Märklig eurovisionsschlagerfinal
13 maj 2007 14:46 | Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarerJo, jag såg eurovisionsschlagerfinalen – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.
Jag gjorde lite anteckningar, medan bidragen framfördes. De flesta väckte inte något större intresse hos mig, vilket man kan utläsa av nerskrivna omdömen som ”mesig”, ”inget sug”, ”nja”, ”nä!” och ”hemskt”, ja till och med ”skit”. (Det sista omdömet gällde Bulgarien, som sen kom femma.)
Jag hör till de lyssnare som, om man nu ska ha tävlingar i musik, gärna ser spår av nationella musikaliska särdrag i bidragen. Följaktligen tilltalade det mig att Irlands helt bortdömda bidrag hade sådana folkmusikaliska drag. Rumäniens ”Liubi, liubi, I Love You” hade för all del en avvikande och småkul melodi, men jag tyckte att låten sjabblades bort i framförandet. Turkiets bidrag borde, om man utgår från mina egna kriterier, ha fått en någorlunda placering men absolut inte den fjärdeplats den fick; min kortanteckning lyder ”turkisk kalkon”.
Ett par bidrag som tilltalade mig genom att vara avvikande, fast på ett annat sätt, var (i mindre grad) Tysklands storbandsjazz och (i högre grad) Ungerns blues. Ingen av dem var någon höjdarlåt, men det är ändå roligt när någon vågar vara lite annorlunda.
Något som var mycket påfallande var att scenshowen nu tycks vara lika viktig som sången. Den sidan av saken var mycket påfallande i till exempel Vitrysslands enligt mitt tycke överskattade bidrag, Georgiens fäktning, Makedoniens kort-korta kjol, och inte minst Storbritanniens vulgära och Ukrainas supervulgära bidrag. Hur Ukrainas förfärliga (även musikaliskt) bidrag kunde hamna på andraplats är för en musikälskare helt obegripligt.
Fast den här kritiken drabbar i så fall också Ola Salo och The Ark.
Å andra sidan var deras ”The Worrying Kind” faktiskt en klockren gammaldags schlagerlåt med drag av rock’n’roll. Den har också schlagerns viktigaste särdrag: man lär sig som lyssnare snabbt melodin och kommer i håg den. ”The Worrying Kind” är nog det enda av bidragen från i går, som jag klarar att nynna. Jag lägger inga svensk-nationella värderingar i vågskålen, när jag säger, att den hade varit värd en mycket bättre placering.
Det har redan utbrutit fullt krig i kvällstidningsspalterna om varför det blev så här. En populär och mycket rimlig förklaring är att de enskilda länderna gärna ger sin röst åt grannar och allierade. Vi och övriga Västeuropa drabbas nu, när det finns en myriad av nya östländer med i tävlingen. Men nog har det väl varit så här också tidigare, då till exempel de nordiska länderna i hög grad har röstat på varann.
Å andra sidan noterade jag med visst intresse, att mitt gamla hemland Estland gav sin tolva till ärkefienden Ryssland. Fast det kan ju ha haft som förklaring, att Estlands ryssar var flitigast på att ringa och rösta.
Och egentligen tror jag att huvudorsaken till det i vissa avseenden märkliga resultatet i eurovisionsschlagerfinalen just har att göra med telefonröstningen. (OBS! Inte för att ryssarna i Estland eventuellt röstade fram Ryssland; Ryssland hade en bra låt, vilket jag ska återkomma till.) Människor av min sort – vi som har en varierad och upptränad musiksmak – röstar inte; vi anser det vara under vår värdighet. De som röstar består av en blandning av, i bästa fall, schlagernördar, i sämsta fall, folk som röstar på känd artist, scenshow, i media uppskrivna låtar och så grannländer som också bör få en röst.
Det senare är den enda rimliga förklaringen till den annars i flera avseenden helt obegripliga placeringsordningen i tävlingen i går kväll.
När det gäller topplaceringen har jag, på goda grunden, helt avfärdat tvåan, Ukraina. De som röstade fram den låten måste vara en blandning av musikaliska nötter och geografiska grannar plus några ytterligare liknande kriteria.
Den låt jag själv gissade skulle kunna tävla med The Ark om förstaplatsen var nog Rysslands ”Song # 1”. Den är ingen stor låt men snabb pop i proffsigt och tufft framförande. Att den inte blev mer än trea tror jag beror på att grann- och vänröstningen i någon mån balanserades av fienderöstning.
Vinnaren, Serbiens Marija Serifovics ”Molitva”, hade däremot alla tävlingsfaktorer på sin sida: en myriad av grannar – särskilt roligt var det att notera, att ärkefienden Kroatien röstade på Serbien, till slut hela Europas sympati och, sist men inte minst, en i vart fall riktigt hygglig ballad.
Själv undrar jag till slut, om inte den här tävlingen skulle bli mer intressant, åtminstone mer musikaliskt intressant, om man ersatte telefonröstningen med nationella juryer, bestående av människor med kunskap om musik plus intresse för populärmusik. Samma förfarande måste i så fall också tillämpas i de nationella uttagningarna.
J J Cale & Eric Clapton
11 maj 2007 20:29 | Musik, Politik | 4 kommentarerJag har introducerat mycket musik för familjens gitarrhjälte, Matti Dahl. Han har å sin sida fört in mig på nya spår. Ett av dessa nya spår var en gång i världen Eric Clapton. Sen dess har min Clapton-samling vuxit till att bli riktigt stor, och vi har också tillsammans hört och sett Clapton på Globen.
J J Cales musik kom jag i kontakt med en annan väg, via Anders F Rönblom. Han har gjort mycket hörvärda svenska versioner av J J Cale-låtar; över huvud taget tycker jag att Rönblom är en alltför lite uppmärksammad artist. Det lilla jag har av J J Cale i original har jag fått av sonen, Matti.
Mellan Eric Clapton och J J Cale finns ett par tidiga länkar från 1970-talet: Clapton har gjort och fått hits med Cales ”After Midnight” och ”Cocaine”.
Cale är ju annars känd för att ha hållit sig på sin kant, och det är i sig därför intressant, att Eric Clapton har lyckats få till stånd ett samarbete dem emellan på CDn ”The Road to Escondido” (Reprise Records 9362-44418-2, 2006).
Musiken som de spelar är till allra största delen av J J Cale. Av 14 spår står han för elva och Clapton för två (”Three Little Girls” samt, tillsammans med Jon Mayer, ”Hard to Thrill”). Den återstående låten, ”Sporting Life Blues”, är skriven av en av mina gamla bluesfavoritet, Brownie McGhee.
I den, i den nämnda ”Three Little Girls” och kanske i någon mer låt medverkar en av mina andra favoriter, Taj Mahal, på munspel.
Över huvud taget är det här en skiva, som kryllar av skickliga musiker. Man kan nämna Billy Preston på hammondorgel och piano. Prestons hammond hörs till exempel i ”Hard to Thrill” och i J J Cales ”Missing Person”.
Och som om det inte räckte med de två gitarrvirtuoser som har gjort skivan – ytterligare fyra gitarrister medverkar: Doyle Bramhall II, Derek Trucks, John Myer och Albert Lee. Jag önskar jag vore lika duktig som sonen på att identifiera de enskilda gitarristerna: Albert Lee, konstaterar han till exempel när vi lyssnar på ”Dead End Road”. Och när vi lyssnar på ett utsökt gitarrspel i ”Who Am I Telling You”, säger Matti, som jag hör den här CDn tillsammans med när jag lyssnar på den allra första gången, genast att det där är Derek Trucks på slidegitarr. Till ytterligare förtjänster med den sistnämnda låten får man räkna det nästan jazziga pianospelet.
Annars är det mycket countryinfluerad blues på den här skivan. Den avslutande ”Ride to River” är till och med mycket countryinfluerad.
Låtmaterialet kommer alltså till största delen från Cale, men om jag gör en jämförelse mellan den här versionen och den enda låt jag har i orignalinspelning av Cale själv, ”Don’t Cry Sister”, slås man av att Cale brukar göra sina låtar mer avskalade, med gitarr plus mycket framträdande rytminstrument, medan ljudbilden på den aktuella skivan är mer varierad.
CDn har en mycket hög och jämn kvalitet. Ska jag nämna ett par låtar som jag personligen gillar väljer att nämna ”Missing Person” med dess inledande pianoklink och så den snabba, stompiga ”After Midnight”; i det senare fallet är det näst intill omöjligt att sitta still i gungstolen från Nicaragua, när jag sitter och lyssnar på den igen på glasverandan i Öregrund. Slutligen gillar jag också ”When This War Is Over”, en sång med politisk text med udden riktad mot Bush’s krig i Irak:
When This War Is Over
Text och musik: J J Cale, 2006
When this war is over it will be a better day
When this war is over it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave
Ain’t no sense in the action, killing people all the time
Ain’t no sense no the action, killing people all the time
When it happen on the street we call that a crime
These old boys are leading us somewhere – that is plain to see
I don’t know much of nothing, still it troubles me
Got to find another way, this one ain’t the way to go
Got to get a plan, change our ways or no…
When this war is over it will be a better day
When this war is over it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave
When this war is over, it will be a better day
When this war is over, it will be a better day
But it won’t bring back those poor boys in the grave
Staten och kapitalet
10 maj 2007 12:42 | Musik, Politik | 4 kommentarerSom Rustan Rydman påpekar i sitt inlägg, har Göran Persson gett låten ”Staten och kapitalet” en ny innebörd.
Leif Nylén, som skrev texten till ”Staten och kapitalet”, lärde jag känna en smula på 1960-talet, under vår gemensamma studietid i Uppsala. Leif var konstvetare och aktiv i stans kulturliv. Han tog en fil kand 1963. 1963-1966 var han knuten till Stockholms-Tidningens kultursidor, där jag själv också medverkade. Han var redaktör för tidskrifter som Rondo, Gorilla och Konstrevy. Intressantast i det här sammanhanget är att han, med tyngdpunkt på åren 1969-1974, var med i först musikgruppen Gunder Hägg, som – efter protester från den berömde löparen – sedan döptes om till Blå Tåget. (Men redan från 1967 och framåt spelade kärnan i det som skulle bli Gunder Hägg/Blå Tåget ihop under namn som Gorillaorkestern, Tjalles Horizont och Sound of Music.)
I LO-sångboken ”Vem ska jag tro på? 60 låtar från Taube till Thåström” (redaktörer Jan Zachrisson, Håkan Lahger och Anders Åström, Tidens förlag, 1990) berättar Leif Nylén om låtens tillkomst:
– Jag skrev den -72, säger upphovsmannen Leif Nylén. Vi höll på att spela in LPn ”Brustna hjärtans hotell”. Under en promenad till Sveriges Radio passerade jag Garnisonen och plötsligt fanns raden ”kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen”. Jag förstod att det kunde bli en låt av det, men länge var det bara denna fras.
Melodin och de två första verserna skrevs sedan i ett radhus i Colchester i England, som jag vistades i ett tag under sommaren. Senare samma sommar låg jag på en säng i ett hus i Bergslagen och skrev klar den. Sången kan verka genomarbetad och pedagogisk i sin uppläggning, men det var först när jag var klar med den som jag blev medveten om hur ”heltäckande” den blivit rent samhällskritiskt. Mönstren och sammanhangen kom vartefter jag skrev.
Andra låtar jag skrev på den här tiden kunde ta en oändlighet och kanske ge ett intryck av att vara mer spontant tillkomna. Men det var den här texten och även melodin, som gick lättast och snabbast att göra.
1980 ringde Thåström och frågade om han och Ebba Grön fick spela in den och om de fick lyfta bort några verser. Jag sa gör vad ni vill. Jag hade hört och sett dem och hade fullt förtroende. De förenklade även musiken, de kör på färre ackord än vi gjorde. Sen döpte Ebba Grön definitivt om den till ”Staten och kapitalet”. Vi hade länge kallat den det internt, när vi skrev låtlistor och så och vår publik ropade det när de ville att vi skulle spela den.
Den var länge Blå Tågets slutlåt på konserter.
Staten och kapitalet
Text: Leif Nylén, 1972
Musik: Leif Nylén och Kjell Westling, 1972
Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen,
så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen,
och till och med betala mindre lön än priset för mat och hyra
för staten skjuter så gärna till om levnadskostnaderna
blivit alltför dyra.
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar,
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.
Daghemmens utbyggnadstakt regleras av konjunkturen,
så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen,
en billig arbetskraftsreserv till hands när fabrikerna visslar,
tillbakapressad av daghemsbrist om lönsamhetens drivhjul
plötsligt gnisslar.
Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
kapitalet behöver arbetskraft, då är staten leverantör,
den ena handen vet precis vad det är som den andra gör.
Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften,
om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften,
spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla
agnarna från vetet och föra var och en
till hans rätta fålla.
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt…
Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten,
produktionen har inte plats för den som har blivit för illa sliten,
men för att ingen ska tro att det är nåt fel med dom tunga ackorden,
betraktas han som ett sjukdomsfall och behandlas av den så barmhärtiga
arbetsvården.
Sida vid sida, tillsammans stryker dom fram…
Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer,
och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper,
åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet,
kapitalet åt kapitalisterna, åt understödstagarna
understödet.
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt…
LO-sångboken innehåller, förutom texten och den ovan återgivna intervjun med Leif Nylén, också ackord och noter.
Text och ackord finns i Blå Tåget: ”Blå Tågets sångbok 1969-1999” (FiBs lyrikklubb, 2001). Den återges där under sin ursprungliga titel, ”Den ena handen vet vad den andra gör” – jämför Leif Nyléns kommentar ovan.
”Den ena handen vet vad den andra gör” (senare kallad ”Staten och kapitalet”) kom först på Blå Tågets dubbel-LP ”Brustna hjärtans hotell” (MNW 32-33 P, 1972).
Du hittar låten också på samlings-CDn ”Blå Tåget 1969-1974” (MNWCD 175, 1988).
Gruppen Blå Tåget är intressant också på så sätt att flera av medlemmarna primärt inte sysslade med musik – det hörs! – men där fanns också skickliga musiker. Flera av dem var konstnärer eller skrev om konst. Några var författare; till det det här kollektivet har presterat hör radiopjäser. Det här konstnärskollektivets mångsidighet kan illustreras av att ett par av medlemmarna, Carl Johan De Geer och Mats G Bengtsson, 1972 också var med om att skapa barn-TV-klassikern ”Tårtan” (finns på video). I motsats till många av tidens progg-grupper var de knappast kommunister, snarare då anarkister.
Medlemmarna var:
Mats G Bengtsson, klaviatur
Tore Berger, sång, klarinett
Carl-Johan De Geer, trombon, sång
Roland Keijser, flöjt, saxofon
Göran von Matérn, gitarr
Leif Nylén, trummor
Torkel Rasmusson, sång, munspel
Kjell Westling, blåsinstrument, gitarr, fiol
Urban Yman, bas, fiol
***
Ebba Gröns version av ”Staten och kapitalet” kan du hitta till exempel på CDna ”Ebba Grön 1976-1982” (Mistlur Records MLRCD 01), ”Ebba Grön Live” (Mistlur/MNW MLRCD 100, 1998) och på CD 2, ”Kärlek och uppror” i en Ebba Grön-utgåva om sammanlagt 4 CD (Mistlur/MNW MLRCD 101-2).
Och vart tog övertygelsen vägen? Fanns den?
9 maj 2007 16:20 | I skottgluggen, Politik | 6 kommentarerJag hade tänkt kommentera Göran Perssons uppdrag för lobbybolaget JKL, men allt väsentligt i ämnet har redan sagts av Olle Svenning i Aftonbladets ledare den 9 maj.
Jag håller med om att Göran Persson har ”devalverat sitt politiska anseende till småmynt”. Här kommer mera:
”Persson imiterar Gerhard Schröder, Carl Bildt och Björn Rosengren och gör därmed en grimas åt Tage Erlander och Ingvar Carlsson, inriktade på folkbildning och internationellt arbete sedan de lämnat partiledarskapet.
Gränserna mellan det politiskt-demokratiska arbetet och lobbyismen är knivskarpt tydliga. Medan den förra världen arbetar med öppenhet och folkligt deltagande, styrs den andra av beställarens kapital och makt. Drivkraften är vinstintressen, inte samhällsnytta. Insynen är oftast noll. JKL nämner inte klienternas namn. Bolagets högerkurs läggs fast av koncernchefen: `Det är av Bush och den amerikanska högern man ska lära.´
Maktens män är en attraktiv marknadsvara för lobbyisterna. De köper deras kontakter, inflytande, telefonböcker, manipulativa förmåga och drar fördel av vänskapskorruption.”
Avslutningen i ledaren är magnifik, genom att den vänder ett Persson-uttalande om efterträdaren mot honom själv:
”Den periodvis framgångsrike Göran Persson tycks, med en gest som tagen ur en absurd fars, vilja visa att det är kommunikation – inte tänkande – som är hans starka sida.”
Vart tog övertygelsen vägen? Fanns den?
Och var i helvete finns moralen?
Konvalescens med sammanträden och Jan Fridegård
9 maj 2007 15:29 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängdDet blev ingen lång vila efter pacemakeroperationen på Akademiska. I måndags måste jag åka in till Uppsala igen för sammanträden fyra dagar i rad. (Dessutom har jag hängande över mig ett ännu inte avslutat valberedningsarbete inför Ordfronts årsstämma.)
I går var jag på Gottsunda Dans & Teater; kulturnämndens bidragsutskott har träffat ansvariga där och fått information om teaterns för övrigt mycket lovvärda verksamhet, givetvis också fått signaler om att mer resurser skulle vara välkomna. Därefter hade vi utskottssammanträde på Gottsundabiblioteket, också det en lysande stjärna på Uppsalas kulturhimmel. Men i det här fallet lånade vi bara lokal, diskuterade främst evenemangsbidrag till stadesn fria kulturliv.
I förrgår hade Folkrörelsearkivet årsmöte i Missionskyrkan; jag är Uppsala kommuns representant i dess styrelse, därtill vald av kulturnämnden.
Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, men de inleddes med en programpunkt som det finns anledning att berätta om för en vidare krets. Pianisten Åse Fridegård Penayo berättade om sin far, författaren Jan Fridegård.
Jan Fridegård (1897-1968) är en av de stora svenska proletärförfattarna, dessutom statarson från det Uppland där jag numera har mina bopålar. Åse berättade om hans levnadsöde med start i Enköpings-Näs, även om hans försörjningvärv som lantarbetare, stamanställd, antikvariatsbokhandlare med mera. I antikvariatet, djupt ner i en kall källare, ådrog han sig också TBC, ett av tidens gissel.
Åse startade raden av litterära och musikaliska illustrationer med att läsa en dikt ur Jan Fridegårds diktsamling ”Den svarta lutan” (1931) men gjorde också många utvikningar i form av brev, tonsättningar (hon sjöng och spelade piano) och minnesbilder till andra författare, som på olika sätt stod Jan Fridegård nära: den av Fridegård mycket beundrade Dan Andersson och de mer samtida proletärförfattarkollegorna Moa och Harry Martinson (Jan bodde hos dem under konvalescenstiden), Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg med flera och sist men inte minst också Nils Ferlin.
När jag under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) publicerade Sven O Bergkvists (text) och Gunnar Hörbergs (bild) litterära porträttserie Klarabohemer, minns jag, att jag först blev lite överraskad, när en av de porträtterade (i nummer 15 1976) var Jan Fridegård, som jag själv då inte hade förknippat med kretsen av klarabohemer. Åse Fridegård placerade sin far inte bara som en vän till Nils Ferlin (galjonsfiguren i AiP-serien) utan också, alldeles självklart, som en av bröderna på Café Cosmopolite.
Bland de första vuxenböcker jag läste på svenska fanns Jan Fridegårds vikingaserie i uppländsk miljö, ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949) – fast jag läste dem förstås senare, när jag själv kom i kontakt med dem via Folket i Bilds folkbokserie. Via min hustru, Birgitta Dahl, har jag en långt senare erhållen anknytning till Fridegård och vikingavärlden: Birgittas föräldrar köpte Fridegårds hus i Vallentuna (där han en tid bodde), och Birgitta har berättat om hur Jan Fridegård och professor Sven B F Jansson – Run-Janne kallad – tillsammans cyklade ut och letade runstenar i den mycket runstensrika trakten. Och Åse Fridegård berättade, att hennes far faktiskt hittade en dittills oupptäckt runsten.
Jan Fridegård var ett av de stora dragsplåstren som följetongsförfattare i Folket i Bild, som jag sålde, och med böcker i den folkbokserie jag redan har nämnt. Sammanlagt handlade det om i dag ofattbara upplagor. ”Trägudars land” såldes våren 1942 i 145.000 exemplar, hösten 1961 i ytterligare 10.000 exemplar, ”En natt i juli” hösten 1945 i 105.000 exemplar, ”Gryningsfolket” hösten 1947 i 145.000 exemplar, ”Offer” hösten 1948 i 120.000 exemplar, ”Lars Hård” våren 1950 i 110.000 exemplar, ”Offerrök” våren 1952 i 135.000 exemplar, ”Äran och hjältarna” hösten 1953 i 120.000 exemplar, ”Porten kallas trång” våren 1956 i 90.000 exemplar, ”Lars Hård går vidare” hösten 1957 i 75.000 exemplar och ”Lyktgubbarna” våren 1959 i 60.000 exemplar – enligt uppgifter jag har fått från förlaget (Harry Levin) inkluderar siffrorna ibland tilltryck efter det angivna utgivningsåret.
Jag tog alltså tidigt intryck av vikingaserien men kom senare, när mitt litterära intresse vidgades och mitt politiska medvetande samtidigt utvecklades, att framför allt uppskatta böckerna om Lars Hård.
Svårare hade jag – antireligiös som jag tidigt var – med de böcker av Jan Fridegård, som genomsyras av hans spiritism; Åse Fridegård berättade mer också om denna sida hos fadern.
Åse Fridegård lärde jag känna, när jag 1967 var ordförande för (och grundare av) Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala; hon var medlem. (Hon har senare också haft kommunalt uppdrag för socialdemokraterna här i Uppsala.) Det här var året före Jan Fridegårds död, men jag har inget minne av att ha träffat honom i KSF, där annars flertalet dåtida uppsalaförfattare var medlemmar. Det märkliga är att jag bland mina sammanlagt 22 böcker av Fridegård har ett av honom själv 1956 signerat exemplar av ”Lyktgubbarna” – då kan jag rimligen inte ha träffat honom personligen, och jag minns helt enkelt inte, hur, var och varför jag har fått den här boken.
Ytterligare ett lustigt sammanträffande – det är så att man kan börja tro på andevärlden – är att jag, medan jag skrev på den här texten, fick en hälsning på bloggen från Anders Thunberg, som ordnade studentbostad åt en tjejkompis, Ellinor, från Sundsvall i det som hade varit Jan Fridegårds skrivarlya på Luthagen i Uppsala; jag har alltså varit där och hälsat på.
Monumentet i Tallinn
7 maj 2007 12:41 | Konst & museum, Politik | 22 kommentarerNågra av mina vänner, i bloggosfären så väl som privat, har efterlyst mina synpunkter på vad som har hänt kring flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn.
Vi kan ta själva monumentet först. Oavsett hur man vill tolka innebörden av det, är det ett minne av andra världskriget, också ett minne från Estlands cirka 50-åriga historia som del av Sovjetunionen. Jag förstår esternas känslor inför det, men jag tycker inte att det är klokt att utplåna varje spår av ett halvsekel av landets historia, inte ens när det handlar om en så blodig, mörk och vidrig historia som kapitlet Sovjetestland var.
Med andra ord tycker jag att monumentet borde ha fått stå kvar där det stod.
När detta är sagt, måste jag tillägga, att det känns märkligt, att så många av Estlands ryssar, också unga ryssar, uppenbart inte förstår esternas känslor mot det här monumentet. Det i sin tur har att göra med att de här människorna inte kan få in i sina skallar, att esterna aldrig upplevde Röda armén som sina befriare, varken från nazismen eller något annat, utan som erövrare och våldsverkare – ett förtryck ersattes av ett annat. Inte bara upplevde förresten. Röda arméns inmarsch innebar objektivt att esterna fick en kommunistisk diktatur de inte ville ha, att ofattbart många av dem deporterades till Stalins sibiriska slavläger och mycket annat liknande.
Att ester deltog i Röda arméns ”befrielse” av Estland är ett rent nonsensargument. Det helt överväldigande antalet ester i den armén var tvångsrekryterade under den första ockupationen av Estland under andra världskriget, den ryska. (Jag vet en del om det här. Min far var en av dem som lyckades gömma sig under den här inkallelsevågen, och han gjorde det verkligen inte för att han skulle ha haft sympatier för tyskarna eller nazisterna.)
Det första sovjetiska övergreppet på esterna skedde, när Estland under farsartade former tvingades ansöka om (och, hör och häpna, beviljades) inträde i Sovjetunionen. Den här annekteringen gjordes med stöd av ett hemligt tilläggsavtal i den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, alltså med stöd av det Nazityskland, som Sovjetunionens trupper sen ”befriade” Estland ifrån. Estland befriades enligt det sovjetiska synsättet från Hitler – men fick i stället, vilket esterna gärna påpekar, i stället Stalin.
Så jag vågar påstå, att allt för många ryssar i dagens Estland fortfarande har väldigt mycket att lära om det land där de, på grund av Stalins folkförflyttningspolitik, i dag är en stor minoritet. Jag har aldrig hört till dem som vill slänga ut de här ryssarna ur Estland. Men det skulle faktiskt vara klädsamt, om de lärde sig något mer om sitt nuvarande hemlands historia.
Ytterligare ett antal intressanta synpunkter finns på Bo Strömbergs blogg – hans inlägg hittar du här.
Parallellt med detta hittar du på Bos blogg i kommentarspalten en utdragen och intressant diskussion om begreppet kommunism. De här kommentarerna är knutna till ett tidigare inlägg, som du hittar här.
Jan Hammarlund kommande vecka
6 maj 2007 15:18 | Musik, Politik | Kommentering avstängdFredagen den 11 maj klockan 19.00 sjunger Jan Hammarlund på Libería, Drottninggatan 91 (vid Tegnérgatan). Fri entré.
Libería är en latinamerikansk bokhandel, som på fredagskvällar förvandlas till en jättefin liten konsertlokal, och där finns stans godaste kaffe, säger Jan. (Där finns också enklare smårätter, om man är hungrig.)
Lördagen den 12 maj klockan 22.00 sjunger Jan Hammarlund på Queerfestivalen på Folkkulturcentrum.
Reservdelsmänniska
5 maj 2007 17:43 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarerSom redan har framgått har jag varit intagen på Akademiska och fått en pacemaker inopererad.
Det började med att hjärtfrekvensen sjönk från normala 60 till 50, och redan då började min läkare varna mig för att det nog kunde ända i att jag måste skaffa mig pacemaker. Han remitterade mig till Akademiska, och jag har nu en längre tid stått under deras kontroll, bland annat genomgått långtids-EKG-mätningar (apparat fästad på bröstet under ett helt dygn). När den senaste dygnsmätningen visade på små uppehåll i hjärtverksamheten i sömnen och en EKG-mätning hos min ordinarie läkare visade, att hjärtrytmen nu var nere på 40, var det förstås klippt. Jag fick kallelse till en operation på hjärtkliniken.
Jag är inte det minsta skraj för fysiska ingrepp, också tämligen okänslig för smärta. Ändå kände jag en intensiv motvilja mot tanken på pacemaker. Det här låg helt och hållet på det psykologiska planet: att ta emot en mekanisk reservdel av det här slaget är att ta till sig, att kroppen blir gammal, håller på att slitas ut.
Men väl ställd inför faktum inrättade jag mig efter omständigheterna utan några som helst krumbukter. I mitt mycket aktivistiska huvud bor det också en fatalist.
Jag infann mig alltså strax före klockan 13.00 på onsdag och skrevs in – skaffade telefon och gjorde mig hemmastadd. Under onsdagen hände det ganska lite; framför allt rakades jag på bröstet och fick med hjälp av en löddrande tvålsvamp i duschen göra rent mig över hela kroppen.
Efter middagen sattes jag på fasta, en fasta som dagen därpå varade över frukost och lunch och, visade det sig mot den prognos jag hade fått, också långt över normal middagstid. Ska jag vara ärlig, tyckte jag att över ett dygns fasta – jag fick dock så småningom sockerlösning – var snäppet värre än själva operationen.
Den hade beräknats till eftermiddagen på torsdag men sköts gradvis upp. Jag tillbringade dagen med att läsa Erik Fichtelius’ intervjubok med Göran Persson, så medan jag väntade, var jag fullt sysselsatt av något som jag var intresserad av.
Någon gång efter fem skjutsades jag äntligen i väg till operationssalen och gjordes i ordning. Men precis när operationsteamet skulle sätta i gång, gick det ett larm: en intagen person hade fått en kraftig blödning, och hela teamet utom en person störtade i väg för att ta hand om det här akutfallet. Själv pratade jag med kvinnan som var kvar hos mig, lyssnade på radio och mådde på det hela taget ganska bra, även om väntan blev lång.
Först vid åttatiden var teamet tillbaka och kunde ta itu med mig. Sen gick det fort; de var klara på mindre än en timme.
Operationen görs med lokalbedövning och man är alltså hela tiden vid medvetande. Dock fanns ett skynke framför mitt ansikte, så att jag inte skulle se. (Jag har tidigare på plastkirurgen tagit bort en ofarlig men allt större fettknöl bredvid vänster öra, varvid jag i en spegling i en stor operationslampa ovanför mig kunde se hela operationen, vilket inte bekom mig ett skvatt.) Men naturligtvis kände jag trots bedövningen hur läkaren bökade ner elektroderna en i taget, hur han snittade upp mig under nyckelbenet och sen pressade ner pacemakern.
Under operationen pratade jag, skämtade också, med läkaren och sköterskorna, tackade dem sen, när röntgen och EKG visade att allting fungerade, för ett gott jobb – läkaren visade sig för övrigt ha sommarställe på Gräsö och sa, att han hade sett mig i Öregrund.
När jag strax efter nio på kvällen kom tillbaka till salen, kastade jag mig med glupande hunger över middagen, den första maten sen tidigt kvällen före.
Sen sov jag gott.
Ja, sån är jag.
Dan därefter, fredag, var jag först på röntgenkontroll och fick lite senare pacemakerns funktion kontrollerad. Sen dröjde det obegripligt länge med utskrivningen, som ju måste göras av en läkare. När jag körde på damen i receptionen om detta, visade det sig, att jag i själva verket redan var utskriven av en läkare, givetvis på basis av de kontroller jag har nämnt. Och så fick jag hjälp med att montera bort ett par kanyler samt EKG-mätaren och kunde byta om till mina egna kläder.
Receptionisten beställde sjuktransport hem, och det kom upp en taxichaffis som bar ner min väska till bilen. I bilen åkte också tre andra personer som skulle till Skutskär respektive Tierp. Men jag hade ju närmare hem. Resten vet ni redan.
Min andra dag som reservdelsmänniska har avlöpt väl, so far. Jag tror att det kommer att gå bra också i fortsättningen, om jag lyckas lägga band på min ständiga lust att använda också vänstra armen för tunga lyft. Men jag har ett band anhöriga som hjälps åt att hålla mig i schack.
Vännen Exonymias funderingar om varför så många tycker sig uppleva så mycket elände har ju aspekter långt utöver sjukvården, men låt oss ta den biten i största korthet.
Min erfarenhet av Akademiska, nu och tidigare, är att man får snabb och effektiv behandling och att personalen, alla kategorier, presenterar sig med namn, hör sig noga för om ens tillstånd och gör sitt jobb – med flera av dem har jag också kommit på vänskaplig, ibland – i enlighet med mitt sätt – skämtsam – talefot.
Den relativt långa fördröjningen av operationen har jag all förståelse för. Det är klart att det kommer akutfall till en operationsavdelning, händelser som man aldrig kan planera för i förväg. Det här borde förstås fler än jag ha klart för sig – men jag begriper självfallet, att människor, som är helt fixerade vid sina egna krämpor, inte alltid klarar av att vara särskilt storsinta.
Ett mer grundläggande problem, när det gäller hur man upplever sjukvården, är säkert det som har att göra med patientens mer eller mindre utvecklade förmåga att kommunicera. För att gå rakt på sak: de högskoleutbildade läkarna har säkert lättare att diagnosticera (och tycker kanske att det är roligare att prata med!) en person av min sort än någon som inte klarar att ge lika klara besked. Här borde man kanske göra något åt läkarutbildningen, men det är ju inte helt lätt att säga vad man ska göra.
Hur det sen fungerar på olika håll ute i landet tål att diskutera. Det är inte alls givet att stora enheter alltid är bättre än små. Jag råkade åhöra ett samtal mellan två medintagna, där den ene, från mitt gamla hemlandskap Medelpad, menade, att hans doktor ute på landet hemmavid hade varit super – läkaren i fråga hade dock senare med mycket högre lön och mycket bättre villkor lockats till Norge – medan min medpatient fann sjukvården vid sjukhusen i Sundsvall respektive Hudiksvall undermålig. Jag har ingen aning om huruvida hans beskrivning var rättvis, men den är hur som helst en illustration av att människor/patienter kan uppleva småskalig sjukvård, där den finns, är det bäst att tillägga, som mycket bättre än somlig storskalig.
Det är kanske också något att tänka på för våra landstingspolitiker.
Första maj i Gimo
1 maj 2007 16:53 | Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängdI förmiddags tog jag bussen till Gimo för att vara med i Första maj-demonstrationen. Det höll på att gå åt fanders: Jag klev av där jag brukade och gick till den uppställningsplats mitt i den gamla fina bruksmiljön tåget tidigare har startat från. Inte en käft där!
Nu var goda råd dyra – det var inte så lång tid kvar till demonstrationstågets avgångstid. Då mindes jag dunkelt, att det i annonsen för arrangemanget nog hade stått, att samling skulle ske vid brandstationen. Men var låg nu den? Lite på gehör började jag snabbt gå åt det håll där jag trodde att det var, och efter ännu mer travande skymtade jag till slut på avstånd demonstranter, fanor och plakat vid något som såg ut som en brandstation. Djärvt klättrade jag över ett järnvägsspår och tog kurs mot uppställningsplatsen.
Och jag hann! Precis när tåget satte sig i rörelse, klev jag in i ledet. Flera av demonstranterna kände förstås igen mig och hälsade mig välkommen. Frågade också var Birgitta var; jag fick berätta, att hon är i Vietnam och därpå i Hong Kong, i båda fallen på Unicef-uppdrag.
För mannen bredvid mig berättade jag om mina äventyr och fick veta, att uppställningsplatsen hade ändrats redan för tre år sen. (Jag har inte varit i just Gimo på Första maj under de allra senaste åren.) Skälet var att man ville korta den tidigare mycket långa marschvägen.
Kanske var det det mycket kalla vädret som gjorde, att det inte var våldsamt mycket folk i tåget, inte heller på det efterföljande mötet på torget. Men mitt minnesintryck också av tidigare Första maj-firanden i Gimo är, att arbetarrörelsens samlingdag inte längre drar så mycket folk här, detta trots att Gimo är ett av de gamla uppländska bruken med en stolt röd tradition. Det är något som inte längre stämmer på de här gamla bruksorterna. I Gimo är till exempel Konsum nedlagt; ICA ståtar ensamt i centrum. Min kompis i ledet berättade under marschen om hur fackliga ledare på sin fritid kämpade med att organisera varenda käft och, i de fall de var skogsarbetare, belönades för detta med att tilldelas de besvärligaste och minst lönsamma hyggena. Trots sådant var den fackliga och den politiska arbetarrörelsen urstark på de uppländska bruksorterna. Arbetarna vek sig inte och vann stora segrar.
Men vad i helvete har hänt med deras barnbarn, eller vilken generation det är som nu är i produktiv ålder?
Den representant för SSU i Östhammar som talade gjorde dock mycket bra ifrån sig; hennes anförande var en koncentrerad och välformulerad miljöappell. Genom lite detektivarbete på Google har jag kommit fram till, att hon sannolikt heter Sanne Eriksson. Har jag fel, ber jag så mycket om ursäkt – jag känner henne inte sen tidigare.
Huvudtalaren kom också från SSU men från SSU-förbundet. Jag talar om Mattias Vepsä, och i hans fall har jag inga problem med namnet, eftersom vi har träffats tidigare, bland annat på kurs i hans hemstad Eskilstuna. Vi hälsade så fort tåget hade nått fram till torget, och jag hälsade också, i enlighet med en anmaning därom på bloggen, från Peter Sköldin.
Mattias är den som har hållit ihop SSU under den kris förbundet har gått igenom: jag tänker då förstås på medlemsraset i samband med medlemsfusket, Anna Sjödins avgång och annat sådant. Dessutom är det en trevlig ung man. Genomtänkt. Radikal utan att vara frasradikal.
Också hans tal handlade, och då mer utförligt, om miljöhoten. Det var en utmärkt plädering, och med tanke på den kyla som denna dag rådde över torget i Gimo, får man väl hoppas, att hans varningar för en bestående klimatförändring ändå föll i god jord. (Hade det fallit lite snö också, skulle jag ha gått fram till affischen på talarstolen och lätt ändrat den till ”Alla ska ha med”.)
Mattias talade om klassklyftor också, med udden riktad mot den sittande högerregeringens politik. Och om feminismen.
Med sådana unga i ledningen för SSU finns det hopp om arbetarrörelsens själ även för framtiden.
Under hela demonstrationen anfördes vi av en musikkår som inte en enda gång spelade någon arbetarrörelsemusik, bara vanliga marscher. På torget inledde de originellt nog med ”Internationalen” och avslutade i mötets halvtid sin medverkan med ”Arbetets söner”, varefter de gick hem.
Men det blev ändå en både kul och annorlunda musikalisk avslutning på det här mötet. En ung man med gitarr, Viktor Odeheim, rockade loss, fick till och med den betydligt äldre publiken att sjunga med i till exempel
Go, go, go Johnny go, go, go Johnny, go go
Go Johnny go, go, go Johnny go go
Johnny B. Good
En ung man som sjunger låtar som Elvis Presley och Chuck Berry har sjungit – hur har han sökt sig tillbaka till det femtitalsmaterial, som tycks utgöra hans repertoar?
Jag tänker inte utnämna Viktor Odeheim till någon ny mästersångare, men mig gjorde han upprymd, nästan varm denna isiga dag, när han klämde i med till exempel ”Midnight Special”, en låt som finns i mina skivhyllor bland annat med Leadbelly. Men Pete Seegers version är inte dum den heller.
Första maj, Första maj!
30 april 2007 19:02 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarerI morgon är det Första maj. Jag har aldrig någonsin missat att delta i Första maj-demonstrationen, sen jag under tonåren började demonstrera. Om det skrev jag i min tryckta “blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):
DET
HÄNDER
…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.
Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells “Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.
Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.
Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.
* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.
Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.
Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.
* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.
Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med “Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.
Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.
Enn Kokk
***
Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.
Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):
Första maj
Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi
Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.
O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.
Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.
Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.
***
Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag naturligtvis flera gånger DET HÄNDER-spalter på ledaruppslaget om det aktuella årets Första maj-firande. I nummer 9 1976 (20 maj) infördes följande:
* Årets roligaste Första maj-historia kommer från Härnösand. Där talade SSU-ordföranden Lars Engqvist.
När Engqvist var färdig avtackades han. Konferencieren avslutade avtackningen med:
– Och nu har turen kommit till vår ungdomstalare!
* ”SSU vill ha hårdare socialisering” löd rubriken på Dagens Nyheters referat av Engqvists anförande. Som bevis anförde DN följande passus i Engqvists anförande:
”Men trots detta kvarstår den helt avgörande klassgränsen: makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”
Tittar man i spalten lite högre upp hittar man referat av vad Gunnar Nilsson sa i Göteborg: ”Den helt avgörande klassgränsen kvarstår dock. Makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”
Om Gunnar Nilsson står det dock inte att han ville ha en hårdare socialisering.
Vad jag kan förstå har vännen Lars Engqvist lånat några rader ur det underlag om löntagarfonder, som LO har sänt ut till samtliga Första maj-talare. Det är inget märkvärdigt. Förmodligen har flera talare än Engqvist tyckt att det är naturligt att lägga sig nära LO i frågan om löntagarfonderna.
Socialiseringen av de 200 största företagen är däremot en fråga som har drivits av trotskistgruppen inom SSU, den som nämnde Engqvist nyligen tog i örat.
* Själv var jag i Åtvidaberg på Första maj. Jag följde med för att lyssna på min hustru vars namn jag är förbjuden (av henne) att nämna. Hon vill inte att jag skriver om henne, då det kunde uppfattas som otillbörlig reklam.
Men så mycket kan jag väl säga som att det var ett bra tal.
Vår treårige son sammanfattade mötet så här:
– Det sa bom!
Han avsåg då inte sin mor utan den stora trumman i musikkåren, som stod uppställd framför oss och nyss hade avslutat ”Arbetets söner”.
Enn Kokk
***
Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1979 (12 april) innehåller en mer principiell plädering för värdet av Första maj-firandet:
DET
HÄNDER
…att värdet av Första maj sätts i fråga. Det är ju ändå inte i demonstrationstågen arbetarrörelsens politik formas, säger man. Kvar är styrkedemonstrationen, mönstringen inför valet, i sämsta fall den ritualmässiga uppställningen.
Det kan låta bestickande. Men till och med om man erkänner att det kan finnas något fog i den här kritiken (därmed alltså inte sagt att den är särskilt träffande), tror jag att man hamnar helt snett om man menar att Första maj lika gärna kunde avskaffas.
* För det första: Den som tror att socialdemokratin är en bekännelselära i enkel mening har helt missat dess marxistiska rötter. Missat tanken att vi inte bara står med våra plakat och banderoller här och nu utan är delar av en motrörelse mot dem som besitter kapitalet och, fortfarande, en väsentlig bit av makten. En rörelse vars teori och organisation formades redan i artonhundratalets mitt.
Första maj är en nyttig påminnelse om kontinuitet och historiska sammanhang i en tid som föraktar det som var på modet så sent som förra året.
* För det andra: Första maj värnar om känsloinnehållet, värmen, lidelsen i socialismen.
Den av marxismen inspirerade arbetarrörelsens tankevärld är klar, rationell. Den river undan tankebråte och grumligheter som döljer det som egentligen sker i det som synes ske.
Men arbetarrörelsen skulle aldrig ha blivit någon rörelse om inte teorin hade parats med levande människors upprördhet, med rättfärdighetslidelse, med solidaritet.
* Första maj är i stora delar av Sverige den första skimrande vårens tid. Man kan ana grönskan även den kallaste och blåsigaste Första maj. Trädgårdens svarta mylla lockar.
Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att svika demonstrationståget till förmån för vårbruket. Morgonen Första maj känner jag en blandning av högtid och längtan. Sinnet är uppfyllt av människor, röda fanor, hornmusik.
Och just det där ögonblicket då tåget sätter sig i rörelse är ett magiskt ögonblick av gemenskap: Från mörkret stiga vi mot ljuset. En gång ska jorden bliva vår.
Enn Kokk
***
Första maj 1980 blev en mäktig manifestation både mot den borgerliga regeringens politik och arbetsgivarnas storlockout. Om det skrev jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1980 (14 maj):
DET
HÄNDER
…att Första Maj fyller mig med särskilt allvar – årets demonstrationer och möten blev väl en unik upplevelse inte bara för mig.
850.000 var vi sammanlagt, en väldig manifestation mot arbetsgivarnas storlockout och regeringens kompletteringsproposition.
När Birgitta i sitt Första maj-tal i Gävle sa ”Därför kräver vi att regeringen avgår, ju förr desto bättre”, så smattrade applåderna i parkrotundan.
Kravet svarar mot en naturlig önskan i hela arbetarrörelsen, den fackliga så väl som den politiska. (Det är bara politiskt beräknande borgare som blandar samman detta med strejken. Denna har helt fackliga förtecken. Men det hindrar ju inte att fackföreningsrörelsen önskar regeringen åt fanders.)
* Birgitta talade alltså i Gävle och Sandviken. (Jag var inte med i Sanviken, men det var ett fint och allvarligt och rekordartat möte, berättade Birgitta.) Eftersom Gävle ligger så nära Uppsala där vi bor, åkte jag och Kerstin och Matti till Gävle i stället för att demonstrera hemma. Dessutom har jag en bror i Gävle; vi passade förstås på att hälsa på.
Med var också min gamla mamma och hennes hyresvärd Kjell Nordin. Kjell är murare, så vi ställde in oss i den fackliga avdelningen.
Det var en imponerande uppställning. Håkan Vestlund berättade sen under mötets jubel att en av stans ledande moderater hade setts vackla omkring blek om nosen bakom en sopcontainer vid torget där vi startade banderollernas och stormdukarnas kamp mot blåsten.
* Strax efter Första maj kom en SIFO som sa att det nu blåser i ryggen på oss.
I sitt tal sa Birgitta att ”vi måste klara uppgiften att mobilisera människorna ut ur den nuvarande passiviteten, rädslan och besvikelsen till en meningsfull kamp för ett bättre samhälle, ett bättre liv och en bättre värld”.
Undras om det inte är den mobiliseringen som nu har börjat.
* På kvällen skjutsade min bror Mikko oss till Öregrund.
Vi fick ett par sköna dagar för vårbruket: Vi krattade, rev staket, grävde, satte lökar, köpte sättpotatis, gödslade.
Matti, sju, matade sin vän skatan med bröd.
Men inte på kvällen.
Det är ju övertidsblockad, förklarade han,
Enn Kokk
***
Också 1982 blev det en lyckad Första maj – jag skrev om det i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 (19 maj). Men jag noterade också sådant som var mindre lyckat:
DET
HÄNDER
…att stämning går över i förstämning.
Första maj blev en fin upplevelse med mer folk i tåget än på många år. Birgitta Första maj-talade i Helsingborg och Eslöv, och jag och barnen gick i Uppsala. Kerstin, 12, bar ett plakat med texten ”För ett vackrare Uppsala”.
Efter mötet mellanlandade vi som hastigast på Clock för att få något i oss – bakom disken sjöng en flicka ”Internationalen”! Sen fortsatte vi till Öregrund dit också Birgitta kom på kvällen.
* Där hade något sällskap som sannolikt inte har devisen ”För ett vackrare Öregrund” haft möte. I Tallparken, Öregrunds fantastiska bad- och friluftsområde.
Dörren till tjejernas omklädningsrum var uppbruten, fönsterluckan borta, fönstret utslaget. Två toalettdörrar och tre toalettsäten av trä (det är torrdass av den gamla hederliga sorten) saknades.
De förkolnade resterna fanns på berget bredvid badviken.
Det hade varit partaj – en eld hade varit tänd. Runt elden låg ett tiotal starkölsburkar och mängder av krossat glas.
Jag greps av förstämning.
Vad kostar det att reparera?
Hur många barn kommer att få en badvecka förstörd av glasskärvor i foten?
Och så den meningslösa vandalismen: det finns hur mycket ved som helst – ilandflutna bräder, nedfallna grenar – i Tallparken om man vill elda!
* Jag kommer att tänka på annat i den här vägen. Vi och andra har fått fönster krossade med sten (utan att det har haft samband med inbrott). Vi har fått blommor avslagna.
En pensionär fick sina morötter uppryckta här om året. (Det handlade inte om att knycka för att äta. Morötterna slängdes över gräsmattan.) Han kom på syndaren och lappade till honom. Jag förstår den gamle mannens känslor, även om man ju inte ska slåss.
Det enda grabbens föräldrar gjorde var att hota pensionären med polisen!
* Problemfamiljer? Jo. Ungdomsarbetslöshet? Jo.
Men allt sånt här kan faktiskt inte förklaras i generella, sociala termer – i många fall handlar det mer om slapphet än om social nöd. Vi vuxna har ett ansvar för barn och ungdomar, som föräldrar och äldre. Det handlar ingalunda om att slå och straffa utan om kärlek och föredöme, vägledning och uppfostran.
Enn Kokk
***
På ett märkligt sätt tycks allting gå igen.
I Annonsbladet, som vi får i brevlådan, finns varje vecka något som heter NärPOLISrutan. Där läser jag om Öregrund: ”Skadegörelse på skolan, bl. a. krossades en ruta”. Och det är inte bättre i andra tätorter i kommunen: I Österbybruk har 15 fönster krossats på skolan. I Gimo är två pojkar misstänkta för skadegörelse på Rubinens förskola.
Själv ska jag till Gimo i morgon, i annat ärende: jag ska demonstrera. Jag infinner mig till samlingen klockan 11.00 vid brandstationen. Klockan 11.30 kommer det där magiska ögonblicket, då tåget sätter sig i rörelse: Wilhelm Haglunds-vägen, Köpmangatan-Gimo torg. På torget är det möte klockan 12.00. SSUs förbundssekreterare Mattias Vepsä talar. För musike står Al Fine.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^