Inte heller lärde jag någonsin känna hennes 2015 avlidne man Karl G Fredriksson, född 1941 i det som alltså 1959 kom att bli även min hemstad. Han förblev staden vid Fyrisån trogen ända fram till sin död 2015.

Den som tror att denne Karl Fredriksson är identisk med en nestor i den socialdemokratiska pressen, under namnet Nordens Karlsson en känd politisk kåsör i Social-Demokraten, Morgon-Tidningen (s) och Stockholms-Tidningen (när den blev s) far emellertid vill. Den här äldre skribenten, som jag började läsa när han skrev i MT var född 1895 och dog 1963.

Hans yngre namne, han som alltså var gift med den nu avlidna Lilian, var liksom hon verksam i förlagsvärlden men inte i den del av den som arbetarrörelsen nu har förskingrat. Jag har ett par pocketböcker redigerade av dem, men det rör sig om en deckarantologi och en antologi med viktorianska spökhistorier, och det faktum att båda har utgivits av En bok för alla, ”13 lektioner i brott” översatt och samredigerad av Lilian och Karl G Fredriksson, och ”Den öppna dörren” helt redigerad av Karl G Fredriksson men översatt tillsammans med hustrun, är båda pocketantologier, utgivna av ett av de förlag som en gång var delar av arbetarrörelsens bildningsprojekt. Märk att det här inte ska tolkas som kritik av ett förlag som ändå fortsätter att tillhandahålla kvalitetsantologier av det här slaget!

De viktorianska spökhistorierna i ”Den öppna dörren” (En bok för alla, 1998) hör inte till det slag av litteratur jag aktivt har sökt mig till, men bland de ingående texterna finns en text av Edith Nesbit (1858-1924). Henne läste jag i engelskt original redan under läroverkstiden på 1950-talet, och jag har senare samlat på mig en hyggligt stor samling av hennes barn- och ungdomsböcker, mycket läsvärda.

Deckarantologin ”13 lektioner i brott” (En bok för alla, 2002) är en guldgruva för deckarälskare. I den här samlingen hittar man texter av författare som jag har sträckläst och har i stor mängd i mina bokhylla, till exempel G K Chesterton, Agatha Christie, Carter Dickson, Dashiel Hammet, Georges Simenon, ja även P G Woodhouse, men långt fler kunde nämnas.

Roligt att se de här storheterna locka ny publik. De här författarna och ytterligare andra i genren borde hållas ständigt tillgängliga för nya grupper av läsare.

Med anledning av Lilian Fredrikssons död har minnesrunor publicerats, skrivna av ett par av andra verksamma inom genren. Fast den bästa sista hälsningen hittar jag på nätet:

”I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner.”

Men lusten att läsa och skriva följde med mig, när vår estniska familj via Finland kom till Sverige och måste lära sig ett helt nytt språk, och redan i småskolan upptäckte min lärarinna, att jag behärskade sådant som läsning och skrivning, och för att korta ner en längre historia: min skoltid slutade med att jag fick högsta betyg, A, i en rad ämnen, däribland svensk skrivning och litteratur.

Flyktingbakgrunden plus lusten att läsa och skriva har gjort den till den jag är, och eftersom jag tidigt lärde mig att se klasskillnader och andra sociala orättvisor, blev jag redan i mycket unga år socialdemokrat. Socialdemokratin har tappat ganska mycket av sin ursprungliga radikalism, men trots att jag ibland har känt mig som den siste socialdemokraten, har jag envist hållit fast vid mitt gamla parti, aldrig, trots att jag snart är 82 år, ens övervägt att rösta på något annat parti.

Jag började tidigt publicera egna texter, och när jag så småningom fick fast anställning på Socialdemokratiska partistyrelsen, först som pressekreterare, valde jag att fackligt organisera mig i Journalistförbundet. Medlem där har jag sedan varit under hela mitt långa yrkesverksamma liv – bland annat var jag i nio år chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till en blandning av politisk tidskrift och familjemagasin à la gamla Folket i Bild, med noveller och följetonger illustrerade av tidens bästa tecknare, med serier och allmänreportage och personporträtt och skämt, material som man kanske inte väntade sig att finna i ett partiorgan.

Dagens Aktuellt i politiken har ingen som helst likhet med den tidskrift jag en gång i världen gjorde men heller ingen upplaga som kan mäta sig med den som den tidning jag och den övriga redaktionen gjorde.

Under min tid på AiP deltog jag (alltså som journalist) på samtliga övriga partiers kongresser, skrev om dem, ofta i kåserande ton, och fick också en mängd personliga vänner både bland politikerna i de partier jag bevakade och bland journalistkolleger från etermedia och tidningar av högst olika politisk kulör, även deras ledarsidor.

Under den centerstämma som kom att bli min allra sista blev jag bjuden på lunch av centerdistriktet i Umeå, där nästa års centerstämma skulle hållas. Det visade sig att de ansvariga för den stämman ville ha mina råd om hur stämman skulle läggas upp för att bli riktigt bra. När stämman i Umeå sen ägde rum, hade jag bytt jobb, och när jag således inte kom till den stämman, fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort därifrån, undertecknat av både journalistkolleger och ledande centerpartister, bland de senare Karin Söder.

Jag tror att en mycket stor del av dem som känner mig aldrig har upplevt mig som låst partigängare utan har begripit att jag mer är en resonerande än en blott och bart predikande person.

Jag kan förvisso både sätta ner foten och klippa till när en sådan hållning känns mer adekvat, men jag tror också att min typ av människa känns helt äkta, när han till exempel lördag efter lördag inte bara löser Melodikrysset utan också i texten som redovisar de förmodat rätta svaren ger sina personliga kommentarer till den musik Anders Eldeman spelar.

I månadens utgåva av mitt gamla fackorgan Journalisten (nummer 6 2019) intervjuas Anders Eldeman över tre sidor av Annika Heldt, och i en faktatext lite utanför intervjun kan man läsa följande:

Kuriosa: Det bloggas om Melodikrysset på flera håll, Bland annat har Enn Kokk, gift med tidigare talmannen Birgitta Dahl, en läsvärd och initierad blogg som behandlar bland annat Melodikrysset.

Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.

Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick åtminstone några icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu långsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp våra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit någon post utmanar syn och rörelseförmåga. Fast i går kväll såg jag i TV både slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur många som tittar på en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur många av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.

Dagens melodikryss innehöll inget påfallande politiskt. Feven. som jag har på en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.

Fast mittåt: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.

Svårast i dag tyckte jag låten från 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket på indiepop.

Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” på engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. Också i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.

Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort låtar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl också gå med på att en teddybjörn kan benämnas nalle.

Jag tycker att Sarah Dawn Finer också är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” från 2007 är OK.

Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vår dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gång ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag på affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och då tittade hon häpet på mig och utbrast: ”Renliden – finns han på riktigt?” Honom hade hon sett som en av många fiktiva figurer.

Jag ser ju själv ibland filmer och deckare på TV, men TV-såpor har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag också allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop två frågor utan inbördes samband till en dubbelfråga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret på de båda de båda delfrågorna. Jag känner förstås till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till långköraren från 1971-2006 ”Hem till byn”.

På bio har jag sett ”Så som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sång”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.

Men jag gillar musik av många slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, så också hans 1938 skrivna ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Jag gillar också Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns också de bärande rollerna, till exempel Papageno.

Att Jim Reeves kom sist i dag med en låt från 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.

Optikern jag sedan efter lång tid fick komma in till ville av okänd anledning göra om den synundersökning jag var på för cirka en vecka sedan. Hon var utan tvekan irriterad över att jag hade en återresa till Öregrund att hinna bli klar till, och jag fick också förklara för henne att mina ständiga böner om att upprepa det hon just hade sagt inte hade att göra med hennes utländska brytning utan med att också mina öron är i minst lika funktionsnedsättning som ögonen.

Till slut förklarade hon att mina synproblem inte hade sin grund i hastigt mer försämrad syn utan i att jag inte använde solglasögon. Jag har såna någonstans, men lyckas jag inte hitta dem i någon ouppackad väska eller flyttkartong, får jag väl köpa ett par nya till exempel i det lokala apoteket.

Men alldeles säker på att solglasögon, rimligen då även inomhus, kommer att lösa mina akuta problem är jag inte. Varför har då mina synproblem hastigt ökat så påtagligt?

Vi hann med sista sjukhusbussen till Öregrund, men väl där visade det sig, att vi skulle ha klivit av på Rådhusgatan, där taxin hem väntade. Busschauffören körde oss dit igen, och efter en stund fick han kontakt med den taxiförare, som skulle fixa skjutsen hem.

Just nu vågar jag inte ens gå ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, men Birgitta har hjälpt mig genom att hämta dem och sedan också kränga på dagens stödstrumpor.

Själva krysset upplevde jag inte som våldsamt svårt. På nätet har jag hämtat en del kompletterande fakta.

Både Brita Borg och Hans Alfredson har jag själv upplevt live från scen, och att ”Oj då, kära nån!” har sin förlaga hos Peter Sellers och Sophia Loren vet jag också.

Olle Adolphson har jag hört live, men framför allt har jag en i det allra närmaste komplett samling av allt han har spelat in på skiva, till exempel
Nu har jag fått den jag vill ha

Text och musik: Olle Adolphson

Nu har jag fått den jag vill ha,
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Tystnaden smyger som en katt genom rummet
och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Långt borta kan jag höra havet
och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute
är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Nu har jag fått den jag vill ha
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Långt borta kan jag höra havet
som andas och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Här skulle vi ange låtmakarens initialer, OA, och så första ordet i låttiteln, Nu.
Men jag kunde inte låta bli att publicera hela texten.

Och det är klart att jag känner till också Sonja Aldén och Uno Svenningsson, men deras skivor har jag inte i min skivsamling. Deras ”Du är en del av mej” har ju helt uppenbart inte de kvaliteter, som utmärker så många låtar som Olle Adolphson har skapat.

I dag hörde vi en instrumental version av ”When the Saints Go Marching In”, men för egen del är jag mest fäst vid Louis Armstrong-versionen av den här låten, säkert för att jag under min realskoletid i femtiotalets Sundsvall gick i dansskola och lärde mig dansa till Armstrong. I dag klarar jag inte längre att dansa – benen, upp till knäna, är präglade av min nuvarande ålder.

Men självfallet rymmer även dagens kryss musik och frågor som ligger utanför ramen till det jag behärskar. Ed Sheeran har jag nog aldrig lyssnat på, således inte heller hans ”Happier”.

Däremot har jag sett ”Sound of Music” (1959) både på bio och lyssnat på den på skiva. Storyn är kanske lite gammaldags, men Richard Rogers’ musik håller än i dag.

Skivor i lite olika genrer finns i olika genrer i vår skivsamling, således inte bara hennes politiska skivor. En gång i världen, när Arja Saijonmaa kampanjade för en socialdemokratisk presidentkandidat i Finland, gjorde min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) en intervju med henne – vi hade många finländare bland läsarna – och hon syntes rent av på omslaget. Hon har ju också för ganska kort tid sen tävlat i den svenska Melodifestivalen med ”Mina fyra årstider”, men den låten saknade sting.

Samer finns i både Finland och Sverige, men jag antar att flertalet i dag inte minns rockande samen, Sven-Gösta Jonsson som sjöng ”Vid foten av fjället”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Men kanske kan ni ändå att samernas renkor benämns vajor.

Här får ni lite mer om den här låten:

Vid foten av fjället / Jag är lapp och jag har mina renar

Jag är lapp och jag har mina renar
Jag har trolltrummans rytm i mitt blod
Jag kan jojka och hedniska stenar
Ser jag ännu där en gång de stod

Här vid foten av snöklädda fjället
Finns en plats dit jag drar varje vår
Det är inte nåt märkligt med stället
Det är likadant år ifrån år

Men var gång när som norrskenet flammar
I en kväll med en aning av vår
Då jag går här bland fjällbjörkens stammar
Kan jag känna precis som igår

Det var här som vi mötte varandra
Hon var lappflicka, tacka för det
Hon var vackrare än alla andra
Ja, det vackraste man kunde se

Men den kvällen fanns rovdjur i trakten
Det var järv, det var varg, det var lo
Och med bössan jag började jakten
Rädda renen från rövarens klo

Men när jag kom tillbaka till stället
fanns av lappflickan inte ett spår
Men till foten av snöklädda fjället
kommer jag minst en gång varje vår

Red River Valley

Amerikansk originaltext och musik finns i många versioner, den äldsta som är känd i skrift från 1879

From this valley they say you are leaving
We shall miss your bright eyes and sweet smile
For you take with you all of the sunshine
that has brightened our pathway a while

Then come sit by my side if you love me,
do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
And the cowboy that’s loved you so true

For a long time, my darlin’, I’ve waited
for the sweet words you never would say
Now at last all my fond hopes have vanished
for they say that you’re going away

Then come sit by my side if you love me
Do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
and the cowboy that’s loved you so true

Men jag har en alldeles personlig upplevelse av den här sången:

När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.

Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.

När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.

När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:

Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.

Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.

Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.

Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!

När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:

– Sjung den!

Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.

Fast fortfarande återstår det att redovisa svar i själva krysset:

Åtminstone förr var jag en mycket flitig biobesökare – jag har också publicerat en ganska stor mängd filmrecensioner här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Film. Att gå på bio kan ju också vara en social handling, så under tiden på 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen) i Stockholm fick jag då och då propåer att gå på bio tillsammans med någon. En yngre riksdagsman (s) tyckte att jag skulle gå med på bio och se ”Grease, men jag tackade nej. Olivia Newton John hade jag väl kunnat titta på, men John Travolta? Nej, där gick gränsen.

Inget kryss utan Evert Taube! Fast det Eldeman i dag spelade har två namn. Dels ”Sommarnatt”. Men eftersom Eldeman ville ha sista ordet i låttiteln, får vi väl lov att plocka fram den alternativa benämningen, ”Kom i min famn”.

Sen är det bara en fråga kvar. Jag har egentligen inte några Tom Jones-skivor, men naturligtvis känner jag till ”Delilah”. I dag spelade Eldeman en annan version, med Dimitri, men det var väl originalet Eldeman ville ha.

Sen ska jag väl tillägga varför det i dag tog sån tid att lägga ut ett krysskåseri. Jag var nästan klar när jag i eftermiddags plötsligt tappade praktiskt taget all svarstext jag hade plitat ihop. Jag förstod inte varför det här hände, men det var ju bara att börja om från början igen och sen bit för bit lagra all text jag gradvis producerade. Och plötsligt var det dags för middag ochh därefter TV tillsammans med hustrun – jag har ju hittills sett hela Mellon.

Mer om det i en kommande bloggtext.

Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.

Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.

Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.

Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.

Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.

Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.

”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.

Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.

Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.

Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.

Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.

På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.

Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.

Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.

Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.

Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.

Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.

Ӂtta marsvin som vill
ta plats på Systemet”

Rubrik i Göteborgs-Posten

Dessutom har jag drabbats av datorproblem. Bakom bloggens förstasida med mitt namn har jag fått ett kommersiellt utbud jag över huvud inte vill ha, och det tog mig själv tid att hitta ett sätt att lokalisera en väg till bloggen. Och Google, som jag använder vid lösandet av Melodikrysset, finns inte tillgängligt via min dator – jag måste låna hustruns dator för att kolla och komplettera mina förslag till svar.

Eftersom livet nu är ett helvete, väljer jag att göra det lite enklare för läsarna genom att publicera svaren på kryssfrågorna i den ordning de ställdes, vilket jag annars aldrig gör.

Dagens allra första fråga var enkel. Det är klart att jag känner till ”Tijuana Taxi”, som Herb Alpert och The Tijuana Brass spelade in 2003.

Nästa låt var desto mer aktuell, ”Butterfly” från 2019, och de som spelade den var Weeping Willows.

Nästa ljudillustration var en Jules Sylvain-melodi, som sas handla om en byggnad som man får betala för att använda efter tidslängd. Det måste ju vara ett hotell, och Sylvain har mycket riktigt 1939 skrivit ”Jag vet ett litet hotell”. Nu bokar man ju normalt inte hela hotellet, så svaret som söktes var i stället logi. Till det här kan tilläggas att Sylvains melodi kom att användas också i filmer från 1939 och 1940.

Povel Ramel har ju skrivit mycket som är suveränt, men han är ju inte främst känd för politiska ställningstaganden. Fast det finns lysande undantag. Ett sådant är är ”Varför är det ingen is till punschen” från 1964, en stenhård vidräkning med det som brukar kallas den goda gamla tiden.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan allt med en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.
Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.
Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.
Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.
Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

1986 sjöng Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors in ”Som stormen rider öppet hav”, men många – bland dem jag – hade nog aldrig tidigare hört den inspelning som spelades i dagens kryss, gjord 2002. Själv har jag veterligen aldrig hört den kvinnliga sångartist som namngavs, Jeanette Köhn. Men den manlige sångartisten var desto lättare att identifiera: Loa Falkman.

Många TV-serier är jag okunnig om. helt enkelt för att jag aldrig har sett dem. Men jag har i alla fall sett enstaka avsnitt av ”Lagens änglar”, i original från Los Angeles, sänt 1986-1994 och då kallad ”LA Law”.

Rosemary Clooney var sångerska men inte dansstjärna – det senare var Bing Crosby, som dessutom var en jävel på att dansa. Tillsammans gjorde de, med viss hjälp, ”How About You”, ett 1959 filmat sång- och dansnummer.

Inslaget med Sara Edin på såg finns, tror jag, på en Silence-skiva från 2001, ”Together In the Darkness”. Den mest kände av dem som förekommer i den här inspelningen är Martin Hederos. Martin Hellberg är också med. Men helt säker är jag inte – mer än på att det var en såg det spelades på.

Dalida från Frankrike har jag nog aldrig tidigare hört, men det var ju namnet på kompositören vi skulle kunna. Så vitt jag förstår, var det ”Love Theme” ur filmen ”Gudfadern” vi hörde, och den som spelade var kompositören, Nino Rota.

Eldeman gillar att använda udda inspelningar, och en sådan inledde dagens dubbelfråga där de båda delarna saknar varje rimligt samband med varann. Att den första skulle leda till svaret Wien var ju ganska uppenbart, men vad var det som spelades av vem? Det är typiskt Eldeman att då välja en inspelning med Boston Pops, men vad var det de spelade? Jo, så vitt jag förstår var det ”Wien, Wien, nur du allein”. Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Bohemian Rhapsody” med Queen 1975 på ”A Night At the Opera”.

Sen blev det musik från Australien, vilket indikeras av låttiteln, ”Down Under”. Gruppen vi hörde heter Men At Work.

Och sist den här gången spelades ”The Power of Love” från 1979 med Huey Lewis and The News. Men låten blev känd framför allt genom filmen ”Tillbaka till framtiden” (1985).

Jag hoppas att det här blev rätt. Hustrun använder just nu själv sin dator till att skriva en text till New York Times, så jag har inte tillgång till Google.

Ett exempel på det senare i dagens kryss var Evert Taubes ”Himlajord” från 1938, där man skulle minnas var den dramatiska händelsen i vistexten äger rum. Jo, i Queensland på andra sidan jordklotet:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i mången tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.

De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.

Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikdom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.

Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

Den här sången hade Eldeman infogat i en dubbelfråga, som i sin andra del sas skildra en dramatisk händelse, som visade sig vara Titanics förlisning när fartyget 1911 gick på ett isberg och sedan sjönk. Här illustrerades den katastrofen med Céline Dions”My Heart Will Go On”, skriven för filmen ”Titanic” från 1997. Och eftersom haveriet förorsakades av ett flytande isberg, skulle vi komma fram till att förlisningen berodde på is.

Ytterligare en märklig dubbelfråga avslutade också krysset. Under min gymnasietid i Sundsvall såg jag 1966 på bio ”Vänd dem inte ryggen”, där Bill Haley & His Comets” spelade den låt vi hörde i dag, ”Rock Around the Clock”, och som spelade en mycket avgörande roll för att göra rockmusiken till ungdomens musik. Den ingick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle”, med manus skrivet av Evan Hunter. Manusförfattaren är mer känd under namnet Ed McBain, och i min deckarhylla i Öregrund har jag praktiskt taget allt som den här mannen, som egentligen heter Salvatore Lambino, har skrivit under olika pseudonymer.

Den här frågan hade Eldeman av någon outgrundlig orsak parat ihop med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ scenversion av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, nu kallat ”Kristina från Duvemåla” (1995), i vilken man bland annat sjunger ”Och guldet blev till sand”.

Också Anders Eldeman klarar att konstruera dubbelfrågor, där de ingående delarna har ett samband med varann. Ett bra exempel är frågan om mumintrollen, där texten förstås är skriven av Tove Jansson och musiken av Erna Tauro. Scenföreställningen kom till 1958.

Helt oklanderlig är också dubbelfrågan, där vi får höra en musikversion av Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”. Olrog spelade in den på skiva 1945, men det ganska rara möte (på tåg) med damen som han kom att kalla violen från Flen ägde rum redan 1942.

Lena Philipson tror jag inte är någon viol, men i sina bästa stunder är hon en mycket hörvärd sångerska, ja ibland – som i ”Månsken i augusti” från 1994 – också en högst kapabel textförfattare.

Även Shirley Clamp är i sina bästa stunder en hörvärd skivartist, men hennes sång i Mellon 2014, ”Burning Alive”, lyckades inte ta sig till toppen.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Edvard Persson när han fortfarande var superkänd, och jag har sett rader av Persson-filmer i TV. Det gör att jag omedelbart känner igen hans röst, när Eldeman i dag spelar honom, och klarar frågan om hans initialer, EP, lätt som en plätt. Men just det som spelades som ljudillustration, ”Min lilla hatt” från 1942, kände jag inte spontant igen.

Det tog likaledes en stund innan jag kom i håg Jailbird Singers, kanske för att deras sångliga karriär blev så kort – de satt ju i cellen i stället för i skivstudion. Men det hjälpte att jag kände igen Oskar Merikantos ”Där björkarna susa”.

Lite grubbel behövde jag också för att komma i håg mer om låten vars svar visade sig bli ruiner. Men sen kom jag i håg Mireille Mathieu som 1975 sjöng ”Akropolis adieu”, och jag har ju själv sett den miljö hon sjunger om.

Det vi hörde med Papa Bue i en ovanlig version var det som brukar kallas ”Brahms vaggvisa”, men Bahms har bara skrivit en av de två verserna, och det gjorde han 1868. Redan 1849 skrev Georg Scherer den första versen. Och likadant är det med den svenska texten, som har Alice Tegnér och Gösta Rybrant som författare.

Den mest kända svenska texten till ”Imse Vimse spindel”, den som jag själv lärde mig sjunga i småskolan, fanns i Alice Tegnérs sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943.

Kvar då är bara Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”, en marsch från 1918. Och svarsordet blev då pluralen apelsiner, något jag gärna äter eftersom jag numera till stor del livnär mig på frukt.

Men till frukost vill jag fortfarande ha smörgåsar med animaliska pålägg, dock med ett lager av grön eller gul paprika, skivad tomat, skivad färsk gurka eller saltgurka ovanpå, alltsammans på hårt bröd respektive syrat bröd.

Frukosten tycker jag, gamle man, är det viktigaste målet under hela dagen.

Jag har i omgångar utplånat tusentals ”kommentarer” av det här slaget, men det kommer ständigt nya. Nu har jag tagit hjälp av en skicklig datafirma för att få hjälp, och det går inte längre att störa mitt eget skrivande, men det kommer fortfarande nya och nya skräpmejl via e-posten, men jag hoppas att vi ska kunna lösa det också – läsarna ska veta att jag själv verkligen inte vill bli av med normala kommentarer till det jag skriver, och självfallet får läsarna ha andra till exempel politiska ståndpunkter än de jag själv har.

Nog om detta – nu går vi över till dagens egentliga ämne, Melodikrysset.

Jag vet inte om Anders Eldeman har som plan att ge krysslösare av min sort hjärnblödning, men i dag hade han en hel drös dubbelfrågor, som egentligen inte är några dubbelfrågor mer än i meningen att de ingående frågorna egentligen inte har något annat samband än att de ställs tillsammans.

I dag startade krysset med en sådan dubbelfråga. Först fick vi höra ”Return To Sender”, som Elvis Presley hade stor framgång med 1962. Och sen, i samma fråga, spelades Zacharias Topelius’ klassiker från 1864, ”Sov du lilla videung”/”Videvisan”, den som Alice Tegnér tonsatte 1895. Den här visan var en av de första jag lärde mig sjunga på svenska, när jag lite efter kriget fick börja i svensk småskola. Esterna, den första riktigt stora flyktinggruppen (men förstås också de lettiska flyktingarna) tyckte att det var självklart att nytillskottet till det svenska samhället skulle lära sig det språk som talades här, när vi nu inte kunde återvända hem.

Även nästa fråga var en svårmotiverad dubbelfråga. I dess första del skulle vi känna till TV4s ”Solsidan”, men även om den säkert kan ha sina förtjänster, brukar jag för egen del inte se program av den här typen. Dock gjorde jag, ambitiös som jag är, lite googleforskning och upptäckte då att en av rollerna spelas av Mia Skäringer, som jag ska återkomma till. I andra delen av den här dubbelfrågan fick vi möta Uma Thurman i ”When You Got It, Flame It”, som förekom i ”The Producers” (2005).

Eftersom jag har nämnt Mia Skäringer, ska jag sticka emellan med en enkelfråga, där hennes förnamn utgör svaret. 1975 sjöng hon en Evert Taube-visa från 1949, ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”.

Dagens allra sista dubbelfråga bestod däremot av en märklig mix: Det fanns faktiskt ett samband mellan de båda låtar som spelades, men det var inte det som efterfrågades: Benny Andersson var upphovsman. Marie Nilsson Lind skrev 1990 texten till ”Jag mötte Lassie”, som blev en jättehit med gotländska Ainbusk Singers, men musiken skrevs av Benny Andersson. Nå, vilket är då sambandet med Cher (Cherlilyn Sarkisian, vilket vittnar om hennes armeniska bakgrund), men hennes insjungning 2016 av ”Gimme! Gimme! Gimme!” är ju ett verk av ABBA från 1979.

Jag har för övrigt ganska nyligen för första gången träffat Benny Andersson personligen. Jag och Birgitta var i hans studio i Stockholm tillsammans med ledande företrädare för (s)-delen av regeringen, en nuvarande och en förutvarande ordförande i LO med flera för att spela in en skiva med arbetarrörelsesånger. Så ni kommer att få möjlighet att höra mig sjunga ”Internationalen”, fast förstås inte solo.

Politiskt till vänster står, för att fullfölja den linjen, också en annan av dagens skivartister, Love Antell, men han är en konstnärligt mångsidig person. Jag har tidigare hört honom i Perssons pack och vet också att han har föräldrar som kommer från Finland, men jag visste faktiskt inte, att även han har varit med i ”Så mycket bättre”. I dag fick vi höra honom i ”Ideal och livet”.

Sylvia Vrethammar var en gång i världen sångunderhållare vid Socialdemokraternas valupptakt i Parken zoo i Eskilstuna men hade nog inte någon riktig kläm på vad det var för publik hon uppträdde för. Så ett av hennes sångliga bidrag till den valupptakten, ett år då vår rörelse fortfarande upprätthöll bojkotten mot det fascistiska Spanien, var ”Viva España”. Det som spelades i krysset i dag var mer oskyldigt, ”Tycker om dej” från 1964.

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men ”Vad har du under blusen, Rut?” minns jag, eftersom den låg på Svensktoppen med Schytts 1974. Det här var fel, påpekar en läsare. Rätt svar är ”Hörru Rut”. Den lanserades av Sten Carlsson och Salta Mandlar 1973, men jag minns den faktiskt inte.

Steget därifrån till Melodifestivalen är ju inte särdeles långt, så därefter kan vi ta en Mello-låt från 2016, ”Älskade, ta mig tillbaks”. Det var Martin Stenmarck som sjöng, men han vann inte.

Ibland kan det vara bra att vara lite kommen till åren. Det är väl just åldern som gör, att jag kommer i håg Asta Kask. När jag först hörde talas om dem, trodde jag att bandet kanske hade något med mitt gamla hemland att göra – Kask = Björk på estniska – men det här är ett svenskt punkband. I dag hörde vi dem i ”Ringhals brinner” från 2014.

Just ”En kulen natt” kommer jag inte i håg, men Mora Träsk har jag faktiskt lyssnat på, också recenserat.

Då återstår bara dagens svåraste fråga. Den hade som ljudillustration ”Blow Away”, som spelades utan instrument – men det var inte så lätt att upptäcka. Och vilka var det som framförde den i så fall? Efter mycket letande hittade jag en brittisk trio.som 2018 spelade in den här låten, Morcheeba (= Middle Of the Road + cheeba, det vill säga cannabis). Men säker är jag inte. Rätta mig gärna om jag har fel!

Jag har rykte om mig att vara kunnig på många områden, dock inte till exempel idrott, så numera finns det yngre människor som kommer hit för att få hjälp med det ena eller det andra, om inte annat så med hjälp av alla våra böcker och annan skriftlig dokumentation. En yngre partivän (S) har varit här och lånat orkesterarr till arbetarrörelssånger, och bara för några dar sen var Birgitta och jag i Benny Anderssons studio för att spela in några mycket kända arbetarrörelsesånger för en kommande skiva. (Jo, Benny var själv med, och jag pratade med honom.) Och sen har förre Tiden-redaktören Jesper Bengtsson besökt mig här hemma för att få partimaterial om stat-kyrka-frågan (och så lånade han min gamla IB-vitbok). Och i veckan som var var vi på Musikens hus här i Uppsala och hörde Felix Mendelssohns ”Elias”. Till det kommer Melodifestivalen, som jag numera följer mest för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Som ni väl anar, är det inte främst de klassiska styckena i Melodikrysset jag har problem med.

Jag har nyligen för andra gången sett Bolsjoj-teaterdansare i Pjotr Tjaikovskis ”Svansjön”, och hans ”Nötknäpparsviten” från 1892 är jag också bekant med. Fast i det här fallet ville Anders Eldeman ha namnet på det redskap som finns i titeln, det vill säga nötknäppare.

Om vi vänder på det och i stället tar de mest moderna ljudillustrationerna, har jag ofta problem med dem.

Jag har, som jag har varit inne på, lyssnat på Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest, men eftersom de här tävlingarna bygger på annat än låtar som omedelbart fastnar i melodiminnet, glömmer jag dem nästan omedelbart. Danny Saucedo kom tvåa med ”In the Club” i Mellon 2011, men inte mindes jag hur den lät.

Jag är en läsande människa, och i en av bokhyllorna finns förstås också J R R Tolkiens böcker, till exempel ”Sagan om ringen”-serien, men jag har faktiskt aldrig sett hela filmatiseringen av den här bokserien. Den tonsättning/insjungning Enya gjorde av ”May It Be” kan jag inte påminna mig, men jag blir fascinerad av hennes fullständiga irländska namn, när jag letar på Google: Eithne Pádraigín Ní Bhraonáin.

Sickan Carlsson har jag sett en del filmer med, dock mest i form av TV-repriser – men jag kan inte påminna mig just ”Landstormens lilla lotta” från 1939. Fast Google hjälper, särskilt om man har namnen på flera andra medverkande: Åke Söderblom och Thor Modén. Det Sickan sjöng hette ”Jag ska sjunga för dig”.

Och den 1981 med fyra Oscar belönade filmen om två löpare, ”Triumfens ögonblick”, med musik av Vangelis har jag definitivt inte sett – jag väljer bort allt som har att göra med idrott.

Östen med resten har jag lyssnat en del på och också gillat, men aldrig har jag försökt lära mig vilka som bildade resten. Alltså var det inte svårt att komma i håg att ”Invitation till Guatemala” skrevs av Evert Taube, men inte kunde jag spontant att den som 1994 sjöng den var en del av resten, Jens Kristensen.

Jag berättade ju inledningsvis att jag här om dan träffade Benny Andersson i hans studio – jag visade honom också min sångbok från 1970 ”Upp till kamp!”.

I dagens kryss förekom de två kvinnliga abborna, fast på soloplattor.

Krysset inleddes med Agnetha Fältskog med något som inte har med ABBA att göra: ”When You Walk In the Room”.

Och senare sjöng Frida, det vill säga Anni-Frid Lyngstad, ”Av en blomma”, som inte heller härstammar från ABBA utan från Anders Glenmark.

”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” förknippar jag starkt med Alice Babs’ insjungning från 1952, men jag minns den också med Lily Berglund och Cacka Israelson. Först långt senare har jag lärt mig att den här låten har en engelskspråkig förlaga.

Helsvensk är däremot ”Jag tror på sommaren”. Den skrevs 1967 av Stig Olin och sjöngs in av sonen, Mats Olin. Som många svenska låtar som blev hits blev den känd också i Finland, där den kallades ”Taas on aika auringon”, och bland dem som har sjungit in den finns Karoliina Kovanen.

En skön gammal låt är ”Avalon”, insjungen 1920 av Al Jolson. Men det finns bra inspelningar gjorda av andra och senare också.

Gammal, från 1933, är också ”Smoke Gets In Your Eyes”, signerad Jerome Kern och Otto Haibach. Och eftersom den handlar om rökning, ville Eldeman här få veta vad sådan resulterar i: Jo, aska.