetsar eller toppventil
men det är ingenting jag debiterar för
för ute här på vischan
kan man av en slump
i stället få en slaktad gris
den byter man på vischan
mot en oljepump
som byts mot en Rörstrands-servis
som man kan betala med
hos nån som har för mycket ved
och veden som man får den kan man byta hos
nån som är kapabel
att dra in en matarkabel
sen delar vi en vischan blues

Förmodligen så tjänar det väl ingenting till
Förmodligen är man en gammal idiot
Men när dom vill att man ska göra som dom vill
får man sån jävla lust att göra tvärtemot
Så vi stannar här på vischan
fastän dom har tänkt
att här ska ingen jävel bo
Vi stannar här på vischan
fastän dom har stängt
både koopera och postkontor
O rälsbussen har slutat gå
men vi har inte tänkt att åka med ändå
Det är redan alltför många som har rest sin kos
så om vi inte stannar
har våra grannar inga grannar
som kan dela deras vischan blues

”När jag var nio” gör han à capella, dock inte för att han är ensam kvar där ute på vischan.

Och hans ”Egentligen” har något kinesiskt över sig.

Mycket handlar om rötter. ”Gråtvals” handlar både om farsan och om kärva attityder (”Bit ihop nu pojk och spara dina tårar”, medan ”Far min” på ett muntert sätt berättar om en nedkomst – barnafödsel – i en eka på Lule älv.

Mycket är hårtslående politiskt. I ”Korv och makaroner” gisslar han kungahuset, vars medlemmar han vill rulla i tjära och fjäder. ”Det måste löna sig att vara rik” är en kampsång mot – formellt för – Moderaterna. Och i ”Å ena sidan” är det bland annat Annie Lööf som får sig en släng.

”Nu får ni ge er”, en historia som har sin begynnelse i Uppsala, är en predikan om vad det faktiskt innebär att vara människa.

Och så måste jag förstås nämna också avslutningslåten, en kär gammal vän: ”Lika bra att sluta drömma”, en sång om storvulna planer som lik förbannat slutar till exempel i Hudiksvall.

Den texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och vill ni höra sångdelen av ”Vad skådar mitt norra öga”, finns den på CD (Satellite Records SAT 06, 2012). Den är, för att citera omslaget, ”en levande inspelning från Söderhamn. Ronny Eriksson i lag med Benneth Fagerlund & Martin Tallström”. Skivan återger en livebandning gjord på Söderhamns teater den 20 september 2012.

Genren sjungnde idrottsstjärnor intresserar mig inte särskilt mycket – hos mig ligger dock själva idrotten ännu risigare till. Ricky Bruch har jag i alla fall lagt på minnet, men varför han också släpptes in i en skivstudio förtår jag inte. Hade ”Mig fångar ingen brud” bäring på hans omfång?

Nils Landgren känner jag förstås till, men för mig är han inte Nisse Landgren. Men han fick väl kanske heta Nisse i dag för att man spelade en för honom lite ovanlig låt, temat ur ”Macken”.

Vi fick i dag också höra ”Blommornas vals” ur ”Nötknäpparen”, vars kompositör är Pjotr Tjajkovsij. Fast i dag skulle vi skriva hans förnamn Peter.

Peps Persson känner vi dock inte som Per-Åke. Han sjöng ”Inga vargar jagar mig”. Nä, dom har väl inte hunnit ner till Skåne än.

Honom har jag allt av på skiva, men Lasse Stefanz och dansbandsmusik över huvud taget förekommer inte i min skivsamling. Däremot gillade jag Alf Robertson, som gjorde ”I mina
skor” i original.

Mer dansbandsmusik: I dag var det Vikingarna, som spelade ”När vi rör varann” (i original ”Sometime When We Touch”), som jag hellre hör med Susanne Alfvengren.

Jag har inte direkt något horn i sidan till Per Gessle, och hans och Gyllene Tiders ”Kung av sand” är väl någorlunda OK, men inte får den mig att störta i väg till skivaffären.

För egen del gillar jag vida mer Bo Sundström och Bo Kaspers orkester, som vi i dag fick höra i ”Världens ände”.

Inte till världens ände men till Finland förde oss Charlies med ”Marja Leena”. De flesta kände väl igen den som ”Jag vill vara din Margareta”.

Ernst Rolf levde före min tid, men visst har jag lyssnat mycket på honom, framför allt i forna tiders radio. Och ”Min kärlekssång”, som vi hörde i dag, ingick ju i en operettklassiker, ”Vita hästen”, med musik av Ralph Benatzky.

Och så var det väl bara en låt kvar, passande nog (för den här bloggen) en med två kockar, i TV kända som Werner & Werner men privat under namnen Sven Melander och Åke Cato.

Har ni för övrigt besökt Åkes blogg? Länk finns här intill.

* * *

En läsare påpekar att jag har glömt att redovisa svaret på filmfrågan. Som så ofta hade Eldeman valt en James Bond-film, ”Skyfall”, den sista av de tre bondfilmer, där Daniel Craig hade huvudrollen.

Gå dit, kära uppsalapublik – bry er inte om UNTs sura kommentar om förutsägbar låtlista. Ni kommer att få en rolig kväll med många musikaliska nostalgikickar.

Och gå dit, Linus Tunström – vill Stadsteatern fortsätta med att spela musikaler, får du inte missa att snarast anställa Andrea Geurtsen. Annars kommer någon annan stor scen att hinna före med att kontraktera henne.

UNT har förstås rätt i att låtvalet i ”Play It Again Sam – 2″ är förutsägbart – publiken har nämligen fått rösta fram sina filmlåtfavoriter.

Men nu är det ju så att just de här filmörhängerna ofta också har det där lilla extra som starkt har bidragit till att göra filmerna de ingick i till publiksuccéer, och det är faktiskt kul att få höra dem igen.

De här örhängerna görs, förbluffande bra och ibland med ett litet inslag av buskishumor från Paul Kessels sida, av en ensemble, som utom av Kessel, sång, består av John Fiske, gitarr och banjo, Grosse Grotherus, bas, Hasse Loelv, keyboards och dragspel, och Björn Sjödin, trummor.

Och så alltså av kvällens stjärna, Andrea Geurtsen, sång.

Så fort ni har hört henne i Marilyn Monroes gamla glansnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Frend”, kommer ni att förstå det jag försökte säga redan inledningsvis: A star is born!

* * *

Reginateatern serverar i och för sig vin till gästerna i salongen – man sitter vid bord – men vi hade inte ätit middag, så efter föreställningen gick vi över till Saluhallen och Jay Fu’s, en krog mycket omskriven för sin meny med en blandning av amerikanskt och asiatiskt.

Det var alldeles fullt i lokalen, men vi slog oss ned i baren med var sin dry martini och väntade. Och vi hade tur: en bordsbeställning hade återkallats, så vi fick ett bord och tog med våra drinkar dit och började studera menyn.

Mycket såg frestande ut, men vi fastnade för lätt grillad tonfisk med – visade det sig – perfekta tillbehör. Tonfisk är ju ett gränsfall, men vi valde att dricka ett relativt lätt rödvin till det.

Även restaurangbesöket bidrog till en hellyckad kväll.

Själv har jag sett Ingmar Bergmans egen filmversion, och eftersom jag i recensionen av den ganska utförligt har refererat innehållet, vill jag inte här upprepa detta utan hänvisar de läsare, som inte känner till ”Fanny och Alexander, att också läsa texten om den under Kulturspegeln, Film. Det betyder inte att de båda versionerna innehållsligt är helt identiska. I uppsalaföreställningen har man, trots att också den är mycket lång, gjort en del förkortningar. Men grundstoryn är densamma, och viktigare är att uppsalaversionen får sina särdrag med hjälp av scenbild, fokusering och skådespelarval, även musikval – och även om detta innehåller flera överraskande inslag, skulle jag själv främst vilja peka på musiken i den här uppsättningens slut: När familjen Ekdahl är återförenad, befriad, spelas Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing”.

Den aktuella uppsättningen i Uppsala särskiljer sig genom att inte bara i teateravsnittet utan också i de längre avsnitten om familjen Ekdal respektive från biskopsgården markera, att detta är teater. Den här infallsvinkeln markeras bland annat genom att ridån ibland, för att dölja eller markera något, delvis dras igen eller åt sidan. Och genom glipor i den gluttar barnen, särskilt Alexander, också då och då ner på oss i salongen.

Av de båda huvuddelarna i föreställningen är scenerierna från det ekdahlska hemmet, särskilt familjens julfirande, skildrade som ett virvarr av mänsklig lek och dito lustar. En del av detta, till exempel skildringen av hur Gustav Adolf lägrar både husan och hustrun, går aningen längre än filmversionen, och julkalaset blir i uppsalaversionen ännu mer av backanal.

När man sedan förflyttas in i det vergeruska biskopshemmet finns där en skillnad redan i scenbilden, som genom sin klaustrofobiska lösning – de agerande är instängda i ett slags boxar; Maja Ravns scenografi är här lysande – framhäver tvånget och ofriheten i den miljö Fanny och Alexander och deras mor, när hon efter familjefaderns, Oscar Ekdahls, frånfälle gifter sig med biskopen.

Också scenuppsättningen i Uppsala rymmer utomordentligt känslostarka partier, till exempel biskopens närmast sadistiska bestraffning av Alexander när han har fantiserat/ljugit och olika barnkväsande regler som biskopens syster tvingar på barnen.

Lysande gestaltade är också Isak Jakobis kuppartade befriande av barnen och det förhandlingssamtal med inslag av utpressning om både barnen och deras mor de överlevande bröderna Ekdahl har med biskopen.

Däremot tyckte jag att det som slutgiltigt bidrog till även moderns, numera biskopinnans, frigörelse – eldsvådan och hur biskopen omkom i denna – skildrades mindre konkret. Men förmodligen känner en mycket stor del av publiken redan tidigare till Bergmans grundhistoria och kan konkretisera det som skildras alltför symboliskt.

Skådespelarprestationerna är genomgående goda, men antalet agerande är, trots vissa dubbelbesättningar, så pass många, att jag här inte tänker nämna alla agerande, ja inte ens alla de som har någorlunda bärande roller.

Jag vill då särskilt nämna Peter Viitanen, som med bravur spelar Alexander. Pappa Oscar (Gustav Levin) förblir en levande gestalt även när han efter sin död uppenbarar sig för sonen Alexander. Av de fortfarande levande bröderna Ekdahl vill jag nämna både Carl (Axel Morisse) och, inte minst, Gustaf Adolf (Mathias Olsson), som är superb under utpressningsmanövern hos biskopen. Och självfallet måste också biskopen Edvard Vergerus (Claes Ljungmark) nämnas – hans rolltolkning skiljer sig förvisso från Jan Malmsjös i filmversionen, men detta ska inte tolkas som någon anmärkning. Och så kan man förstås inte gå förbi Isak Jakobi, i det här fallet spelad av Staffan Westerberg.

Bland kvinnorollerna vill jag särskilt nämna barnens mor Emilie (Maria Sundbom) och biskopens monster till syster Henrietta (Elisabeth Wernesjö). Att jag inte nämner fler kvinnor beror på att kvinnorollerna, varken i grundstoryn eller i den här uppsättningen, är lika markanta.

* * *

Efter föreställningen hade vi tänkt äta supé på teatern, men där bjöds bara – dessutom med vänster hand, verkade det som – på räksmörgås, som man, förstod vi av en kommentar, borde äta snabbt.

Så vi gick snett över Kungsgatan till gamla järnvägsstationen och fick bord på restaurang Stationen. Beställde där och åt med god aptit lammribs och drack bourgognevin därtill.

Det var förhållandevis lite folk där i går kväll, således ganska lugnt, men maten tror jag familjen Ekdahl skulle ha gillat.