FiBs folkböcker

I nummer 52 1940 introducerade Folket i Bild på bred front en ny satsning: tidningen, som redan var välkänd för noveller och följetonger skrivna av goda författare, skulle nu genom sitt förlag börja sälja billiga folkböcker av författare, som i många fall redan var välkända för FiBs läsare. En krona styck skulle de här böckerna kosta!

Serien inleddes med en roman av arbetarförfattaren Albert Viksten, ”Stor-Nils”. Sen följde, i rask takt, Ragnar Holmströms ”På däck och durk”, Gustav Hedenvind-Erikssons ”Ur en fallen skog”, Bernhard Nordhs ”Fjällfolk”, Fredrik Ströms ”Folket i Simlångsdalen”, Ivar Lo-Johanssons ”Statarliv”, Jan Fridegårds ”Trägudars land” med flera.

De böcker som gavs ut var i mycket få fall originalutgivningar. Oftast fick Folket i Bilds förlag tillstånd av andra förlag att ge ut redan publicerade böcker i sin serie FiBs folkböcker. Man kan gissa att dessa nyutgåvor var till båtnad både för författarna och originalförlagen: de mycket stora upplagorna gjorde författarna och deras böcker kända och populära. Säkert bidrog också författarna själva, många av dem mångåriga medarbetare i tidskriften Folket i Bild, till att övertyga sina respektive förlag om att dessa borde ge Folket i Bilds förlag tillstånd att införliva den ena eller den andra boken i sin folkbokserie.

Till de författare som, trots att deras böcker i original utkom på Bonniers, Wahlström & Widstrand, LT, Norstedts med flera förlag, fanns representerade i FiBs folkbokserie fanns till exempel Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Albert Viksten. Bland storsäljarna i serien fanns också Moa Martinson, vars hela produktion utkom på Tidens förlag – någon idiot sålde därefter, efter hennes död, under en nedgångsperiod för förlaget utgivningsrättigheterna till Natur och Kultur. Lars Ahlin och Björn Erik Höijer, som själva bytte till Bonniers, har också båda ett långt förflutet på Tiden. Även Eyvind Johnson har ett, om än kort, förflutet på Tiden.

Till just Tidens förlag kom ju också Folket i Bilds förlag att få ett speciellt förhållande: FiBs förlag blev dotterförlag till Tiden. Arvegodset från dessa båda förlag ingår numera i det KF-ägda Norstedts förlagsgrupp, som förutom Norstedts förlag bland annat äger Prisma och resterna av den vuxenutgivning som fanns hos KFs förlag, senare Rabén & Sjögren.

Norstedts-förlagen har hittills inte visat något synbart intresse för att upprätthålla eller snarare återuppta utgivningen av svensk och delvis utländsk arbetarlitteratur, böcker vars signum var episkt berättande och som pendlade mellan folklivsskildring och radikal proletärlitteratur.

Att det inte längre skulle finnas marknad för littertur i den här traditionen är rent nonsens. Jag vill påminna om de framgångar norstedtsförfattare som Torbjörn Flygt och Kjell Johansson har haft. Andra förlag har haft framgångar med författare som Åsa Linderborg och Susanna Alakoski. Själv läser jag just nu en modern arbetarroman från Ordfront, Maria Hambergs ”Greklandssommaren”.

Norstedts har för övrigt mycket i den här genren i sin backlist och då ockå böcker från tiden långt efter folkboksepoken. Ett av de främsta exemplen är Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg”.

Vill inte Norstedts-gruppen själv starta en folkbokutgivning i FiB-traditionen, kunde det ligga nära till hands att åtminstone söka ett nära samarbete med det av högerregeringen hårt trängda En bok för alla, vars majoritetsägare är Ordfront. En bok för alla är väl den pocketserie, som, både när det gäller utgivningsprofil och när det gäller prissättning, har legat allra närmast tanken bakom FiBs folkböcker, och kanske kunde Norstedts-gruppen tillsammans med En bok för alla starta en sidoserie med romaner i Ebfa-serien, förslagsvis kallad just Folket i Bild och med böckerna (liksom i fallet antologierna) i laminatband.

Här är ett förslag på utgåvor i serien FiBs folkböcker, värda nytryck i en sådan serie:
Lars Ahlin: ”Jungfrun i det gröna” (1951, 70.000 exemplar – originalet utkom på Tidens förlag 1947; det rör sig om en roman i folkhögskolemiljö)
Lars Ahlin: ”Tåbb med manifestet” (1954, 65.000 exemplar – Ahlins debutbok från 1943, i Tidens bokklubb 1946; en mycket politisk bok av Ahlin)
Erik Asklund: ”Ogifta” (1948, 65.000 – Rabén & Sjögren-författare)
Harald Beijer: ”Dynamit” (1942, 50.000 exemplar – Rabén & Sjögren-författare)
Harald Beijer: ”Kärvt blommar kärleken” (1955, 60.000 exemplar)
Johan Bojer: ”Den siste vikingen” (1952, 75.000 exemplar – en norsk klassiker; Atlantis har den i sin klassikerserie, men Tidens förlag gav ut den på svenska 1923)
Arvid Brenner: ”Rum för ensam dam” (1950, 80.000 exemplar – originalet utkom på Tidens förlag 1941)
Tove Ditlevsen: ”Barndomens gata” (1956, 65.000 exemplar – Ditlevsen är en dansk klassiker)
Tove Ditlevsen: ”Man har gjort ett barn illa” (1949, 90.000 exemplar – absolut värd att återutge)
Carl-Emil Englund: ”Minnet sliter i spindelväv” (Rabén & Sjögren-författare)
Gustav Rune Eriks: ”Det blir bättre i vår” (1947, 70.000 exemplar – detta är en pärla!)
Allan Eriksson: ”Farväl till paradiset” (1954, 75.000 exemplar – en underbart rolig bok)
Allan Eriksson: ”Grönska min gränd” (1949, 85.000 exemplar – ett orättvist bortglömt författarskap; hans originalförlag var det kommunistiska Arbetarkultur)
Johan Falkberget: ”Bör Börson” (1950, 100.000 exemplar – Falkberget är en norsk klassiker)
Johan Falkberget: ”Eli Sjursdotter” (1946, 103.000 exemplar)
Per Anders Fogelström var andreredaktör på tidningen Folket i Bild, vilket gjorde, att ett stort antal av hans viktigaste böcker gick som följetonger i tidningen och/eller utgavs i FiBs folkbokserie, detta trots att originalen publicerades på Bonniers: ”Medan staden sover” (1953, 80.000 exemplar), ”Möten i skymningen” (1955, 65.000 exemplar), ”I kvinnoland” (1956, 90.000 exemplar) och ”Tack vare Iris” (1959, 40.000 exemplar).
Jan Fridegårds ordinarie förlag var Wahlström & Widstrand, men hans böcker i FiBs folkbokserie sålde i mycket stora upplagor: ”Trägudars land” (1942, 145.000 exemplar, 1961 ytterligare 10.000 exemplar), ”En natt i juli” (1945, 105.000 exemplar), ”Gryningsfolket” (1947, 145.000 exemplar), ”Offer” (1948, 120.000 exemplar), ”Lars Hård” (1950, 110.000 exemplar), ”Offerrök” (1952, 135.000 exemplar), ”Äran och hjältarna” (1953, 120.000 exemplar), ”Porten kallas trång” (1956, 90.000 exemplar), ”Lars Hård går vidare” (1957, 75.000 exemplar), ”Lyktgubbarna” (1959, 60.000 exemplar), ”Flyttfåglarna” (1960, 30.000 exemplar)
Folke Fridell: ”Död mans hand” (1948, 110.000 exemplar – gav ut de flesta av sina böcker på LT; en av de intressantaste proletärförfattarna)
Folke Fridell: ”Greppet hårdnar” (1956, 60.000 exemplar)
Folke Fridell: ”Syndfull skapelse” (1951, 75.000 exemplar) – kom först ut på KFs förlag)
Folke Fridell: ”Kerstin” (1961, 25.000 exemplar – inte lika angelägen som de fyra övriga titlarna)
Folke Fridell: ”Tack för mig, grottekvarn” (1954, 80.000 exemplar – både som arbetarskildring och som politisk roman närmast oumbärlig i en serie av det här slaget)
Gösta Gustaf-Janson: ”Krisår” (1961, 10.000 exemplar – varför ges en så bra berättare inte ut numera?)
Olle Hedberg: ”Fria på narri” (1943, 70.000 exemplar – Norstedts-författare. Olle Hedberg är ju främst en skildrare av borgerligheten men borde alltså ändå kunna platsa i en folkbokserie.)
Olle Hedberg: ”Iris och löjtnantshjärta” (1948, 108.000 exemplar – Norstedts-författare)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Med rallarkärra mot dikten” (1950, 75.000 – ett författarskap som borde lyftas fram på nytt; den här boken kom ut på KFs förlag)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Skörden mognar” (1944, 50.000 exemplar)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Ur en fallen skog” (1941, 50.000 exemplar)
Langston Hughes: ”Sandy och Harriet” (1961, 20.000 exemplar)
Björn Erik Höijer: ”Bergfinken” (1947, 60.000 exemplar – ursprungligen Tiden-författare)
Eeva Joenpelto: ”Bara Johannes” (1960, 30.000 exemplar – originalet på Tidens förlag, 1960; flera av hennes böcker har kommit ut på Rabén & Sjögren)
Eyvind Johnson: ”Timans” (1945, 50.000 exemplar)
Eyvind Johnson: ”Minnas” (1950, 75.000 exemplar)
Josef Kjellgren: ”Pank och fågelfri” (1941, 55.000 exemplar)
Halldór Kilian Laxness: ”Världens ljus” (1956, 80.000 exemplar – originalet kom ut 1950 på KF/Rabén & Sjögren, som var Laxness svenska förlag; det är för mig helt obegripligt, att Norstedts-gruppen över huvud taget tycks vara omedveten om att man har denne isländske nobelpristagare i litteratur – 1955 – inom den egna gruppen.)
Johannes Linnankoski: ”Sången om den eldröda blomman” (1947, 100.000 exemplar – filmatiserad)
Ivar Lo-Johansson: ”Vagabondliv i Frankrike” (1950, 85.000 exemplar)
Ivar Lo-Johansson: ”Zigenare” (1955, 55.000 exemplar – originalet utkom i det här fallet på KFs förlag, vilket sen blev Rabén & Sjögren)
Många av de böcker av Ivar Lo-Johanssons, vilka kom ut på Bonniers, omtrycktes i FiBs folkbokserie: ”Statarliv” (60.000 exemplar, 1941, ”Jordproletärerna” (55.000 exemplar), 1943, ”Måna är död” (60.000 exemplar), 1944, ”Bara en mor” (90.000 exemplar), 1954.
Artur Lundkvist: ”Floderna flyter mot havet” (1952, 75.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1934; observera att Lundkvist alternerade med att ge ut böcker på Tiden respektive Bonniers – han gick alltså aldrig helt över till Bonniers, så som Lars Ahlin, Björn Erik Höijer och Eyvind Johnson gjorde)
Moa Martinson: ”Drottning Grågyllen” (1946, 65.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1941, i original på Tidens förlag 1937)
Moa Martinson: ”Jag möter en diktare” (1961, 35.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1950)
Moa Martinson: ”Kungens rosor” (1947, 121.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1944, i original på Tidens förlag 1939)
Moa Martinson: ”Kyrkbröllop” (1950, 120.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1944, i original på Tidens förlag 1938)
Moa Martinson: ”Livets fest” (1952, 128.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1949)
Moa Martinson: ”Mor gifter sig” (1956, 65.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1947, i original på Tidens förlag 1942)
Moa Martinson: ”Sallys söner” (1943, sålde genom åren över 100.000 exemplar)
Vilhelm Moberg ordnade personligen, att Folket i Bild fick tillstånd (av Bonniers) att ge ut flera av hans romaner i sin folkbokserie (och även använda andra som följetonger i tidningen Folket i Bild). Han var ofta osams med regeringen och socialdemokraterna, men han gillade FiBs radikala hållning och var god vän med chefredaktören Ivar Öhman. Det vore därför inte helt fel, om någon av hans FiB-böcker (med tillstånd av Bonniers) fick vara med i den här skissade serien: ”Mans kvinna” (110.000 exemplar), 1951, ”Raskens” (110.000 exemplar), 1951, ”Sänkt sedebetyg” (100.000 exemplar), 1952, ”Giv oss jorden” (80.000 exemplar), 1956, ”Rid i natt!” (60.000 exemplar), 1958, och ”Brudarnas källa” (35.000 exemplar), 1960
Karl-Rune Nordkvist: ”Att vänta någon hem” (1959, 35.000 exemplar – Rabén & Sjögren, senare Liber-författare)
Ivan Oljelund: ”Det hände på Kungsholmen” (1957, 60.000 exemplar – Tiden-författare)
Alf Prøysen: ”Trastsommar” (1954, 75.000 exemplar – om flickan som återvänder hem i blåklocksveckan; en charmerande bok, värd att åter ge ut)
Kurt Salomonson: ”Grottorna” (1958, 45.000 exemplar – Salomonson är en förnyare av arbetarberättandet; hans förlag är Norstedts; han borde ges ut på nytt)
Kurt Salomonson: ”Mannen utanför” (1961, 25.000 exemplar)
Aksel Sandemose: ”En sjöman går iland” (1958, 50.000 exemplar – Sandemose, som ju är en klassiker, hade en personlig relation till FiBs Ivar Öhman: därför kom flera av hans böcker ut som folkböcker)
Aksel Sandemose: ”Nybyggare i Alberta” (1949, 105.000 exemplar)
Gustav Sandgren: ”Dans till gryningen” (1950, 85.000 exemplar)
Gustav Sandgren: ”Livet är rikt” (1946, 70.000 exemplar)
Sandgren är Tiden-författare
Frans Eemil Sillanpää: ”En mans väg” (1956, 60.000 exemplar – Sillanpää är finsk nobelpristagare i litteratur (1939)
Fredrik Ström: ”Folket i Simlångsdalen” (1941, 60.000 exemplar – originalet kom ut på Tidens förlag.
Upton Sinclair: ”Bilkungen” (1960, 35.000 – Sinclair hör definitivt hemma i en serie av det här slaget – många av hans böcker kom ut på Tiden)
Peder Sjögren: ”Kärlekens bröd” (1954, 70.000 exemplar – en bok från Finland under kriget, filmad)
Peder Sjögren: ”Svarta palmkronor” (1958, 50.000 exemplar – Sjögrens böcker kom i original ut på Norstedts)
Marika Stiernstedt: ”Alma Vittfogels rykte” (1943, 50.000 exemplar – hon gav ut flera böcker på Tiden)
Marika Stiernstedt: ”Indiansommar 39” (1949, 75.000 exemplar)
August Strindberg: ”Röda rummet”
Tarjei Vesaas: ”De svarta hästarna” (1956, 65.000 exemplar – en norsk berättare av format, klart en klassiker; hans svenska förlag är LT) Se även Tema pocket!
Albert Viksten: ”Stor-Nils” (inledde hela folkbokserien 1941, 100.000 exemplar) – originalet kom ut på Tidens förlag 1923
Albert Viksten: ”Byfolket” (1942, 65.000 exemplar) – originalet kom ut på Tidens förlag 1925
Viksten hade dock flera titlar i FiBs folkbokserie, som sålde bra – huruvida de hade utgivits i original på andra förlag eller var originalutgåvor i folkbokserien vet jag inte: ”Pirater och pälsjägare” (1944, 80.000 exemplar), ”Timmer” (1950, 115.000 exemplar), ”Den vita vidden” (1953, 100.000 exemplar), ”Blå gryning” (1954, 100.000 exemplar), ”Vindkantring” (1957, 70.000 exemplar), ”Pälsjägarnas paradis” (1960, 50.000 exemplar). Jag vet dock, att Albert Viksten gav ut böcker också på LTs förlag.
Rudolf Värnlund: ”Upproret” (1946, 70.000 exemplar – Tiden-författare)

Orostid

Åter igen har jag på Tradera lyckats köpa in en bunt gamla Folket i Bild, från senare delen av 1930-talet och från de påföljande krigsåren.

Tidningar, också veckotidningar, gör det möjligt att andas in tiden. I nummer 12 1942 hittar jag en artikel om Le Libre Belgique, en underjordisk tidning visserligen utgiven under den tyska ockupationen redan under första världskriget – men man förstår andemeningen. Under andra världskriget infördes vidare, i varje nummer, avdelningen ”Folket i fält” med beredskapshistorier, utlottningar av böcker till de inkallade, lite knep och knåp och annat sådant. Bilder ur beredskapslivet förekommer ockå ofta – men alltid utan ortsangivelse; frasen ”någonstans i Sverige” används flitigt. I en annons lockar tidningen Social-Demokraten med ett ”spännande världsreportage genom krigsspärrarna vintern 1940-1941″. I nummer 13 1942 finns en artikel om matlagning i ransoneringstider: det går bra att använda kanin i stället för hare. En återkommande avdelningar med skämtteckningar ur internationell press, ”Eko från världspressen”, ger en god bild av stämningsläget i andra länder. Som ny följetong börjar i nummer 41 1943 Marika Stiernstedts roman ”Attentat i Paris”, där introduktionstexten kittlar både med mordet på en högre tysk officer och med att Gestapo leder undersökningen.

I årets sista nummer 1940 (nummer 52, 29 december) infördes två juldikter, präglade av tidens stämningar.

Emil Hagströms bidrag andades den verklighetsflykt epokens ondska helt naturligt alstrade som en motreaktion:

En julsaga

Lätt på tå i vinsterstad
går en liten tärna,
och bland palm och liljoblad
lyser julens stjärna.

Herden vaktar sina får,
katten går i garnet.
Sorgens fula drake slår
lovar omkring barnet.

Sakta silar tidens sand.
kvällens ljus förtonar.
Årens vita vinterland
allting ont försonar.

Nils Ferlins bidrag, också det med barn i centrum, är mer brutalt och rakt på sak:

Leksak

Så mången ”klapp” du fått till jul
av mamma och av pappa!
Ditt bombplan tycker jag är kul
– det får du inte tappa!

Det får du inte dunka på
med hammaren, den lilla.
Då kunde det förresten gå
med hela huset illa.

Då flöge – med ett hiskligt brak,
din pappa och din mamma
som gett dej en sån vacker sak
i luften med detsamma.

Och flög du inte med så lär
det inte bättre båta:
då fick du sitta ensam här
bland spillrorna och gråta.

Väljer jag april?

Den norske diktaren Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) skrev 1868 en dikt, som gjorde stort intryck på mig, när jag först läste den:

Jeg velger meg april!

Jeg velger meg april!
i den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter –
i den blir somren til!

När jag nu läser om den, anar jag, att det är april som sinnebilden för förändring som gjorde sådant intryck på mig, när jag först läste den. Det gjorde jag under gymnasietiden i Sundsvall; den fanns i Gunnar Tideströms och Bernhard Tarschys’ litteraturantologi i tre delar för gymansiet, ”Dikt och tanke genom sekler” (C W Gleerup). Mitt exemplar är införskaffat 1956, samma år som jag i början av höstterminen i två veckor var på stipendieresa till just Norge. Men jag har också senare många gånger återvänt till den här dikten.

Dikten väljer jag nog fortfarande, men väljer jag april som årstid?

Det vete fan; det finns andra delar av året som jag är mycket mer förtjust i.

I år känns det särskilt svårt att ta april till sitt hjärta. Efter en i det närmaste snölös vinter har vi fått plötsliga återfall av kyla och snö. När jag här om dagen tog bussen från Öregrund in till Uppsala – åter för sammanträden och kulturevenemang – var trädgården täckt av snö. Men det är ju inte vinter heller. Lågt liggande delar av trädgården liggger under vatten, leriga, omöjliga att promenera på. Och snön som yr i luften blir i nästa stund till ett isande kallt regn.

Det är väl det som kallas aprilväder.

Tjuven på Uppsala stadsteater

När Linus Tunström tillträdde som ny chef på Uppsala stadsteater, gjorde han en del ganska uppkäftiga uttalanden, som gick ut på att han skulle göra sin nya teater till en av de mest angelägna i landet. Frågan är om han inte har lyckats med det nu.

1986 gav Linus Tunströms nu avlidne far, Göran Tunström, ut romanen ”Tjuven”. Denna myllrande roman har nu dramatiserats av Armin Kerber, och den hade nyligen premiär på Uppsala stadsteater. Vi var inbjudna till premiären men var den kvällen på folkmusikfestival i Musikens hus, så Birgitta hade köpt biljetter i fredags i stället. Vi hade då redan hunnit läsa ett antal entusiastiska recensioner, och vi blev verkligen inte för egen del besvikna.

Jag vet inte om det är den familjenära historien – tjuven i den stjäl element till berättelsen från människorna omkring sig och ur förrådet av minnen; på slutet skriker en nyfödd son, som senare kan antas dikta vidare i samma anda – som har inspirerat Linus Tunström till att i sin tur lyfta ensemblens spel till nya höjder. Men stor teater har det blivit av ”Tjuven”.

Berättelsen har, i det här fallet i pjäsens första akt, sin startpunkt i en tid, då det berömda Folkhemmet visserligen var i tillblivelse men långt i från var uppbyggt. I varje fall omfattade det inte familjen Jonsson Lök, ett anhang av fattiga småkriminella och det man på den tiden benämnde tattare. Familjens överhuvud Fredrik Jonsson Lök, med stor bravur spelad av Antti Reini, är arbetsskygg samt dricker och slår hustru och barn – tolv stycken, av vilka flera dessutom har tillkommit genom våldtäkt. I familjens försörjning ingår också småkriminalitet, vilken här skildras på ett farsartat sätt – gränsen mellan tragedi och fars är ju understundom hårfin också i verkliga livet.

Det kaotiska och farsartade i det liv den här familjen lever understyks av Ulla Kassius’ scenografi: På den ganska stora scenytan åker möbler och annan rekvisita runt, ut och in, kors och tvärs, genom att de har placerats på plattformar på hjul.

Den i den Lök Jonssonska syskonskaran, som främst gestaltar vådan av att växa upp i den här miljön och som genom historien är fjättrad vid den som är dess huvudperson, är dottern Hedvig, med träffsäkerhet spelad av Shima Niavarani. Huvudpersonen, den som bär upp handlingen, är de tolv ungarnas kusin Johan, med lika stor inlevelse spelad av Bengt Nilsson.

Johan växer upp med familjen Jonsson Lök och är själv till att börja med en underdog bland andra mer eller mindre likadana. Men han grips av böckernas makt och vill bort från det utomsociala liv familjen lever. Till att börja med parar han denna längtan efter utbrytning med ett medel, som är utmärkande för den kriminella miljö han växer upp i: Han ska till Uppsala, och så ska han finansiera detta och mycket annat genom tidernas kupp – han ska stjäla Silverbibeln, Codex Argenteus, från Carolina Rediviva.

Så småningom kommer han till insikt om att han visserligen är tjuv, men inte en silverbibeltjuv som han först tänkte utan en stjälande författare – jämför ovan.

Också vägen dit kantas av farsartade inslag – i andra aktens början får vi se en film från Ravenna à la Da Vinci-koden; i det här fallet handlar det om att tolka gammal gotisk text – men annars är senare delen av pjäsen mer tragedi än skröna, vilket scenografiskt understryks av en mycket mer avskalad scen.

Bland uppsalaborna är ”Tjuven” redan en publik succé. Ni som bor i Stockholm med omnejd borde också ta er till Uppsala för att själva kunna konstatera, vilka sevärda teaterföreställningar som finns tillgängliga alldeles i er närhet. Uppsala stadsteater ligger snett över Järnvägsparken, sett från Uppsala C.

Ordfronts årsmöte och föredrag om härskarteknik

Vid gårdagskvällens årsmöte i Ordfront, Uppsala, avgick jag efter två år i styrelsen. Jag är sjuttio år på det sjuttioförsta, och det kan vara dags att sätta punkt i och med dagens ekonomiska redovisning; jag har senast varit kassör. Nu får yngre krafter ta vid.

Som vanligt höll vi till i Missionskyrkan, närmare bestämt i musiksalen.

Årsmötesförhandlingar är ju oftast väl förberedda och därmed fridsamma tillställningar, avklarade ganska snabbt. Årsmötet tog ingen våldsam tid i går heller, men det blev lite längre än beräknat: En tidigare ordförande dök upp och föreslog, mot valberedningens förslag, sig själv som ordförande. Något annat än just ordförande ville han inte bli; valberedaren Peter Gustavsson hade, när vederbörande hördes av inför årsmötet, erbjudit honom en plats i styrelsen, men det ville han inte nöja sig med. Jag skulle tro att inte bara jag utan de flesta av de övriga närvarande fann ordförandepretendentens agerande mycket obalanserat, särskilt när han började sätta etiketter som ”icke önskvärd” på sig själv och till slut hävdade att man i Ordfront rensade ut alla som inte var sossar. När jag som en kommentar till detta påpekade, att valberedaren Peter Gustavsson bland andra hade föreslagit vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson, kollega till mig och Peter i kulturnämnden i Uppsala, till styrelsen, ville han inte höra på det örat. Och när jag försökte göra honom uppmärksam på att jag, när jag förra året var sammankallande i centrala Ordfronts valberedning, övertalade aktiva vänsterpartister och miljöpartister att kandidera, valde han att marschera ut.

Själv är jag förvisso en mångårig socialdemokratisk partiaktivist, men när jag nu under senare år har varit aktiv också i Ordfront, är det min erfarenhet, att Ordfront samlar en vänster i ordets bredaste mening: socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister (och även en och annan borgare på vänsterkanten), dessutom NGO-medlemmar och andra aktivister i rörelser som tar sig an tidens stora frågor som miljö, globalisering, mänskliga rättigheter och demokrati.

Och detta breda perspektiv präglar mycket riktigt den nya styrelsen för Ordfront Uppsala. Till ny ordförande valdes Maria Björk från Reginateatern; hon har bland annat ett långt förflutet i musikrörelsen. Av de tio valda satt bara två i den förra styrelsen, dels Carina Bengloff som har varit tillförordnad ordförande sen i höstas, då den förre och nu formellt avgående ordföranden Kjell Eriksson åkte till Brasilien, dels Dan E Gustafsson som under förra mandatperioden satt i kulturnämnden. Dan är socialdemokrat och får nu alltså sällskap i styrelsen av en vänsterpartist från samma kulturnämnd, Ulla-Stina Claesson. Av de övriga nyvalda har jag tidigare bara kommit i kontakt med bloggaren Fredrik Jansson; han flyttar nu åter till Uppsala. De övriga valda hörde jag bara presenteras vid årsmötet; jag känner dem alltså inte: Jenny Afvander, Astrid Claesson, Emelie Hedén Eklund, Martin Hofverberg och Åsa Pape.

Själv hade jag helt tänkt lämna det aktiva ordfrontarbetet. Men jag valdes, trots att jag egentligen inte ville ha något nytt uppdrag, in i valberedningen.

Efter de formella årsmötesförhandlingarna fick vi lyssna på ett intressant föredrag med interaktiva inslag: Agneta Setterwall berättade om härskarteknik.

Som ett slags kommentar till kvällens lilla strid på årsmötet inledde hon med att deklarera, att hon själv är aktiv miljöpartist.

Och Ordfront i Uppsala strävar vidare:

Onsdagen den 9 april kommer det tredje programmet i vår serie ”Klass och skrivande”: Författaren Maria Hamberg, aktuell med romanen ”Greklandssommar” (Ordfront, 2008), har satt rubriken ”Klass och kärlek” på sitt bidrag till den här serien, där vi tidigare har mött Elsie Johansson och Anneli Jordahl respektive Åsa Linderborg och Doris Dahlin, i båda fallen med Kjell Eriksson som samtalsledare.

Mötet med Maria Hamberg genomförs i Kestin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid: klockan 18.00. Entré: 40 kronor för medlemmar i Ordfront, 60 kronor för övriga.

* * *

Det var nästa midnatt, när jag med buss 811 från Uppsala anlände till Öregrund.

När jag rundade huset på väg mot ytterdörren slog en välbekant doft mot mig, fast från trädgården närmast huset: den ljuvliga doften av tvätt, upphängd utomhus på klädstreck.

Så jag förstod genast, vad Birgitta hade haft för sig, medan jag var kvar i Uppsala.

Och i morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, såg jag hela den metamorfos trädgården hade genomgått, när vi var inne i stan över veckändan: All snö var borta. Gräsmattan hade en omisskännlig ton av grönt. Och rabatterna, delvis också gräsmattan, var överfulla av blommande krokus i alla färger.

Över alltsammans sken solen från en klarblå himmel.

Langt nol i väla

Jag har tidigare här på bloggen publicerat en längre artikel om västerbottensförfattaren och klarabohemen Helmer Grundström (1904-1986). Jag mötte honom först som en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under pojk- och tonåren. Så småningom fick jag själv tillfälle att publicera honom i Aktuellt i politiken (s). Du kan hitta vad jag skrev om Grundström under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – länk finns här.

Jag fick efter att ha publicerat bloggartikeln kontakt med Helmer Grundströms son Lars, som var vänlig och uppskattande och också skickade mig ett urval av Helmer Grundströms noveller, ”Det skriker i skogen” – en recension hittar du här.

Lars Grundström skickade mig också en CD-utgåva av en LP, utgiven av Polydor 1974. Den har namn, ”Langt nol i väla” (Polydor, 060251735067, 2007, distribution Universal), efter en dikt av Helmer Grundström, som jag tidigt lärde mig utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den här dikten publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb.

CDn inleds med att man får höra Helmer Grundström själv läsa ”Langt nol i väla”. Skivan innehåller inte mindre än 18 dikter, lästa av författaren själv. Inspelningarna är gjorda den 19 juli 1973 i Helmers hus i Svanavattnet.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel; även den här dikten finns med på CDn i Helmers egen uppläsning:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Dikten publicerades ursprungligen i samlingen ”I torparskogen” (Wahlström & Widstrand, 1945).

Bland de dikter jag återger i min artikel om Helmer Grundström finns ytterligare en som vi kan höra Helmer själv läsa på den nämnda CDn:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Den trycktes i samlingen ”Hem till källan” (Wahlström & Widstrand, 1947.

Också mycket annat som Helmer läser på skivan vore värt att nämna. Jag nöjer mig att särskilt nämna ”Där skogvaktarn tog in” ur ”Från myr och mo” (Wahlström & Widstrand”, 1943).

CDn innehåller nämligen också tonsättningar av dikter, skrivna av Helmer Grundström.

Thorstein Bergman gör fem nummer. Jag vill där särskilt nämna ”Midsommarfesten” ur ”Här nere på jorden” (Tiden, 1931), tonsatt av Nils Björklund, ”Linda Lindgren” ur ”Riddaren och sporren” (LT, 1950), tonsatt av Martina Nilsson, och den avslutande ”Det faller en stjärna” ur ”Bort i skogen” (LT, 1956).

Tor Bergner sjunger tre egna tonsättningar, av vilka ”Efteråt” ur ”Från myr och mo” är den allra bästa.

Får jag lämna några blommor…

I Folket i Bild nummer 29 1952 fanns en rättelse: i nummer 23 samma år hade man, inom ramen för följetongen ”Hon dansde en sommar”, som var en filmatiserad version av Per Olov Ekströms roman”Sommardansen”, återgett Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor”, fast felaktigt.

Detta ledde dock till att tidningen nu hade fått Ferlins tillstånd att publicera texten till visan i sin korrekta version:

Får jag lämna några blommor…

Text: Nils Ferlin
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Får jag lämna några blommor – ett par rosor i din vård,
och du må ej varda ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– den är underlig den rosen min kära.
– – –
– – –
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– men då blommar den rätt länge, min kära.

Texten hade fram till dess inte ingått i någon av Nils Ferlins böcker, och det är, med tanke på att jag har sett den med olika variationer, intressant att få en av honom själv auktoriserad text.

Ferlin, född 1898, dog 1961, och visan förekom sedan i – och namngav också – den postuma samlingen ”Får jag lämna några blommor” (1967), redigerad av hans hustru Henny Ferlin.

Tre vykort från Birger Norman

Birger Norman är en poet som jag har skrivit om tidigare – se Kulturspegeln, under Prosa & lyrik.

I Folket i Bild nummer 18 1953 hittar jag

Tre vykort
från en resa i svensk kultur

av Birger Norman

I

Från molnet som svävar
högt uppe under taket
firas diktaren ned
och landar välbehållen i katedern

Han talar människoord och dricker vatten
ur karaffen
Han läser ur en bok
tryckt i år

Snart kommer svanen
in från vänster
och tar honom bort
till groggen på Stadshotellet

II

Svensk partiledare intervjuas
Mikrofonens ödespäron
hänger bristningstungt
Redaktörerna äntrar
hans leende försvarsverk
och folket vid aftonlampan håller andan

Porlavattnet porlar

III

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i samverkans Sverige
Den aktiva företagsnämnden sammanträder

Maria Wine

Maria Wine (1912-2003) har jag minnen av från några av Svenska Akademiens offentliga högtidssammankomster, dit hon fortsatte att komma också efter makens, akademiledamoten Artur Lundkvists (1906-1991), död: spröd som en fågel, i behov av stöd när hon gick.

Maria Wine, född Karla Petersen, var danska men gifte sig 1936 med Artur Lundkvist och började skriva på svenska.

Jag, liksom många andra, blev främst bekant med hennes författarskap genom den självbiografiska boken ”Man har skjutit ett lejon”. Den utkom redan 1951, men det exemplar jag läste var Folket i Bild-upplagan från 1958. Jag letar förgäves i bokhyllan efter den. Den verkar ha lånats av någon som sen inte har lämnat tillbaka den.

Att jag just i dag kollade i bokhyllan beror på att jag med posten fick en packe gamla Folket i Bild från 1940-talet.

I nummer 6 1947 (9 februari) hittar jag en dikt av henne:

Förvandling

en dag är jag en söndertrampad celluloiddocka
min panna en låda
full av hoprafsade spik
min stämma är gäll
och river luften blodig
mina ögon är huggormssvarta
och rör någon vid mig
slår jag ut i en blomma
av skrik

en annan dag är min stämma full av skratt
likt hoppande fåglar
mina ögon är blå strandstenar
med soliga armhålor
och kommer någon på min väg
fångar jag in honom
i ett rep av skrattande murgröna

men i dag är min stämma mörk
en brygga av svarta nätter
ögonen är tunga och blinda
skuggan av min sittande kropp
är mer levande än jag själv
och rör någon vid mig
är det skuggan som darrar

Då, i början av 1947, var Maria Wine knappast ännu etablerad som författare. Hon hade bara hunnit ge ut ”Vinden ur mörkret” (1943) och ”Naken som ljuset” (1945). Dikten ”Förvandling” publicerades i den samling som kom ut senare under 1947, ”Feberfötter”.

Sia går i graven

Jag är uppvuxen med fackförbundspressen. Min pappa växlade mellan olika yrken, och vi fick i olika omgångar hem Sia, Fabriksarbetaren och Metallarbetaren. Vår hyresvärd var murare, så jag läste också regelbundet Byggnadsarbetaren. I alla de här tidningarna fördes en intressant samhällsdebatt. De hade mycket läsvärda kolumnister. Några innehöll också regelbundet bra noveller.

Metallarbetaren och Fabriksarbetaren har, efter en facklig fusion, gått upp i den 1997 startade fackförbundstidskriften Dagens Arbete.

Den 22 februari upphörde också Sia, Skogsindustriarbetaren, att utkomma. I fortsättningen blir Dagens Arbete, som därmed får en upplaga om 520.000 exemplar, även skogs- och trä- och pappersindustriarbetarnas fackliga organ.

Sia, som startades 1936, var en fin facklig tidning, läsvärd inte bara för de fackförbundsmedlemmar som fick den. Tidningen publicerade regelbundet noveller. Stig Claesson skrev fram till sin död nyligen kolumner åt tidningen.

Jag lärde känna två av redaktörerna hyggligt väl, Sigurd Klockare och hans efterträdare Sive Hallgren. Av Sive Hallgren publicerade jag åtminstone någon novell i Aktuellt i politiken (s). Av Sigurd Klockare har jag läst flera böcker – jag vill särskilt nämna ”Svenska revolutionen 1917-1918” (Prisma, 1967).

Begåvade redaktörer gör ofta begåvade tidningar, och det gäller de här båda. De drar också till sig intressanta utomstående skribenter, i fallet Sia till exempel Erik Goland, Stig Sjödin (signaturen Abrik) och den skarpsinnige utrikeskommentatorn Caleb J Andersson, som Olof Palme alltid nämnde med stor uppskattning.

Jag kan förstå argumenten för en facklig kraftsamling på tidningssidan, men även om träfacken får en egen sektion i Dagens Arbete, blir DA för varje sådan här fusion samtidigt allt mindre en tidning med tydlig facklig identitet. Man ska inte underskatta den hemhörighets- och identitetskänsla mer specialiserade fackliga organ skapar, i varje fall om de är så bra som Sia.

Och vad som är sorgligast: Det blir mindre kulturmaterial i den sammanslagna tidningen. Dagens Arbete publicerar till exempel inga noveller.

Detta är allvarligt nog i en tid, då LO-arbetarna, jämfört med hur det var förr, läser allt färre skönlitterära böcker.